Israel, folkrätten, terrorism, frihandel och det kommande valet

Jag har svårt att koncentrera mig på annat än Gaza just nu. När jag ska somna tänker jag på Gaza och när jag vaknar tänker jag på Gaza. Jag försöker förstå likgiltigheten för människoliv som präglar Israels agerande under den terrorattack mot Gaza som Israel valt att kalla ”Protective Edge”. Antalet dödsoffer stiger hela tiden och lär nu vara uppe i cirka 1500 varav merparten palestinier och av dessa 80 % civila, var femte är ett barn. En, förvisso inkomplett, lista över offren finns på wikipedia. Det ger namn på offer, anger plats och händelse, med referenser. Det ger en viss överblick men inte full förståelse för det som sker. Bilderna av offren, på torg, i FN-skolor och på sjukhus synliggör en mer påträngande verklighet.

Ledande MR-forskare och andra förordar i en debattartikel i DN att Israels folkrättsbrott nu anmäls till Internationella domstolen i Haag. Den kollektiva bestraffning vi nu bevittnar kan inte få fortgå utan att ansvar utkrävs.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Rambergs senaste inlägg i debatten, också i DN, är i samma anda.Hon upprörs bland annat, med all rätt, av uttalanden från Knessets vice talman Moshe Feiglin (Likud). Hon sammanfattar dem så här:

”Han uppmanar i ett uttalande Israel att eliminera Gaza och dess befolkning. Han säger uttryckligen att motståndet i Gaza ska krossas med alla medel. Därefter ska de palestinier som inte är anhängare till Hamas tillåtas lämna landet för att slutligen låta området ingå i Israel och befolkas av judar, något som också skulle lösa Israels bostadsproblem”

En artikel av Feiglin där han själv skriver det som nämns i Rambergs artikel finns här (från Arutz Sheva, israelnationalnews.com 15/7-14). Samme Feiglin säger vidare i ett inlägg i The Jewish Press att människorna i Gaza själva valt Hamas och att de därmed får ”betala priset för sina val”. Han menar att det inte går att särskilja de stridande och den civila befolkningen. Det här skulle alltså rättfärdiga de civila dödsoffren. Det vill säga kollektiv bestraffning. Det häpnadsväckande citatet finns här.

Etnisk rensning och överlagt folkmord är allvarliga brott mot mänskligheten och bör behandlas som sådana.

Politisk svensk och internationell press på Israels Likud-regim

För att kritiken mot Israel inte ska urarta till anti-semitism är det viktigt att hålla i minnet att det är en regim som ska kritiseras. Den Likud-ledda regering som styr Israel är förstås folkvald (liksom Hamas) och representerar en majoritet av folkviljan förefaller det. Men omvärlden behöver inte omfamna regimen för att den är demokratiskt vald. Det vore inte helt orimligt att till den lista EU har över terrororganisationer nu lägga Likud. 

EU:s strategier för terroristbekämpning innefattar exempelvis att ”hantera rekrytering och radikalisering”, ”stärka skyddet av människor och infrastruktur” (bland annat ska ”gränser, transporter och energiförsörjningen skyddas bättre”) och ”hjälpa medlemsländerna att stoppa terroristorganisationernas ”finansiering och tillgång till materiel”. 

Hamas finns på denna lista och omfattas således av direktiven. Att lägga till Likud vore alltså ett sätt att inte brännmärka Israel som stat utan istället en organisation som omfattas av värderingar liknande den som vice talmannen Moshe Feiglin ger uttryck för och som i handling visas i den omfattande förstörelse och det urskillningslösa dödande som Likud beordrar den israeliska armén att utföra.

En före detta soldat i IDF, Yuli Novak, berättar i TheGuardian om en allt mer hänsynslös attityd mot civila palestinier inom israeliska armén och en ökande likgiltighet för mänskligt lidande hos den israeliska allmänheten:

”What’s worse is that almost no one protests. Entire families are erased in a second, and the Israeli public remains indifferent. From year to year, from one military operation to another, our moral red lines are stretching further away. Where will they be in the next operation? Where will they be 10 years from now?”

Det skulle också kunna beskrivas som en radikalisering av Israels befolkning som Likud underblåser med sin retorik.

Likud bildades 1973 som en sammanslutning av flera politiska grupper och vald att leda partiet blev Menachem Begin som tidigare tillhörde Herut. Begin hade förflutet i terroristorganisationen Irgun som utförde bombattentat och mord mot britterna under deras mandatperiod före 1948 och låg bakom mordet på Folke Bernadotte när denne försökte medla i konflikten och förhandla fram en tvåstatslösning med parterna. Ett av Begins berömda citat är från Palestinabulletinen nr 1 1969 då han sade sig vilja dra igång ett krig mot arabstaterna för att nå målen att ”förinta arabiska regimer” och ”expandera vårt territorium”. Begins efterträdare Yitzhak Shamir, med ett förflutet i terrororganisationen Lehi , Ariel Sharon, som sågs som bosättarnas store skyddsling, och nu Benjamin Netanyahu, har förvaltat den hårda linjens hänsynslösa politik genom åren.

Partiet har i sitt program uttalat den israeliska rätten till Västbanken, sin vilja att fördjupa och utvidga bosättningarna där och sitt avvisande av tanken på en suverän palestinsk stat.

Bosättningspolitiken och de ovan nämnda uttalandena av Moshe Feiglin bör ses i ljuset av denna Likud-ledda radikalisering av den israeliska politiken. 

Med frihandel som vapen

Terroriststämpeln är dock vanligen i händerna på statsmakter. Följaktligen var medlemmar av organisationer som Irgun och Lehi (Stern-ligan) terroriststämplade av britterna under deras styre för att redan 1949 (ett år efter Israels grundande) ges allmän amnesti och senare uppträda som premiärministrar, ges statsmannalika begravningar eller sitta i tv-program och skryta om sina bedrifter (som mordet på Folke Bernadotte) till publikens stora muntration. Terrorism som nationalism eller ren och skär underhållning. Terrorism är således ett problematiskt begrepp. Putin använder det för att rättfärdiga sina aktioner och Ukrainas Porosjenko anklagar Putin för att sponsra terrorism. Robert Fisk menar (i sin Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern) att ordet terrorism ”har blivit en farsot för vårt ordförråd, en förevändning och moralisk ursäkt för det våld som finansieras av staten – vårt våld – som nu allt mer skamligt och urskillningslöst används mot de oskyldiga i Mellanöstern”.

Det våld vi alltså nu åser i Gaza utförs av ett Israel som har total makt över palestiniernas varje rörelse inte bara där utan naturligtvis även på Västbanken. Israel som stat har alltså möjlighet att avvärja en humanitär kris i Gaza likaväl som att skapa en sådan. Men den israeliska politiken styrs just nu av ett parti som värderar palestinska människoliv så oerhört lågt att det inte finns några bilder eller argument om proportioner som biter.

Således får väl omvärlden (om nu inte terroriststämpeln är brukbar) ta vapnen ifrån Israel. Amnesty publicerade 2009 (efter ”Operation Gjutet Bly”, Israels förra större attack mot Gaza) en rapport med listor över vapen som levereras till Israel (och Hamas) från andra länder. Den är i sanning diger och mängder av vapen eller komponenter till vapen och krigsmateriel kommer från länder. USA är förstås den allra största leverantören men mycket kommer också från EU-länder som Serbien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och (faktiskt) Finland.  

Ett EU-beslut om vapenembargo skulle således kunna skada Israels förmåga att använda våld men framför allt att statlig terrorism inte accepteras av EU och får konsekvenser för relationerna. Sverige skulle kunna bli ledande i att driva detta krav i EU. Det förutsätter förstås att vi själva går före och upphör med all vapenhandel med Israel, det vill säga inte heller importerar från dem. Åsa Romsons artikel i Aftonbladet har lyft detta och därmed gjort frågan levande i den kommande valrörelsen.

Nästa steg är förstås att EU upphör med all handel med Israel, vilket vore en särdeles kännbar sanktion som med tiden torde kunna mjuka upp Israels hållning till förhandlingar om en tvåstatslösning. EU är Israels främsta handelspartner, vilket framgår av EU-kommissionens genomgång av handeln med Israel. Att använda den så åtrådda frihandeln som vapen är ett krav som nu också, glädjande nog, rests av Magda Rasmusson och Anders Lindell i Grön Ungdom. 

I väntan på att detta ska ske kan den individuelle konsumenten bedriva sin egen bojkott av israeliska varor. Den som har ägnat sig åt detta tidigare vet kanske att det går att göra genom att titta på varornas streckkoder som för israeliska varor alltid börjat med 729. En viktig upplysning är att de nu ändrat till 871. Ett sätt att försöka undkomma bojkottande konsumenter förstås men också i sig ett tecken på att det börjar bli kännbart.

Det kan om inte annat mildra den vanmakt som alltid infinner sig när Israel med sina terrorattacker mot palestinierna utmanar varje utomstående tänkande och kännande människas uppfattning om universella mänskliga värden.