lördag 5 maj 2012

Järvalyftet del 4 – Hur har det blivit och hur ska det bli?


Jag avslutar här min serie inlägg om Järvalyftet som jag skrivit med anledning av SvD:s artikelserie om projektet och dess misslyckande. Jag har tagit upp min egen teori om att projektet kan ses som ett politikerlett försök till gentrifiering av Järva  och försökt visa hur ett nyliberalt tankegods lätt kan spåras i visionen för Järva. I mitt förra inlägg tog jag också upp reaktioner från de boende i området och hur projektet utvärderats och vilka brister som uppdagats. Här avslutar jag nu med att tänka mer fritt om detta.

Valfrihetens baksida

Valfrihet är ett av nyliberalismens stora slagord. Individens rätt att göra fria val är en viktig beståndsdel av marknadsekonomin och hela omvandlingen av välfärdssamhället har präglats av denna idé om att välja. Vad förespråkarna för valfrihet ofta glömmer är att fria val sällan är helt fria och dessutom att de fria val individen gör mycket väl kan påverka andra individer. Ibland blir det ju väldigt direkt och påtagligt, till exempel då valet att stjäla eller ta till våld. Därför har vi lagar som reglerar detta. Men ofta är det mycket mer subtilt och blir mer av samhällseffekter på lång sikt.

Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten, dåvarande bostadsminister, kanske fångade problematiken vid SABO-kongressen 1975 när han bekymrat konstaterade att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. En problematisering av valfrihet som känns relevant än idag.  

Valfriheten blir alltså en port till segregation. Men det är inte så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och samma ställe som det ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda svenskar gör det. Det gäller för övrigt inte bara individer. Vi har i en av artiklarna om Järvalyftet i SvD kunnat läsa om hur gymnasieprogrammet Digitala Rummet glatt tog emot pengar ur Järvalyftets projektpengar, tackade och packade och flyttade verksamheten till Södermalm. När offentliga verksamheter börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det saker som ger oönskade effekter.

I ett inlägg från ungmoderaten Benjamin Dousa skriver på SvDBrännpunkt, i en kommentar till artiklarna om Järvalyftet, att skolan måste reformeras och förbättras och att de dåliga skolorna utgör främsta orsaken till utanförskap i Järva. Det framgår inte riktigt hur de ska förbättras dock mer än att de misslyckade skolornas huvudmän måste hållas ansvariga och, får man förmoda då, ges sparken om resultat uteblir. Han är ju ung och upptäcker kanske med tiden att det inte finns så många verktyg i den moderata lådan för att reparera skador av den här arten. Han säger dock en sak som är huvudet på spiken, nämligen att ”politik får aldrig handla om att sminka över djupgående fel i systemet”. 

Samtidigt kan vi i en rapport från Skolverket som kommit fram till att det fria skolvalet ökar klyftorna. Skolorna blir allt mindre likvärdiga och valet av skola blir allt viktigare. I en debattartikel i SvD säger GD Anna Ekström och enhetschefen Sverker Härd att det fria skolvalet ”har stora konsekvenser för individer, skolor och samhället i stort”.  

Ska man då inte få välja alls? Ska individens val alltid överlåtas till en bättre vetande överhet (storebrorsamhället)? Nej, det är förstås ingen lyckad ordning om man skruvar det åt andra hållet. Men det viktiga är att de som talar om valfrihet också kan se gliporna i systemet och inse vilka konsekvenser fria val på vissa områden får.

Politikernas drömmar och visioner om det framtida Järva bygger möjligtvis på en ideologi vars oönskade konsekvenser inte ens är i deras eget synfält? Det är bara den glänsande delen av myntet som ligger blottad framför dem. Att vända på myntet kanske är alltför jobbigt eller också blottar de sin okunskap om den smutsiga sidans existens? 

Nedläggningarna av Bredbyskolan och Bussenhusskolan, Skattekontoret i Tensta, Husby Träffs krympande av verksamheten, utförsäljningen av Svenska Bostäders lägenheter i Hjulsta, kommunens utförsäljning av Tensta/Rinkeby centrum till skandalomsusade Boultbee etcetera är exempel på oönskade effekter av en valfrihetens och konkurrensens överordning som genomsyrar hela samhället. Helt enligt den nyliberala diskurs som sakta men säkert tagit över dominansen i det politiska samtalet sedan 80-talets början. Nu när konsekvenserna börjar blottas är det inte alltid så bekvämt att se dem för vad de är.

Det är åtminstone uppenbart att drömmar och visioner om framtidens Järva inte helt bottnar i de boendes önskningar och krav på åtgärder för att komma åt problem som området brottas med. En genomgående uppfattning är också att politikerna inte lyssnar. Kanske just för att de boendes drömmar och visioner inte sammanfaller med den nyliberala idealutvecklingens mest rosenskimrande verklighetsbeskrivning?


Att bygga bort problem

Privat äganderätt och individens rättigheter kopplas intimt samman. På DN:s ledarsida kan man 29/9 1987 läsa att: ”Antalet lägenheter blir inte fler av att lägenheter går via förmedling. Vinsten i ökat bostadsutbud är lika med noll, vilket ska vägas mot den förlust för rättssamhället som följer av denna ytterligare inskränkning i fastighetsägarnas rätt att disponera över sin egendom.” Den nyliberala privata egendomsrätten är central för hela diskursen.

En öppen bostadsmarknad ses som en förutsättning för frihet och trygghet i motsats till den svenska bostadsmarknadens och regleringsekonomins misslyckanden beträffande rörlighet, rättvisa och valfrihet. Miljonprogrammets bestånd sägs vara upphov till en anonymitet och identitetslöshet, som skapar ensamhet och stora behov av offentliga insatser för att hantera problem som borde skötas av det civila samhället.  Omvandling till bostadsrätter, avskaffande av bruksvärdessystemet till förmån för en marknadsbaserad hyressättning - som ska främja valfrihet, priskonkurrens, trygghet och vilja att investera – har blivit bostadspolitiska käpphästar. Arkitekturen pekas alltså ut som orsak till segregering och utslagning i områden som Järva. Denna uppfattning går igen i Vision Järva 2030 som ju har som mål att genom förändring av den fysiska miljön bygga bort sociala problem.

I en avSvD-artiklarna berättas om Husby och det besked från Svenska Bostäder som invånarna där fick i brevlådan hösten 2007: ”vi ska bygga om ditt hus och du måste flytta”. En av de som bodde där då, Adalgisa Valente, bor nu i evakueringslägenhet och säger i artikeln så här:

”När vi hade möten sa man att man ville ha hit nya människor, att de som bor längst bort i Kista skulle flytta hit, säger Adalgisa Valente när vi promenerar genom området till hennes gamla lägenhet som nu är en byggarbetsplats”.

 Hon säger också att hon inte tänker flytta tillbaka till sin gamla lägenhet eftersom den kommer att vara för dyr för henne att bo i. 

Det är stor skillnad på vanligt normalt underhåll av bostadskvarter och totalrenoveringar som syftar till en höjning av värdet på bostäderna och därmed höjer hyrorna väsentligt. En sådan strategi kan också vara försteget till omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. I en strategi för gentrifiering av ett område är detta grundläggande. Man skulle kunna göra en längre utläggning här om Marx teorier om jordränta och de modernare gentrifieringsteorierna som främst utvecklats av Neil Smith med sin rent-gap theory. Men det tänker jag inte göra. Däremot helt kort peka på betydelsen av denna teori som i stort sett går ut på att när värdet på marken sjunkit till en viss nivå är det potentiella värdet av en re-investering tillräckligt för att mark- och fastighetsägare och andra investerare som söker objekt för ackumulation av sitt kapital ska påbörja en sådan. Han menar vidare att dessa nyinvesteringar stänger gapet och leder till högre hyror och bostadspriser vilket med viss automatik gör att boendebefolkningen byts ut successivt. Det finns skäl att vara försiktig med att använda den här teorin i analyser av områden som Järva men är värd att ha med i tanken och ramen för analysen.

Hur som helst är det stadsbyggnadsideal som brukar gå under namnet blandstad närmast det ideal som Vision Järva 2030 uttrycker för den fysiska miljön och planeringen i Järvaområdet. Tät bebyggelse och närhet mellan människor och verksamheter (folkliv) är några kännetecken för blandstaden, alltså sådant som lockat en penningstark medelklass till innerstaden, som nu börjar bli ”fullbokad”.


I Vision Järva 2030 sägs bland annat att Järva ”kan erbjuda det som alltid präglat en stad – ett utbud och en blandning som ger grogrund för utveckling.” Det framhålls också att man vill länka samman stadsdelar, bryta trafikseparering och ”skapa en mer sammanhängande och innehållsrik stad med mer befolkade miljöer.”

Det är en dröm om en Södermalmsliknande stadsdel, med en livlig kommers och dynamiskt näringsliv som är på politikernas näthinna. I en avSvD-artiklarna pratar Tomas Rudin (s) om Järvafäletet som Central Park i New York och Joachim Larsson (m) knyter stora förhoppningar till kommers på det nya Rinkebystråket.

Är den drömmen realistisk? Är den önskvärd ens?


Ett Stockholm i världsklass – den stora politiska visionen

I den globaliserade ekonomins kölvatten kommer en global konkurrens om investeringar och etableringar stora städer att tävla om attraktionskraft. Ekonomiska fördelar, fungerande infrastruktur och goda kommunikationer blir då än viktigare, men också kulturella och estetiska värden och nöjes- och evenemangsutbud spelar roll för att locka till bosättning. Även mindre städer/kommuner/regioner än Stockholm tolkar alltmer sina roller som främjare av näringsliv och företagande och anpassar stadsplanering och utformning av den urbana miljön enligt dessa krav. Det nämns, intressant nog, på Stockholms Stads hemsida att målet för Vision Järva 2030 är detsamma som för Stockholms samlade vision: ”Ett Stockholm i världsklass.

Vi har emellertid också kunnat konstatera att det finns motstånd mot planerna och att de boende har åsikter som inte odelat stöder stadens vision. Men det är troligen inte för de nuvarande boendes skull som planerna är gjorda.    

Järvaområdets roll som tillväxtmotor i ett framtida Stockholm kan mycket väl innebära att de boende i Järvas stadsdelar blir utkonkurrerade av nya grupper med god ekonomi som gärna investerar i ett boende i det som enligt visionen ska bli en stadsliknande, vital och dynamisk plats i den alltmer utbredda urbana stockholmska geografin.

Än så länge beskrivs Järvalyftet som ett misslyckande. Det kan tyckas så om man utgår från de boendes perspektiv. Intar man de politiska makthavarnas position kanske det ändå (förutom ett antal misslyckade projekt och slösade miljoner) går åt det håll man önskat? Visionen är långsiktig (Vision Järva 2030) och det är i stort sett en ny generation boende man planerar för här. Det är alltså inte alls säkert att det är nu som resultaten ska kunna utlösas och, som jag har skrivit om i mina inlägg, kanske inte alls säkert att det viktiga är att de nuvarande boende blir nöjda med dessa resultat. 

Den som lever får se, brukar det heta.



SvD:s artiklar om Järvalyftet:















 
Andra inlägg om Järva:







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar