lördag 19 maj 2018

Den "självförvållade segregationen" och politikens kulturalisering


Det är med skräckblandad förvåning som jag nu ser hur alla fördämningar brister. Uppenbarligen finns det mängder av journalister, politiker och ”vanligt folk” som nu anser att de ”äntligen” kan säga vad de tycker om migrations- och integrationspolitiken men också om invandrare och invandring i allmänhet.

Cecilia Blomberg, praktikant på SvD:s ledarsida, uttrycker det som så att ”nu är debattklimatet mer tillåtande”. Det har hon förvisso rätt i. Hon anmäler i sin ledare den 12/5-2018 en bok av Lars Åberg, ”Landet där vad som helst kan hända”, och lovordar författarens beskrivning av ”problemen i flyktingmottagandets spår”. Åberg ”förklarar det rådande tillståndet” och talar om hur vi ”hamnade här”, det vill säga hur Sverige kunnat gå från ett land med ”klara visioner”, ”vara genomplanerat”, och vara ”förutsägbart” till att ”inte ha någon plan alls”.

Hon ondgör sig sedan över sådant som hemspråksundervisning och bostadssegregation som ska ha drivits på av idéströmningar om multikulturalism som vissa politiker drivit igenom och anammat som en sorts ”statlig överideologi”, fortsätter Blomberg.

Visst kan somligt ifrågasättas och problematiseras. Men det är helt klart en kritik som underkänner decennier av forskning och som ger de högerpopulistiska krafterna (läs Sverigedemokraterna) rätt. Komplexitet låter sig dock inte uttryckas i korta texter och forskning har visat att läsare av nyheter främst kommer ihåg rubriker. Blombergs lyder ”Segregationen i Sverige är självförvållad”. Det vill säga; invandrarna själva står för segregationen, alternativt den svenska politiken. Kanske både och? Hon avslutar hur som helst med att utmåla ”vägen framåt” som ”lång och krokig” men att första steget tas genom öppen debatt och att ”se verkligheten just så som den är”. Det vore förstås positivt om vi började på allvar diskutera segregation men jag misstänker att det istället handlar om att öppna slussarna än mer för åsikter som för tio år sedan hörde hemma på yttersta högerkanten, det vill säga att invandrare inte utgör något annat än ett hot. Likheten mellan debatten före och under andra världskriget inför en eventuell ”ström” av judiska flyktingar från Tyskland och tyskockuperade länder i Europa och den vi ser idag rörande framför allt muslimer är nedslående. Jag skrev redan för fem år sedan om detta en text som jag fortfarande ser som högaktuell och som fördjupar mitt resonemang.


Se verkligheten som den är


Så hur är då verkligheten? Ja ingen blundar väl för att det finns en segregation och att den i förlängningen kan utgöra ett problem. Ingen kan väl heller förneka att det finns sociala problem i vissa områden eller att nya svenskar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men är den ”självförvållad”?

Samtidigt som Blomberg skriver på sin ledare släpps en rapport från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Den är alltså utomstående bedömares syn på ”verkligheten som den är”. Hur ser den då ut?

Jo, de uttrycker stor oro för ökande antal hatbrott och rasistiskt våld. De oroar sig också för framväxten av rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige och deras alltmer offentliga framträdande.

Alldeles särskilt oroliga är de för mängden mordbränder mot moskéer och asylmottagningsanläggningar.

De pekar också på ett gap mellan det stora antalet hatbrott och fall av hets mot folkgrupp och det låga antalet fällande domar eller ens utredningar.

Alldeles särskilt oroar sig FN:s experter för attacker mot muslimer i Sverige. Framför allt drabbar dessa hatbrott muslimska kvinnor. De ser också en oproportionerlig inriktning på att följa muslimer hos polis och säkerhetstjänst när terroristlagarna tillämpas, samtidigt som brott som begåtts av nazistiska grupper inte utreds som terrorbrott. De noterar ytterligare en sak som anknyter till Blombergs ledare, nämligen:

”Muslimska minoritetsgrupper får inte heller jobb eller bostäder utanför områden med minoritetsgrupper, vilket i praktiken leder till segregation”.

Även afrosvenskar och romer är utsatta för diskriminering och rasprofilering på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, noterar FN-rapportörerna.

Det rapporten pekar på är inget nytt men FN-rapportörerna är bekymrade över ökningen av rasism och diskriminering i Sverige och kritiserar tillåtandet av organisationer som uttalar rasistiskt hat och ”kräver omedelbara krafttag mot rasism”.

De uppmanar också till utredning av politiker och journalister som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Ivar Arpi på SvD känner sig tydligen träffad eftersom han går hårt åt rapporten i en ledare den 14/5-2018 och tycker att den gör sig skyldig till överdrifter. Rapporten gör ingen besviken ”som känner skuld över att vara vit europé”, raljerar han och anser att anmärkningen angående journalister kan ”strida mot grundläggande principer om yttrande- och åsiktsfrihet” med det sarkastiska tillägget att ”man kan inte laga postkolonial omelett utan att knäcka ägg”. Att yttrandefriheten faktiskt enligt lag är begränsad och att hets mot folkgrupp, som är klassat som ett hatbrott, är en av begränsningarna låtsas han inte veta eller möjligen sällar han sig till vit makt-rörelsen som kritiserat lagen som begränsar vad de får säga offentligt (?). Arpi kritiserar också utredarna för att de varit i kontakt med organisationer som Sveriges Unga Muslimer och Afrosvenskarnas riksförbund och antyder att dessa är försvarare av terrorister och fundamentalister eller ”har samröre med dem på annat sätt”. Arpi tillhör förvisso dem som försöker göra ”debattklimatet mer tillåtande”, för att använda Blombergs ord. Han förundras över att tidningar skrivit om rapporten utan vanlig normal källgranskning. Även Moderaterna riktar precis samma kritik mot FN-rapporten.

Det torde egentligen inte vara svårt att förstå att organisationer som representerar de grupper som utretts får komma till tals. För det andra bortser då också Arpi och Moderaterna från det faktum att dessa organisationer är blott två av totalt drygt trettio som bidragit med material till rapporten; att allt material bygger på statistik och andra rapporter och utredningar som redovisas med källhänvisning; att material också lämnas in av 18 experter från regering och myndigheter; att öppna förhör har hållits med flera av organisationerna samt regeringsrepresentanter; att FN-kommitténs egna 18 experter har inhämtat information om organisationerna; att de under flera veckor analyserat och kritiskt granskat materialet för att till sist publicera sina slutsatser med möjlighet för regeringen att korrigera faktafel.

Så om det handlar om vanlig normal källgranskning litar jag betydligt mer på denna FN-kommittés erfarenhet och kompetens än på Ivar Arpis. Det är nog snarare så att Arpi i det fallet har en del att lära av FN-kommittén.  


Segregationen

Segregation är inget nytt fenomen. Det är inte heller särskilt märkvärdigt att vissa grupper som kommer till ett nytt land samlas på samma platser för att stötta och hjälpa varandra, för att umgås på sitt modersmål eller utöva sin religion och kultur tillsammans. Det är bara att se på hur de ca 90000 svenskar som flyttat till Spanien beter sig. En avhandling från 2015 visar att spaniensvenskarna behåller anknytningen till Sverige genom nyheter och släkt och vänner i moderlandet. Men också att det, åtminstone i Costa del Sol, växt fram en svensk infrastruktur med institutioner som Svenska kyrkan, svensk skola, svenska mediekanaler och annan svenskspråkig service. Det är ett mänskligt beteende att vi söker trygghet hos andra som delar vårt språk och vår kultur när vi bosätter oss på främmande platser.

Detta är naturligtvis inget skäl för att cementera den självvalda segregationen, som i spaniensvenskarnas fall kanske mer har att göra med en ekonomisk kapacitet att välja, medan den för invandrande till Sverige i de allra flesta fall snarare handlar om att ta den bostad som finns. Men fenomenet är detsamma att söka sig till den grupp man identifierar sig med.

Bostadssegregation är inte heller det något nytt fenomen. Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten och dåvarande bostadsministern, tog upp problematiken vid SABO-kongressen 1975. Han konstaterade då bekymrat att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. I klartext betydde detta att svenskfödda invånare i förorternas hyreshusområden flyttade till radhus eller villor i andra områden.

Under 1990-talet kom så den marknadisering av hela samhället som de nyliberala ideologerna förespråkat i ett par årtionden dessförinnan. Bostäder släpptes alltmer fria för marknadskrafterna, hyresrätter omvandlades till bostadsrätter, och de kommunala bostadsbolagen sålde ut bestånd och belades med lönsamhetskrav. Det samhällsnyttiga försvann i stort sett som kriterium för verksamheten. Detta spädde på det som Ingvar Carlsson noterat på 1970-talet ytterligare och med råge. Valfriheten blir alltså en port till segregation. Det är inte heller enbart så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och samma ställe som det ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda svenskar gör det. Det gäller för övrigt inte bara individer. Som exempel kan nämnas hur gymnasieprogrammet Digitala Rummet glatt tog emot pengar ur Järvalyftets (klubbat av Stockholms stad 2007) projektpengar, tackade och packade och flyttade verksamheten till Södermalm. Kunskapen om diskriminering på bostadsmarknaden finns sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka. DO författade en rapport om saken 2008 (finns här) och noterade då att det år 2007, enligt Boverket, endast fanns en kommunal bostadsförmedling i 9 av landets 290 kommuner, jämfört med år 1990 då det fanns i 105 kommuner. När offentliga verksamheter börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det saker som ger oönskade effekter. 

Detsamma gäller förstås arbetsmarknaden. En marknad förutsätter ett urval. Vi väljer vad vi själva vill ha och med detta så skärps kraven på de som står för utbudet är filosofin i korthet. När det gäller arbete, såväl som bostäder, blir brist till fördel för dem som står för utbudet, inte för konsumenten eller den sökande i dessa fall. Det vill säga, värdar och arbetsgivare ser en möjlighet att göra ett snävare urval. Här är den ovan nämnda FN-rapporten också mycket klar med att segregation på såväl bostads- som arbetsmarknaden orsakas av diskriminering. Det finns åratal av forskningsresultat som belyser detta. Arbetssökande eller bostadssökande som ”byter namn” till ett mer svenskklingande sådant och får det jobb eller den bostad som hen tidigare blivit nekad, trots samma meritförteckning eller personbeskrivning. Som Behnam som bytte namn till Andreas och genast fick det jobb han nekats när han sökt med sitt riktiga namn.

Vi har också sett nyligen ett par färska exempel på kvinnor som fått jobb men inte får behålla dem eftersom arbetsgivare infört klädkoder som inte uppfyller några egentliga praktiska krav utan förefaller ha införts mer för att utesluta vissa kvinnogrupper från arbetet, antingen det nu handlar om arbetsgivarens alldeles personliga åsikt om gruppen eller en sorts ”hänsyn” till kundkrav. Kanske bådadera i vissa fall. När det gäller fallet med Hoda, som fick sluta jobba för Securitas nyligen, säger exempelvis Securitas talesperson att ”policyn delvis har införts för att privata personer kan reagera på religiösa symboler”.

Redan för fem år sedan var etnisk diskriminering på arbetsmarknaden den vanligaste anmälningsorsaken till DO. Ändå hade då endast två personer fått rätt i Arbetsdomstolen sedan 1994. Det är väl känt hur svårt det är att få rätt i AD och det är därför inte svårt att föreställa sig att anmälningsbenägenheten är låg. Dessutom har DO börjat sålla hårt bland de anmälningar de får in och driver mycket få fall vidare. Under 2015-2016 utreddes endast 14 % av de 403 anmälningarna om etnisk diskriminering på arbetsplatser. Resten lades alltså ned utan någon som helst åtgärd.

Lundaforskaren Eva Schömer kallade för ungefär ett år sedan den etniska diskrimineringen på arbetsplatser för ”en tickande bomb” och gav svidande kritik åt både AD och DO samt fackförbunden. De gör inte sitt jobb, menade hon, och AD ”förstår inte ens vad rasism är”, sa hon då till SvT.


Verklighetsgapet

Här blottas ett gap mellan verklighetsbilderna. Det vill säga den som Blomberg och Arpi med flera vill att vi ska se och den som FN ser. Jag tror det hör ihop. Det mer ”tillåtande debattklimatet” som Blomberg uttrycker sin lättnad över tror jag hör samman med agerandet. När vi börjar tillåta hatprat följer hatbrott i dess fotspår. Nu brukar många protestera mot den beskrivningen och utbrista att; ”det handlar inte om det” eller ”jag är inte rasist men… osv”. Sedan är det fritt fram att ösa ur sig invektiv över vissa grupper och berätta anekdoter om ”hur de är” eller vilka värderingar de anses ha. Till skillnad från svenskens högtstående värderingar. Ändå ökar alltså antalet hatbrott, såväl våldsdåd som attacker på nätet från personer med dessa ”högre stående värderingar”.  

Den forskning som bedrivits i decennier börjar ifrågasättas och det är mångkulturalismen som ges skuld till segregation och utanförskap i samhället. Inte de strukturella hinder som mängder av forskning pekar på. Moderaterna talar om människor som hellre lever på bidrag än jobbar. Centern talar om låglönesatsningar som ska få arbetsgivare att anställa nysvenskar. Den strukturella diskrimineringen är det ingen som talar om längre. Är det möjligen detta som debattörer som nu lovordar den nya frispråkigheten om migration och integration tycker är så befriande? 




Vad debatten ska handla om?

För ungefär tio år sedan fanns en livaktig och nyttig debatt om mångkulturalismen och vad den gör med den nationell enhet. Det finns inga givna svar på vem som hade rätt eller fel men en seriös debatt med akademisk närvaro kan ge nya tankar och infallsvinklar som är av godo för den förvisso ”långa och krokiga väg framåt”, som Cecilia Blomberg talar om. Det vore intressant att exempelvis föra fram Slavoj Zizeks tankegångar om hur den liberala multikulturalistiska ideologins bas ”toleransen” egentligen är ett sätt att kulturalisera politiken. Alltså tolerans istället för emancipation och politisk kamp. Att ojämlikhet och ekonomisk exploatering bygger på kulturella skillnader och olika sätt att leva och inte går att åtgärda utan bara tolereras. Men samtidigt att ”sann tolerans” bara är möjlig inom västvärldens liberala demokratier. En ideologi som Zizek beskriver som post-politisk, en självvald reträtt från den ideologiska politiska kampen. Eller Wendy Browns tankar om kulturaliseringen av politiken som gör att ekonomiska och politiska frågor faller ur blickfånget och att den politiska debatten istället rör sig inom en sfär innefattande kultur, religion, traditioner och värderingar.

Den liberala demokratin och marknadsekonomin är ju ”the end of history” (Fukuyama) och den slutliga optimala samhällsformationen. En kapitalistisk segersång efter murens fall som förkunnade den enda möjliga styrformen och därmed gjorde politisk ideologisk kamp ”överflödig”. Så varför träta om sådant som ekonomisk ojämlikhet, orättvisor på arbetsmarknad och bostadsmarknad eller inflytande över produktionsmedlen eller andra frågor när allt nu bara handlar om att baka ihop en mångfald av människor från olika kulturer och få dem att ”välja” det ”rätta” sättet att leva och verka inom den liberala demokratin. Det är komplexa resonemang Zizek och Brown för och jag ska inte varken förorda eller förkasta dem här. Men en debatt som utgår från Zizeks/Browns idéer eller deras kritikers vore givetvis intressant och skulle kunna leda till djupare och mer utvecklande tankar.

Istället för en djupare ideologisk debatt eller en om segregationens strukturella orsaker och ekonomiska sammanhang får vi en debatt om hur mycket eller lite kulturella skillnader som ska ”tolereras”. Det blir debatter om ifall en moské ska få ha tre minuter böneutrop i veckan eller om det ska accepteras att en del kvinnor bär slöja och så vidare. Det framförs krav på att utestänga dessa kvinnor från jobb och socialt offentligt liv; om att stänga gränser eller begränsa invandring; att ställa krav på invandrare; att skuldbelägga invandrare för sin egen segregation; att peka ut kulturella skillnader som roten till sociala problem; att peka ut grupper som mer benägna till viss kriminalitet; etc. etc.

Stefan Löfven blev utskrattad i Agendas partiledardebatt för en vecka sedan och hånades för sitt sätt att möta Jimmie Åkessons utspel om våldtäkter med att vilja prata om sexuella trakasserier på arbetsplatser. Alla tyckte det var självklart att Löfven skulle hålla sig till det ämne Åkesson ville introducera i samband med metoo-debatten. Att Löfven gjorde en dålig debattinsats och att hans ingång i debatten med Åkesson var klumpig kan jag hålla med om. Men att han skulle vara tvungen att hålla sig till Jimmie Åkessons agenda verkar däremot ett märkligt krav. Likaväl som Åkesson pratar om invandring i snart sagt varje fråga bör ju debatten om sexuella trakasserier kunna handla om den som sker på arbetsplatser. Det var ju trots allt där metoo-debatten tog sitt avstamp. Men det är inte det som det handlar om tydligen? 

Jag har facebook-vänner som jag alltid betraktat som sansade personer som numera formligen öser ut material om hur hemska invandrare är och i synnerhet muslimer. Det blir till en kanonad av delningar som ska påminna om det förfärliga med invandringen och med alla dessa personer från Mellanöstern etc. och de faller ofta Åkesson i talet. De är inte rasister, bedyrar de emellanåt, utan tycker sig istället vara sanningssägare som bara vill peka på verkliga problem. Men att ständigt etnifiera diskussionen om sociala problem leder oss allt längre bort från frågor om klass och inkomst och andra faktorer som orsak till problem i s.k. utsatta områden. Det bidrar också till att avhumanisera vissa grupper. En farlig väg som historien visat leder till våldsbrott. FN-rapporten pekar också på ett ökat antal anmälda sådana, som mordbrand mot moskéer eller asylmottagningar.

Verkligheten? Ja den blir till slut bara en vägg av anekdoter och ren fejk blandat med statistiska fakta och reella problem. Vad som är vad kan för gemene man vara svårt att särskilja. Kranarna står öppna från både höger och vänster och det delas så oerhört gärna av så oerhört många att det tenderar att bli till hetsjakt inte minst på muslimer. Ta Kakabavehs delning av en fejkad video utlagd av högerextremister som hon snabbt spred vidare med kommentaren: ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad Kalifat snart i fler förorter”. När hon senare blev varse att hon delat en video med fejkad översättning spridd av en högerextrem grupp tog hon bort inlägget men fortsatte ändå att framhärda i att innehållet illustrerade verkligheten i Sveriges förorter. Vänstermänniskor sträcker ut handen till de högerextrema och tillsammans vill de beskriva ”verkligheten” och kalla integrationspolitiken för ”politisk idioti”.

Men det är ju inte det som det handlar om, säger en del återigen. Det är så det låter numera. Ständigt detta; ”det är ju inte det som det handlar om”. Nå, vad handlar det om? Just det är frågan. Vad handlar segregation om? Vad vill vi att den ska handla om? Att den är självförvållad och att vi måste underkänna decenniers forskning? Eller ska den istället handla om konkreta problem med diskriminering på arbetsmarknads- och bostadsmarknadsområdet och ekonomisk ojämlikhet och hur denna ska kunna rubbas?

Visst vore det välkommet med en seriös debatt om det sistnämnda. Det har vi inte haft på flera år. Men det är visst inte detta som det handlar om? Det handlar snarast om det som den svenska debatten handlade om på 1930-talets slut och 1940-talets början. Det vill säga ett narrativ som målar upp ett hot mot ”den svenska kulturen” eller om krav på assimilation snarare än integration. Illustrerat av Ingvar Svanberg&Mattias Tydén som skrivit om den judiska invandringen då och den svenska debatten om den på följande vis:

”Fler var de som visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl ´svensk kultur´ som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997) 


fredag 11 maj 2018

Om militäravtalet med USA, om stabilitet och fred, säkerhetisering och andra teorier


För bara ett par dagar sedan skrev Sverige tillsammans med Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Vi som trodde att det redan var tillräckligt djupt fick oss en smärre käftsmäll av försvarsminister Hultqvist som sedan stolt deklarerade att det som gjordes på det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi önskar fred och stabilitet”.

Det låter i åtminstone mina öron som ironi att i en strävan efter säkerhet och stabilitet söka samarbete med mannen som just skickat 105 missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud, provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.

Det bör i alla fall avkrävas en förklaring hur det är tänkt att en ökad amerikansk militär närvaro i Sverige och en vandring genom det säkerhetspolitiska minfältet hand i hand med Donald Trump ska bidra till stabiliteten i Norden. Det har givetvis påpekats från flera håll att ytterligare närmanden till USA och NATO ses som bekymmersamt från rysk horisont. En hel del menar att detta inte är något vi ska bry oss om, vilket förefaller vara en tämligen farlig inställning för den som har läst åtminstone en grundkurs i ämnet Internationella Relationer (IR).


Hemliga förhandlingar

Förhandlingarna om avtalet har förts i största hemlighet och medlemmarna i riksdagens försvarsutskott är belagda med munkavle om den (eventuella) information de fått om saken. Vi väljare vet med andra ord inte ett skvatt om vilka förutsättningar försvarsministern utgått ifrån, vilket mandat han utrustats med från våra folkvalda, eller hur resonemangen förts och hur man kommit fram till att ökat militärt samarbete med Trump:s USA skulle vara positivt för stabiliteten och säkerheten i Norden. Det har knappt skrivits en rad om detta innan avtalet fanns på pränt. Istället har ledande media bekymrat sig över huruvida det finns, eller försökt knåpa ihop, ett samband mellan NMR och Kreml och hur detta i så fall skulle kunna påverka svenska valet i höst. 

Istället borde de ifrågasätta hur för landet oerhört betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut tas bakom lyckta dörrar och med oklart mandat från svenska folket. Alla undersökningar hittills har visat att svenska folket är emot NATO-medlemskap och sannolikt är flertalet av dessa också mer eller mindre skeptiska till alla former av militäravtal med USA och därmed till det Värdlandsavtal som vi redan har haft ett par år.

Jag har i flera år försökt hävda att det är dags att vakna lite och se vad som egentligen händer. Det kan förvisso vara svårt då det mediala bombardemanget om det förmenta hotet från Ryssland börjar likna förberedelser för krig. En statsvetenskaplig term för detta som skulle kunna appliceras på detta är säkerhetisering eller securitazation. 


Säkerhetisering – eller hur man skapar ett monster

Som jag skrev i mitt senaste inlägg (som länkats ovan) har det i flera års tid byggts upp en ryssrädsla eller rent av russofobi från media och politiker från så gott som alla läger. Somligt är förstås relevanta reflektioner och säkerhetspolitiska analyser medan däremot en hel del är ren skräckpropaganda och fantasifulla spekulationer.

Jag känner att det kan vara dags att introducera lite vetenskapliga vinklar i diskussionen som komplement till allt tyckande och tänkande.

Det statsvetenskapliga teoretiska begreppet säkerhetisering lanserades av den s.k. Köpenhamnsskolan bland statsvetare med IR som specialitet och som intar en s.k. konstruktivistisk syn på ämnet. Det vill säga en syn som är mindre statisk och tar hänsyn till processer som leder fram till förändring av den internationella politiken. Utgångspunkten är att alla intressen är subjektiva och att statsmän inte bara har materiella intressen utan också styrs av normer, moral, kultur och identitetskänsla. Det innebär också att saker och ting är föränderliga och således kan en opinion bearbetas för att åstadkomma önskad förändring.

Köpenhamnsskolan, vars mest tongivande namn kanske är Barry Buzan och Ole Waever, har alltså introducerat begreppet säkerhetisering, vilket kortfattat innebär att beteckna något som ett existentiellt hot. Ett sådant kan vara användbart för makthavare som vill genomföra extraordinära åtgärder, som exempelvis Bush-administrationens s.k. Patriot Act som blev en unik inskränkning av den integritet och frihet som USA annars brukar stoltsera med är hörnstenar i landets samhällsbygge. Det uppfattade hotet kan antingen växa fram underifrån eller skapas, möjligen kan det uppstå som en kombination av de två. Det som uppfattas som ett hot är alltså inte alldeles säkert ett verkligt hot, eller i vart fall inte värre än andra hot, utan kan vara en byggsten i en process som drivs i ett visst intresse. Nog kommer de flesta ihåg hur Irak utmålades som ”evil-doers”, hur Irak-Iran-Nordkorea benämndes ”the Axis-of-evil” och hur många "bevis" det fanns för att Irak hyste massförstörelsevapen på sitt territorium och hur viktig det var att USA invaderade landet för att avstyra eventuella attacker från detta hotfulla näste. För att i efterhand, bland spillrorna av landet, inte hitta en enda ledtråd till några massförstörelsevapen.

Detta var kanske ett praktexempel på säkerhetisering. Idag finns skrämmande likheter med det sätt på vilket Ryssland utmålas i media, av tankesmedjor och bland ledande politiker i både Sverige och andra Västländer. 


Fångarnas dilemma

Ett annat teoretiskt begrepp inom IR är det om Fångarnas dilemma. I all korthet bygger det på en tänkt historia om två fångar som i separata förhörsrum får vissa förutsättningar givna för strafflindring genom att tjalla på den andre. Den ena vet inte vad den andre gör och säger, och misstror den andre, och båda går därför med på villkoren för strafflindring trots att de inte är helt optimala. Hade de haft tillfälle att prata sig samman hade de båda istället kunnat bestämma sig för att inte tjalla på den andre och på det sättet båda fått ett lägre fängelsestraff. Poängen är här att betona vikten av samtal och förtroendeskapande åtgärder. Något som för övrigt de två motparterna Michail Gorbatjov och George Bush den äldre för ett par år sedan manade Ryssland och USA till att anamma. 

Fångarnas dilemma är en variant av olika säkerhetsdilemman som används inom IR. En åtgärd från en stats sida för att öka den egna säkerheten kan istället bidra till det motsatta. För att låna en förklaring från Joseph S Nye Jr:

”Om en stat bygger upp sin styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig emot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare” (Joseph S. Nye Jr, ”Att förstå internationella konflikter” (svensk upplaga 2007).

Det är i grunden dessa teoretiska grunder jag lutar mig emot i mitt fäktande mot svenskt NATO-medlemskap och den närmast hysteriska ryssrädsla som byggts upp under åren. Samt som teoretisk grund för min invändning mot Hultqvists formulerade syfte att öka den amerikanska militära närvaron i Sverige för fredens, säkerhetens och stabilitetens skull. Jag hävdar alltså att det bidrar till det motsatta.


Ryssarnas rädsla

Många menar att vi i Sverige inte ska ta någon som helst hänsyn till vad ryssarna tänker och tycker om våra närmanden till USA och NATO. Detta ska inte styra våra överväganden och dessutom menar många att det ryska perspektivets narrativ om hot från NATO är fullständigt ogrundat.

Det är en, enligt min mening, tämligen okänslig inställning med tanke på fakta som finns om den militära maktbalansen i världen som ser helt annorlunda ut nu än under kalla krigets dagar. Då var Sovjetunionen en väldig militärmakt och med gränser till Väst som i egentlig mening gick längs Berlinmuren, det vill säga i tredje land sett från Ryssland. Idag kryper NATO allt närmare och finns nu alldeles inpå den ryska gränsen. Under förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen om Tysklands återförening ska James Baker ha lovat den sovjetiske utrikesministerkollegan Eduard Sjevardnadze att inte driva en utvidgning av NATO i de forna östländerna. Därefter har en NATO-utvidgning steg för steg genomförts bland de forna sovjetstaterna och bland de övriga s.k. östeuropeiska staterna. Detta löfte hamnade aldrig på pränt men ska ha lämnats muntligt enligt de ryska utsagorna medan det i USA beskrivits som en myt. Bara för ett halvår sedan publicerade emellertid George Washington University en grundlig undersökning av saken, efter att ha gått igenom en mängd dokument som tidigare varit hemligstämplade. Dokumenten visar att höga tjänstemän från såväl USA som Tyskland och Storbritannien ska ha lämnat försäkringar till Gorbatjov och Sjevardnadze om att NATO inte skulle expanderas österut mot de ryska gränserna. Dokumenten klarlägger också att de då avsåg inte bara det forna östtyska territoriet utan alla de östeuropeiska staterna. Mer detaljer om undersökningen finns i en intressant artikel från Bloombergs.

Den ryska irritationen över löftesbrottet är med andra ord välgrundad. Det faktum att undersökningen genomförts av ett amerikanskt universitet och inte ett ryskt bör också undanröja alla spekulationer om fabrikationer och spekulationer.

För att återgå till den teoretiska diskussionen ovan har alltså Västländerna genom sitt löftesbrott skadat en viktig förutsättning för samtal, nämligen ömsesidigt förtroende. Detta leder också, enligt mitt sätt att se, fram till agerandet i Ukraina och annekteringen av Krim.


Krim är inte Gotland – men kanske kan bli?

Just annekteringen av Krim brukar anföras stup i kvarten som skäl för ett närmande till USA och ett stärkande av det svenska försvaret och ibland framförs oro för att samma öde skulle kunna drabba Gotland som bör vara av strategiskt intresse för den som vill behärska Östersjön.

Nu är ju inte Gotland på särskilt många sätt likt halvön Krim. Däremot hör annekteringen av Krim intimt samman med det ovan nämnda löftesbrottet och den ryska oron för nästa steg i utvidgandet av NATO. I Sevastopol hade Ryssland sedan 1783 en mycket viktig marinbas vilket blev en tvistefråga när Ukraina kungjorde sin önskan att bryta sig ur Sovjetunionen. När ryska sovjetrepubliken 1954 ”skänkte bort” Krim till den ukrainska sovjetrepubliken undantogs staden Sevastopol och marinbasen som därmed förblev ryskt område. Vid den ukrainska självständighetsförklaringen 1991 fick Ryssland efter förhandlingar ett hyresavtal för sin marinbas på Krim. Ett avtal som gick ut 2017 men som omförhandlades innan annekteringen 2014 och då förlängdes med 25 år till. Detta avtal ville den nya ukrainska regering som tillträdde efter Euromajdan 2014 riva upp.

Under den ukrainske presidenten Jusjtjenko fördes förhandlingar om ett ukrainskt framtida NATO-medlemskap. Vid Bucharest Summit 2008 bestämde NATO-medlemmarna att Ukraina kommer att bli NATO-medlem i framtiden. Det beslut som fattades var dock att för tillfället inte gå Ukraina tillmötes i den ansökan som inlämnades under president Jusjtjenko. Den 21 augusti 2009 undertecknades en deklaration mellan NATO och Ukraina, "Declaration to Complement the Charter on a Distinctive Partnership between NATO and Ukraine", för att fastställa detaljer som bestämts i Bukarest och vid senare möten. Ukrainas nya regering som tog vid i februari 2010 under nye presidenten Viktor Janukovytj beslutade att förvisso fortsätta samarbeta med NATO men klargjorde att medlemskap för Ukraina inte längre stod på agendan för landet.

Efter den långa vintern 2013/14 då protesterna mot president Janukovytj utmynnade i hans landsflykt tog en ny ukrainsk regering över styret. Bildad av politiker som var uttalat anti-ryska och pro-NATO. En utvidgning av militäralliansen till Ukraina skulle alltså ha inneburit inte bara att de kommit ytterligare en bra bit inpå livet på Ryssland utan också att marinbasen på Krim snart kunde vara i NATO:s händer och tvinga fram en rysk hastig utrymning. Det var naturligtvis inför denna, från rysk sida sett oacceptabla, utveckling som annekteringen av Krim genomfördes. Inte av någon sorts ohämmad expansionsvilja som lika gärna skulle kunna drabba Gotland som Krim, vilket många har antytt i säkerhetspolitiska debatter och artiklar.

Ett annat faktum som gör att Krim skiljer sig väsentligt från Gotland är dessutom dess befolkning som till mycket stor majoritet utgörs av etniska ryssar eller ryskspråkiga och som till stor majoritet (alldeles oavsett hur man tolkar den folkomröstning om anslutning till Ryssland som hölls 2014) säger sig vilja höra till just Ryssland. 

Vad gäller kärnlandet Ukraina har också den ryska oron visat sig vara befogad. NATO har förstärkt sitt militära stöd till landet med olika Trust Funds och har en representation i Kiev. De håller också regelbundna övningar i Yavoriv i västra Ukraina. Den årliga övningen, Rapid Trident, sägs från NATO-håll genomföras för att främja regionens ”stabilitet och säkerhet” och ”tillit”. Naturligtvis avses då inte hos ryssarna. Enligt den nya ryska militärdoktrinen 2014/15 räknas de största hoten till USA, NATO och NATO:s utvidgning österut. Upplevelsen av hoten avtog förstås inte i styrka i december 2014 då den ukrainske presidenten Porosjenko ändrade lagen för att avskaffa Ukrainas status som alliansfritt och förklarade att Ukraina kommer att starta en process för att uppnå kriterierna för NATO-medlemskap och djupare integrera landet i det Euroatlantiska säkerhetsområdet. Han tillkännagav då också att landet kommer att hålla en folkomröstning om NATO-medlemskap.

Vi kan förstås välja att ignorera den ryska oron och irritationen och säga att de fick skylla sig själva som inte begärde skriftliga löften utan litade på Västledarnas försäkringar avseende NATO-utvidgning. Eller också förhålla oss till den oro - för att inte säga rädsla - som Ryssland hyser för NATO och dess styrka.

Vilket för oss tillbaka till de teoretiska ramarna och det säkerhetspolitiska dilemmat med en stats åtgärder för att öka sin säkerhet som istället ökar alla staters otrygghet. Det bör givetvis även gälla Sveriges åtgärder som vi nu sett ännu ett exempel på med det olyckliga avtalet som Hultqvist bundit oss vid under veckan i Washington.


NATO-hotet – verkligt eller inbillat?

Varför ser då Ryssland på NATO som så hotfullt? Är inte Ryssland en jämbördig motståndare militärt som rimligen inte borde ha något att frukta? Det är ju så vi lärt oss att se på den ryska militära styrkan. Frågan är bara om det inte är ett synsätt som härrör från det Sovjetunionen som byggde upp en enorm krigsapparat matchande NATO-ländernas motsvarande styrka i Västeuropa och USA.

För att ge lite perspektiv på dessa frågor kan vi studera Sipri:s årliga rapporter om världens militärutgifter. De har under flera års tid visat den, åtminstone i pengar räknat, fullkomligt överlägsna styrka NATO besitter i förhållande till Ryssland. Nyligen har också den senaste släppts gällande 2017. Den visar att USA står för 36 % av världens samlade militära utgifter. Storbritannien och Frankrike tillsammans står för 6 %. Saudiarabien för hela 13 %. Att jämföra med Rysslands andel som är 4 %. Sipri noterar också en minskning av de ryska utgifterna med 20 % jämfört med föregående år. En siffra som en del menar är uppblåst av vissa budgettekniska engångsåtgärder men likväl en klar minskning. Enligt Sipri är också ytterligare nedskärningar att vänta.

Så USA spenderar alltså uppemot tio gånger mer än Ryssland på vapen, vapenutveckling och militära anläggningar. Till detta ska då läggas övriga NATO-länders militära kapacitet. Med denna vetskap bör det egentligen inte vara så svårt att åtminstone sätta sig in i ett ryskt perspektiv på frågan om hotbilder. Vem bör rimligen uppleva det som starkast?

Det är också lite märkligt att hotet från Ryssland slås upp så stort men inte det från USA. När Rysslandshotet förs på tal är det alltid Krim och Ukraina som det hänvisas till. Som jag försökt förklara är det en konflikt som har sina historiska specifika förklaringar. Det brukar också sägas att Ryssland uppvisar ”aggressivt beteende”. När det gäller Krim eller andra ryskspråkiga enklaver i närområdet stämmer det naturligtvis. Likaväl som USA inte önskar ha fientliga baser på Kuba vill inte Ryssland ha sådana inpå sin bakgård. Att detta innebär ett ökat hot mot övriga världen är däremot en uppfattning som vilar på lös grund. Frågan är också som sagt varför USA kommer undan med mord? En uppräkning av alla konflikter de startat, underblåst eller lagt sig i militärt skulle bli alltför lång. En uppräkning av det senaste årets utrikes- och säkerhetspolitiska handlingar (se början av denna text) torde rimligen också kunna betraktas som ”aggressivt beteende” mot omvärlden. Med skillnaden att de drabbar i stort sett alla stater i världen direkt eller indirekt. Med USA skriver vi ändå, istället för att införa sanktioner, ett säkerhetspolitiskt och militärt avtal som innebär ökad amerikansk militär närvaro. 


Svensk säkerhetspolitik ???

Det svenska beteendet i detta fall är betydligt mer svårförklarat teoretiskt än det ryska. Möjligen finns ett pengaspår (”follow the money”) att följa här, ett vapenindustriellt sådant? Men det får bli en senare fråga att följa.

Vill man vara lite elak skulle man kunna anföra managementforskningens beskrivning av expressivt ledarskap och applicera den på försvarsministern. Nämligen vikten av att synas och att tala om vem man är. Inte bara rent personligen men snarast idén om att förmedla synen på Sverige som en nation som finns och har en stor och viktig roll i världspolitiken.

Mer användbart kan institutionella förklaringsmodeller vara. Jag tänker då på begreppet isomorfism som innebär att en likformighet uppstår när organisationer (här stater) anpassar sig efter den dominerande formen av organisation inom ett visst fält. DiMaggio och Powell har betonat att detta begrepp handlar om pågående process. Organisationer väljer modeller för att likna andra inom samma fält, men påverkas också av andra aktörer utanför själva ”industrin”, som de organisationer som stöder, övervakar eller skapar policies. De framhåller också att det oftast uppstår en hierarki inom dessa fält med ett dominerande centrum som de övriga förhåller sig till eftersom det är viktigt att finnas inom fältet och inte hamna utanför.

Som förlängning av det resonemanget kan man också titta på institutionella logiker och hur dessa kan förändras. Här införs en maktkomponent då nyckelaktörer använder sin makt för att påverka möjligheten till förändring. I detta fall måste USA och NATO ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden bli dominerande logik som styr förändring av försvarsorganisationer.

Men det förstnämnda om det expressiva ledarskapet hör ändå lite ihop med de förändringar som den svenska säkerhetspolitiken stått inför de senaste två decennierna. Jag har skrivit en hel del om hur Sverige under ca tio års tid gick från invasionsförsvar till insatsförsvar, efter intryck av modeller som NATO använde och som tänktes bli den framtida försvarsorganisationen (inläggen finns här, samt här och här för den nyfikne). Det handlade också om att det i en tid av avspänning och ständigt minskade försvarsanslag blev närapå omöjligt med standardiseringar och organisation i fasta regementen med förrådsställd utrustning. Strategin från ÖB:s sida blev då, menar jag, att beskriva verkligheten på ett sådant sätt att de politiska besluten och allmänhetens (folkets vilja) går i samma riktning som myndighetsledningens. Nu höjs röster för att stärka försvaret igen och då inte de insatsstyrkor som vi satsat på att bygga upp utan försvaret av gränserna. Ska fasta anläggningar och förråd byggas upp på nytt i uppdaterad version? Vad kostar detta? Kommer den kostnaden att gå att försvara politiskt? Kanske bättre vi skriver avtal med världens stora militärmakt och eventuellt också bli medlem i NATO? 

Avsaknaden av en seriös debatt om försvars- och säkerhetspolitiken gör att de allra flesta är fullkomligt omedvetna om vad som händer och varför. Det enda vi ständigt blir upplysta om genom media är att Putin är dum. Det är enligt min mening en fördumning av hela diskussionen och det säkerhetspolitiska förhållningssättet. Möjligen är det just detta som är meningen?


Ett alternativt förhållningssätt

Det ovanstående legitimerar inte på något sätt den ryska annekteringen av Krim men det bör rimligen förklara Rysslands intentioner och avsikt med sina aktioner. Om vi inte kan eller vill förstå dessa kan vi rimligen inte heller korrekt förutse intentionerna och avsikterna gentemot Sverige. Inte heller fatta de korrekta besluten angående vår säkerhetspolitik och vilka åtgärder som ska vidtas. Att närma sig NATO bör rimligen innebära att vi i ryska ögon utgör ett hot vilket vi tidigare inte har varit. Snarare har Sveriges och Finlands neutralitet setts som en trygghet för Ryssland. Det är givetvis därför som Putin säger att ett svenskt NATO-medlemskap skulle förändra den ryska synen på Sverige. ”De ska avstå från att hota”, har utrikesminister Wallström sagt om de ryska kommentarerna. Det är oklart om hon därmed helt ignorerar det hot som Ryssland upplever från NATO eller om det handlade om en pliktskyldig signal som förväntas från svenskt håll och för att blidka den NATO-hungriga oppositionen i riksdagen. 

Vad som driver vår försvarsminister Hultqvist däremot förefaller alltmer likna en sorts personlig trivsel i rollen som storman i förhandlingar med de stora grabbarna i Väst. En uppblåsthet som är skadlig för den svenska säkerheten och kan äventyra våra relationer österut för många år framåt även om det skulle inträffa en vändning internationellt. En vändning där samtal och kommunikation främjas istället för konfrontation och upprustning. Den senare utvecklingen hade Sverige och Finland kunnat vara ledande för men i ljuset av de senaste avtalen, närmandet till USA och den ökade amerikanska militära närvaron lär det inte kunna bli verklighet på kort sikt åtminstone.

Det finns kanske de som önskar sig en sådan utveckling. Själv ser jag en stor fara i den, ett säkerhetspolitiskt dilemma. Hand i hand med detta går naturligtvis demoniseringen av Ryssland, en säkerhetisering som ska legitimera underskrivandet av avtalen. Både de som nyligen undertecknats och eventuellt framtida? Avsiktligt eller aningslöst? Alldeles oavsett vilket är det bekymmersamt och bör bli en valfråga. Om det nu kan nå fram några andra frågor än migration under valkampanjen?


Valet i höst

Jag hyser inga större illusioner om att detta kommer bli en valfråga i höstens riksdagsval. Men det borde rimligen debatteras då jag är rädd att vi annars får ett regeringsskifte som kommer utmynna i ett svenskt förhandlande om NATO-medlemskap. Då opinionen möjligen inte är mogen för detta ännu tror jag att de NATO-vänliga allianspartierna kommer undvika den debatten före valet. Däremot lär de gärna fortsätta med sin tillämpning av säkerhetisering. Det vill säga att försöka övertyga den allmänna opinionen och väljarna att vi är utsatta för ett existentiellt hot från Ryssland. För att efter valet kunna köra över all opposition och börja förhandlingarna med NATO. Som återigen givetvis kommer vara hemliga, precis som nu vid förhandlingarna som förts inför tecknandet av det nya USA-avtalet.

Det i sig är ett demokratiskt dilemma. På samma sätt som Värdlandsavtalet smögs på det svenska folket helt utan hänsyn till opinionen kan det komma att gå till med ett NATO-medlemskap. För den som undrar vad jag menar med detta hänvisar jag till mitt inlägg från 21 maj 2017 om SIFO-undersökningen som ”försvann”.

Frågan är hur öppet inställningen till NATO kommer att deklareras under valkampanjen? Det vore intressant med en saklig debatt, men jag är rädd att vi snarare får den vanliga skräckpropagandan eller också ingen alls. En genomgång av partiernas inställning på sina respektive hemsidor visar emellertid att:

Moderaterna vill ha en färdplan för att gå med i NATO.

Liberalerna tycker att vi ska gå med i NATO för att få ”ett tätt samarbete och möjlighet att påverka”.

Centerpartiet vill att Sverige ska starta en process för att gå med i NATO.

Kristdemokraterna är för ett svenskt NATO-medlemskap.

Socialdemokraterna fortfarande hävdar att det vill se ett ”militärt alliansfritt Sverige”. Frågan är väl närmast vad Peter Hultqvist vill?

Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt NATO-medlemskap.

Miljöpartiet vill bevara Sveriges alliansfrihet.

Sverigedemokraterna… Ja vad vill de egentligen? De säger de sig vara för ett starkt svenskt försvar och ”verka för ett nordiskt försvarssamarbete” och att Sverige genom partnerskapet för fred med NATO ”tar sitt säkerhetspolitiska ansvar”. På annat sätt nämns inte NATO. Ordet alliansfrihet nämns inte alls. Även internt höjs röster mot att partiet är alltför otydligt i frågan och nyligen aviserade förre partiledaren Mikael Jansson att han därför hoppar av och ansluter till nya partiet Alternativ för Sverige, som är motståndare till NATO-medlemskap. Vad SD landar i lär nog avgöras av utfallet av valet. Det är ett förhandlingskort som kan användas på olika sätt beroende på vilka som bildar regering. Att SD blir fortsatt vågmästare är inte orimligt att anta och då blir det ironiskt nog så att det parti som ställts utanför säkerhetspolitiska blocköverskridande överenskommelser hittills blir det som kan avgöra frågan. Det känns inte speciellt tryggt. 

Möjligen skulle den då kunna komma att avgöras genom en folkomröstning. Det kan vara ett sätt att passa över frågan om den blir för brännande efter valet. Opinionssiffrorna börjar ju nu också svänga till viss fördel för NATO-anhängarna. Kanske ytterligare en tids säkerhetisering kan få pendeln att svänga över helt?




torsdag 10 maj 2018

Hur man skapar ett monster – Om kopplingen mellan NMR och Kreml, ubåtar och hybridkrig


Jag noterar hur flera tidningar de senaste dagarna försökt koppla ihop NMR med Kreml. En del medlemmar i nazistiska NMR använder ryska domäner i sina mejladresser och några använder den ryska kopian av Facebook, VKontakte. Skribenter i bland andra Expressen och SvD slår upp saken i artiklar men erkänner samtidigt att de har lite svårt att lista ut på vilket sätt de kan koppla detta till Kreml och Putin. Det hindrar dem inte från att spekulera och därmed spä på bilden av Ryssland som ett hot mot Sverige. Strunt samma om det kokas soppa på en spik tycks det. När det gäller Ryssland ligger den journalistiska ribban lågt vad gäller spekulationer, indiciekedjor och konspirationsteorier.

Det får mig att tänka på Mattias Göranssons utmärkt skrivna ”Björnen kommer” (2017). Jag tycker mig se samma mönster som Göransson påvisar i sin bok. Det gäller att skapa ett monster och i ivern glöms vanlig källkritik och prövningar av resonemang bort. Jag har redogjort för och diskuterat kring Göranssons bok i ett tidigare inlägg.

Men det finns anledning att komma tillbaka till den då den så väl illustrerar hur mönsterseende uppstår och en hysterisk rädsla piskas upp som i förlängningen kan bli kontraproduktiv eller rentav farlig. Den visar att det inte krävs särskilt mycket fakta för att driva en uppfattning i pressen och framkalla en eskalering av tonläge, en ur säkerhetspolitisk synpunkt skadlig misstro mot främmande makt, och en snedbalanserad bas för analys av tillförsel av resurser till Försvarsmakten. Inte bara vad avser den totala mängden resurser utan också till vilka vapenslag, typer av utrustning och aktiviteter anslagen skulle tilldelas. Att skapa monster som inte finns hjälper varken allmänheten som får en överdriven hotbild på näthinnan att ligga sömnlös för, eller beslutsfattare att ta de rätta säkerhetspolitiska besluten eller göra den rätta bedömningen av omvärldsläget.



Gamla monster blir som nya…


En jämförelse av ubåtsparanoian och hotet från Sovjetunionen – som förvisso var verkligt men inte så överhängande som en del ville få oss att tro på 1980-talet - med dagens situation kan sägas vara att det nu för det första är ett helt annat läge. NATO har så oerhört mycket mer resurser än Ryssland jämfört med hur balansen var mellan NATO och Sovjetunionen under kalla krigets dagar. Hotet från Ryssland kan alltså inte på några vis jämföras med det faktiska hot som Sovjetunionen utgjorde för Sverige och övriga Europa. Men det hindrar inte att vi matas med ständiga historier om rysk desinformation, ryska dataintrång, rysk upprustning och ryska hotfulla militärövningar och militära invasionsplaner mot Sverige. Det upprepas också att Ryssland rustar upp. Trots att det redan för ett par år sedan kom tecken på motsatsen. Vilka nu bekräftas av Sipris senaste siffror för år 2017. Ryssland minskar sina militära utgifter med ca 20 %. Något som fått tidningar som DN och SvD att sätta för sina publikationer mycket ovanliga rubriker som ”Rysslands militärutgifter minskar medan världens ökar” och ”Militära budgetar växer – men Ryssland drar ner” (hittar dock inte artikeln på nätet utan bara i pappersversionen av tidningen 3 maj 2018). USA står nu enligt Sipris senaste siffror för 36 % av världens samlade militärutgifter, Frankrike och Storbritannien tillsammans för 6 %, och Ryssland för 4 %. Ändå förvånas många över att Ryssland från sin sida upplever USA och NATO som ett hot. Intressant att noter kom dock illa snabbt en artikel i SvD ett par dagar senare för att misskreditera Sipri:s siffror. En ekonomiprofessor gör där i och för sig relevanta invändningar om att minskningen till stor del har tillfälliga budgettekniska förklaringar och att minskningen "egentligen" skulle handla om kring 3 %. Sipri:s forskare däremot erkänner invändningarna men menar att det ändå, undantaget dessa "engångseffekter" legat kring 14 % mellan 2015 och 2017. Artikelförfattaren hävdar ändå att detta faktum inte betyder att Rysslands försvarsförmåga minskar. Ett resonemang som förmodligen skulle få svenska ÖB att gå i spinn om förhållandet varit detsamma här. 

Men nu gäller det alltså hotet från Ryssland och då måste ballongen fyllas med luft om den börjat pysa ut. Det gäller att inte förstöra hotbilden utan hålla vid liv den ryssrädsla som ska få opinionen att svänga i NATO-frågan, vilket jag bergfast tror är den viktigaste anledningen till den uppsjö av artiklar som behandlar allt från ryska nya vapen till ryska ”trollfabriker”.


Ubåtskortet är nu dock lite förverkat, i synnerhet efter det senaste jaktfiaskot i Stockholms innerskärgård hösten 2014, trots att det då slogs på samma trummor som på 1980-talet och att det under ett helt år gjordes förtvivlade försök att blåsa liv i den punkterade ballongen, som jag själv skrev i ett inlägg 2015. Trots att dåvarande ÖB Sverker Göranson så bestämt försökte fastslå att ”det var en ubåt” och att alla andra förklaringar ”kan uteslutas”. Det låter som ett eko från 80-talet och till råga på allt hävdade han att det rörde sig om minst en mini-ubåt. ÖB-Göranson framhöll då också att andra observationer på annan plats ”ger oss ett mönster” som ”enligt det system militären använder” ger ett väldigt starkt bevisläge. Nog var det fler än jag som tänkte att: ”here we go again”? Det militära systemet av indiciekedjor som sägs ge bevis på ubåtsintrång smäller dock inte lika högt längre. Suddiga foton, bilder av bottenspår och en försvunnen (!) sonarboj utgör de säkra bevisen men övertygar kanske inte mer än 80-talets lika ”tvärsäkra” bevis. Det blev inte bättre av att media genast upptäckte felaktigheter i bevismaterialet och ÖB:s uppgifter. Till slut var det nästan bara Mikael Holmström som inte gav med sig utan sin vana trogen spred halvfabricerade bevis eller rena missförstånd på förstasideplats. Den suddiga bilden på en ”säker ubåt” visade sig vara tagen på ett helt annat ställe än Försvarsmakten hävdat.  Den verkliga platsens bottendjup var högst 10 meter och innehöll flera grynnor och därmed i stort sett omöjlig för en ubåt att ta sig igenom medan Försvarsmaktens angivna plats hade tillräckligt djup. Bottenspåren kunde lika gärna varit från kabeldragning eller något helt annat i det virrvarr av spår som faktiskt finns på havsbottnarna. En mystisk ”svartklädd man” på ett skär visade sig heta Ove och gilla sportfiske. Och. Så. Vidare. I Finland imponerades man inte i alla fall, åtminstone inte den finske försvarsministern som sa så här:

”Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser”.

En senare observation i januari 2015 fick Mikael Holmström att gå upp i falsett med nya artiklar och andra följde efter. Den här gången skulle ubåten ha rört sig i farleden mellan Nacka och Lidingö in mot centrala Stockholm. Fullt synlig dessutom. Det gör man inte ”för skojs skull”, varnade Holmström, som kallade det en ”allvarlig inträngning mot centrala Stockholm”. Försvarsminister Hultqvist såg sig tvungen att göra ett uttalande och höll med om det allvarliga i intrånget med tillägget att det visade på ”aggressivitet” och ”fräckhet” hos inkräktaren och att det var en klar ”provokation”.  Annie Lööf och Jan Björklund pekade till och hem ut vem som var inkräktaren. Jo, ni gissade rätt, Ryssland förstås. Freds- och konfliktforskaren och professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell förklarade för dem som eventuellt fortfarande var skeptiska att det handlade om en ”maktdemonstration” att ge sig in i Stockholm i övervattensläge. Bilden som var bevismaterialet för intrånget visade sig dock snart vara arbetsbåten Time Bandit. Den enda som inte höll med var Mikael Holmström som försökte hävda att ubåten måste ha gått alldeles bakom arbetsbåten. I övriga media ebbade det hela skamset ut denna gång.


Vid den följande årliga Folk & Försvar-konferensen i Sälen i januari 2015 skrev Göranson ändå att ”ubåtskränkningen” var ”uppseendeväckande” men att den inte kom ”som en blixt från klar himmel”. ”Molnen har hopat sig en tid”, fortsatte han, och tog upp den rapport som Försvarsmakten gått ut med i december 2014 som, menade han, visade att ”de ekonomiska ramarna omöjliggör en operativ förmågeutveckling som står i paritet med omvärldsutvecklingen”. Med andra ord att det behövdes mer pengar till försvaret. Numera är det dock Krim och Ukraina som oftast lyfts fram som det stora beviset på hotet från öster. Som om det funnes likhetstecken att sätta mellan Rysslands förhållande till den före detta sovjetrepubliken Ukraina samt den halvö som i 200 år tillhörde först Tsar-Ryssland och senare Sovjetunionen och dess förhållande till Sverige. Det är hur som helst troligen mer effektivt än ubåtshotet och brukar därför användas mest i äskandet av pengar eller i motiverandet av ökade försvarsanslag.

Försvarsminister Hultqvist medgav mycket riktigt ett extratillskott på drygt 8 miljarder kronor fram till år 2020, med hänvisning till en ökad hotbild, bland annat Rysslands annektering av Krim.
Nuvarande ÖB vill dock ha ännu mer, tillkännagav han för bland andra Expressen, bland annat med hänvisning till hur Ryssland agerat i Georgien, Krim och Ukraina.

Det är svårt att be om pengar om inte hoten är tillräckligt skräckinjagande. Kanske är det främsta skälet till viljan att skapa monster som inte finns, eller som i vart fall inte är så skräckinjagande som de framställs?


… och nya tillkommer


Mattias Göransson tar i sin bok också upp det fejkade brev som dök upp under 2015 där försvarsminister Hultqvist gratulerar en chef på Bofors till en stor affär med Ukraina. Det publicerades på en tysk nyhetssajt och florerade ett tag i sociala medier. Mikael Holmström tog upp det i nyutgåvan av sin ovan nämnda bok ”Den dolda alliansen” och skrev en artikel i DN 28/10-2015 med rubriken ”Peter Hultqvist utsatt för rysk lögnattack”. Ett led i en desinformations- och propagandakampanj från Ryssland, påstår Holmström i artikeln. Göransson påpekar däremot en rad olika märkligheter kring detta förfalskade brev. Dels hade det inte publicerats av en enda rysk sajt eller nyhetsmedia vilket ju förefaller märkligt om man vill föra ”informationskrig” och ”så split och splittring”, som Hultqvist säger till Holmström i DN-artikeln. De enda som nämnde brevet gjorde det i kommentarer till de svenska uppgifterna med hänvisning still svenska källor. Det visade sig också senare, vilket har förbigåtts med tystnad, att FOI länge känt till att det spridits flera falska meddelanden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att den stora ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom befann sig i centrum för dessa. Vapenjätten hamnade på lite obestånd efter att konflikten med Ryssland inleddes 2014 eftersom de då inte längre fick sälja sina produkter till sin största kund längre och var tvungna att söka nya marknader. En rad märkliga pressmeddelanden spreds under hösten 2014 där företaget påstod sig ha inlett olika försvarssamarbeten med Sverige. Det är fortfarande oklart varför och alla pressmeddelandena är nu raderade och finns endast citerade i de cirka 300 artiklar de gav upphov till. Med samma indiciekedjemetod som svenska Försvarsmakten och Mikael Holmström med flera brukar använda ligger det närmare till hands att det fejkade brevet från Hultqvist skulle kunna härröra från Ukroboronprom och därmed Ukraina snarare än Ryssland. Säkert är det dock lång ifrån. Det visar dock att det inte heller säkert går att peka ut en koppling till Kreml. Trots detta görs det närmast reflexmässigt och blixtsnabbt utan närmare kontroller.

Inför valet i höst är det istället propagandakrigföring för att styra svenska valet som tas upp som hot. På precis samma sätt som med ubåtarna läggs olika spekulationer och indicier samman till en ”bild” som målas upp i etablerade media som vore det otvetydiga fakta. Senast i SvD om NMR som enligt rubriken för artikeln ”kan störa svenska valet”. Detta genom att använda en domän de själva lagt upp och kallar ”putinmail”, dvs mejlkonton som används genom rysk server för att lättare undkomma svenska myndigheters granskning av mejltrafik kan man tänka. I SvD-artikeln medges dock att det är ”svårt att få en komplett bild av vilka som använder mejlen och till vad”. Experten SvD talat med, Joakim von Braun, säger att NMR som organisation eller individer inom denna ”kan bli en kanal för ryska budskap”. Detta eftersom det skulle bli lättare för rysk underrättelsetjänst att kartlägga NMR:s medlemmar och sympatisörer, menar han, och spekulerar vidare med att säga det inte är omöjligt att individer som varit medlemmar kan utsättas för påtryckningar eller utpressning ”för att agera på ett sätt som gynnar Ryssland”. I artikeln spekuleras det om NMR:s tidigare kontakter med Ryssland som då handlat om den fascistiska och ultranationalistiska organisationen Ryska imperiska rörelsen, RID. En rörelse som kallar Putins regim för ”antirysk” och som istället vill införa en militant nationalistisk diktatur. Ungefär det som NMR vill införa i Sverige alltså. Denna starkt Putinfientliga organisation utgör alltså NMR:s koppling till Ryssland. Ett par av dess medlemmar har bevisligen varit i St. Petersburg för vapenträning i RID:s regi och några NMR-medlemmar använder VKontakte istället för Facebook, kanske dels för att lättare hålla kontakt med RID-medlemmar men också, sägs det, för att de där kan sprida budskap som skulle raderats om de spreds i Facebook.

I SvD:s artikel kokas allt ihop till en tre sidor lång historia om rysk påverkan av svenska valet. Putins realpolitik smälts samman med högerextrema rörelsers planer på att störta Putin. Faktarutor visar varför Ryssland skulle vara intresserat av Sverige, ”strategiska läget” och den svenska NATO-debatten etc. Givetvis tas också de obekräftade uppgifterna om rysk valpåverkan i USA upp. 

Att Ryssland som stat intresserar sig för vad Sverige beslutar angående NATO-medlemskap torde inte vara särskilt uppseendeväckande. Det ingår rimligen i varje stats säkerhetspolitiska analys att göra bedömningar av omvärldsläget och de närmsta grannarnas status militärt och politiskt. Så gör vi och så gör USA och alla andra nationer. Men i den stort uppslagna SvD-artikeln ges vi en bild där vi lockas att associera till Ryssland med kopplingen NMR-Ryssland-Putin-hot. I en undertext till rubriken sägs att NMR ”pekas ut som en uppenbar riskaktör i propagandakriget mot Sverige. En noggrann läsning (hur många gör en sådan?) visar dock att allt är spekulation och att det i artikeln strösslas med ordet kan eller orden skulle kunna. Det kan sammanfattas i IT-experten von Brauns svar på artikelförfattarens fråga om hur sannolikt det är att NMR kan vara kanal för rysk påverkan:

”Det finns ganska många indicier som tillsammans skapar en riskbild. Man kan se att potentialen finns och att det förmodligen handlar om att NMR kan fungera som ett slags förstärkare och indirekt skulle kunna bli ett slags ombud” (min kursivering/fetstil)

Expressens ledare den 1 maj varnar för att inte underskatta hotet från nazisterna i NMR och tar också upp kopplingen till Ryssland. NMR har tränats på ett läger i St Petersburg hos Ryska Imperiska Rörelsen och ledarskribenten tycker att det ”behöver knappast tilläggas” att det vore omöjligt utan Putins godkännande. Att nazisterna använder ryska mejldomäner, VKontakte, har fått pengagåvor från RID och gjort resor till dessa ”skapar intrycket av” att svenska nazister är ”lydiga medhjälpare till Putins Ryssland”, hävdas bestämt. Att RID är öppet Putin-kritiska, vill införa monarki, och störta det demokratiska Ryssland framgår inte av ledaren.

SvD har också i en annan artikel nyligen försökt kartlägga hur svenskar använder VKontakte, men inte lyckats nämnvärt. Det finns tydligen ett flertal svenska VK-grupper som står för rasistiska, fascistiska, antisemitiska eller islamofobiska uttryck men de flesta har bara något hundratal följare och aktiviteten är inte särskilt frekvent, skriver Malin Ekman i nättidningen SvD den 1 maj. Hon menar dock att VK används dels för att kunna uttrycka sig mer extremt eller för att utöka sin publik (dubbelpostar sina Facebook-inlägg). En allmänt vedertagen metod för opinionsbildare och inget unikt för NMR således.


Vad betyder då detta?

Det är för det första oerhört likt ubåtsdebattens hysteriska spekulationer under framför allt 1980- och 90-talen. Bara detta faktum manar till försiktighet och kritisk läsning.

För det andra är det märkligt vilken omväg den ryska staten tycks vilja gå för att påverka svenska valet. Är då verkligen NMR den mest effektiva kanalen? Det känns väldigt långsökt och vad den här ”utpressningen” som ryska staten skulle kunna utsätta NMR:s medlemmar för skulle gå ut på förefaller också höljt i ett fantasifullt dunkel. Hur tänker ryska staten i så fall att det skulle påverka svenska valet om en nazistisk organisation med målet att avskaffa demokratin och införa en nationalsocialistisk diktatur börjar föra ut ”ryska åsikter”? Ska det ge oss en positiv bild av Ryssland? Till detta kan läggas Sven Hirdmans viktiga anmärkning, som framläggs i Göranssons bok, att Ryssland i stort ”saknar det man kallar för soft power”. Det vill säga, en auktoritet i svenskars ögon som en trovärdig och pålitlig källa för nyheter och debattinlägg. Hur den klentrogna svenska publiken skulle kunna övertygas av att NMR börjar föra ut deras världsbild förefaller mycket oklar. För att inte säga just orimlig. Enligt mitt sätt att se vore det väl snarast en dödsstöt för det ryska perspektivet om den började framföras på bred front av NMR. Den enda anledningen jag kan tänka mig till att ryska staten ser mellan fingrarna (tillsvidare) med RID är att de sannolikt slussar in ett antal frivilliga till separatisterna i östra Ukraina, inte för att de skulle vara användbara som påverkansfaktor i svenska riksdagsvalet. Troligen håller den ryska säkerhetstjänsten samma vakande öga på RID som jag förutsätter att Säpo håller på NMR.

För det tredje verkar det i mina ögon istället så att NMR:s ryska koppling till sin ryska systerorganisation i artiklarna ovan utnyttjas för att svartmåla ett ryskt perspektiv på världspolitiken och framför allt avväpna även väl artikulerade argument mot svenskt NATO-medlemskap och måla upp en förhöjd rysk ”hotbild” eller ”riskbild”. IT-experten som SvD låter komma till tals över tre sidor i tidningen har anlitats tidigare i ubåtsdebatten och nämns också i Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer” där han och några till beskrivs som ”amatörhistoriker” som gång på gång ”dammas av” trots att de, med Göranssons ord, ”framför ståndpunkter som gång efter annan har visat sig både orimliga och felaktiga”.

Den här kopplingen mellan svenska högerextrema och Ryssland är inte heller ny och har bland andra framförts av Utrikespolitiska Institutets Martin Kragh förra året i den kontroversiella ”rapport” han då publicerade i en tidskrift i vilken han bland annat anklagade Aftonbladet för att ge utrymme för ett ”Putinvänligt” perspektiv. En ”rapport” som UI inte ville kännas vid och som dömdes ut av forskningsgranskare som vetenskapligt arbete när det anmäldes för forskningsfusk. Eftersom rapporten hade så ”osystematiska” svagheter och att dessa var så pass ”uppenbara för en grundlig läsare” ansåg granskarna att det inte kunde ses som bevisat att de utgjort ett ”försök att vilseleda läsarna”. Det kunde alltså inte ens ses som forskning. Men han nådde ut på bred front med sina alltså högst personliga spekulationer eftersom han fick artiklar publicerade och intresset i media var stort för hans åsikter.

Även i vårt grannland Finland vilket framgår av en artikel från 19 juni 2017 i vilken han framför ungefär samma spekulationer som von Braun i SvD.  Kragh pekar i YLE-artikeln bland annat på att ryska nyhetskanaler ofta citeras av NMR och andra högerextrema och vice versa och tar också upp det förfalskade brevet till Hultqvist, som också det har granskats av Mattias Göransson och visat sig ha en betydligt starkare koppling till Ukraina än Ryssland. Finska media är däremot mer balanserade än sina svenska motsvarigheter och låter också Daniel Poohl, chefredaktör för Tidningen Expo och mångårig granskare av svenska högerextrema rörelser, komma till tals. Han bekräftar kopplingen mellan svenska och ryska högerextrema men påminner helt riktigt om att ”båda två befinner sig i opposition mot ett system som de inte gillar”, och att ”det finns en förenklad bild av att det är Putin som sitter där och bestämmer” (min fetstil).


Främmande makt som påverkar svensk politik

Med allt detta sagt ska vi naturligtvis vara medvetna om en ständig ström av artiklar, blogginlägg, facebook-poster och annat material som florerar på nätet i syfte att påverka våra åsikter och i förlängningen kanske hur vi ska rösta i höst. Det handlar om att försvara säkerhetspolitiska intressen men också att indirekt påverka en hemmaopinion, vilket vi sett både Trumps USA och Putins Ryssland utnyttja. Det finns också mängder av exempel på hur vi utsätts för påtryckningar från USA och NATO. De ”hemliga” brev som regeringen mottagit från amerikanska försvarsministern Mattis som med mer eller mindre öppna hot vill få oss att avstå från undertecknande av FN:s kärnvapenförbud är blott ett sådant. En fråga som rimligen svenska folket ska avgöra indirekt genom röstsedeln i höst. Hur oberoende av dessa numera öppna och upprepade hot kommer svenska partier, i synnerhet Socialdemokrater, att vara när de intar sin ståndpunkt i frågan? 

Hur är det med tankesmedjan Atlantic Councils inflytande på den svenska NATO-debatten? Artiklar publiceras återkommande i stora svenska publikationer som inlägg i debatten för ett svenskt NATO-medlemskap, inte bara på debattsidor utan också på ledarsidor. Skribenterna brukar då presenteras som docenter eller forskare vilket ger ett vetenskapligt intryck för den som inte vet vad Atlantic Council är för något och vilka som står bakom. Tankesmedjan är på flera olika sätt knuten till NATO och amerikanska regeringsadministrationen och finansieras bland annat av amerikanska staten. De nöjer sig inte med att vända sig till svensk publik heller utan försöker även påverka medlemsstater i NATO att verka för att införliva Sverige i NATO. 

På det här viset utsätts vi för ett bombardemang av åsikter och skenvetenskapliga artiklar som i sig och samlat utgör ett, enligt min uppfattning, betydligt större påverkansfaktor på det svenska valet i höst och allmänt på den svenska opinionsbildningen i framför allt NATO-frågan.

Så när främmande makt vill påverka det svenska valet i höst finns betydligt mer sofistikerade instrument att använda än svenska högerextrema. Det inser givetvis USA och det vore för märkligt om inte Ryssland gör det också. Eller ska vi tro att de är helt inkompetenta och okunniga om den svenska politiska scenen? I så fall utgör deras förmenta hot inte något allvarligt sådant.

Den andra misstanken är som sagt att det ingår i den allmänna spridningen av rädsla för ryssen och målandet av den hotbild som behövs för att vända en negativ opinion i frågan om svenskt NATO-medlemskap.

Är den senare misstanken bara för den konspiratoriskt lagde? Ja, döm själva. Gärna efter att ha läst Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer”. Den är mycket upplysande och tänkvärd.

Kolla hur som helst källan till det du läser. Vem är det som säger vad, och varför? Vem finns bakom doktorstiteln eller den ”oberoende” tankesmedjan? Givetvis bör du också vara starkt kritisk till allt NMR påstår. I vart fall om du inte önskar en nazistisk revolution och att Sverige blir en nazistisk diktatur. I det fallet behöver du nog inte ens fundera över var någonstans i världen deras material kommer ifrån. Eller?









lördag 5 maj 2018

Asylrättens vara eller icke vara - Moderaternas och Socialdemokraternas "race to the bottom"


Asylrätten debatteras nu flitigt. Det är lätt att få för sig att den är något som införts av någon viss politiskt färgad regering och kan reformeras eller röstas bort i det kommande valet. Moderaternas och Socialdemokraternas tävlan att nu fiska röster hos Sverigedemokraterna är en sorglig historia och bara alltför tydlig, på gränsen till det tragikomiska.

Man kan tycka det ena eller det andra om enskilda förslag som lagts fram av de båda partierna avseende migrations- och integrationsfrågor men det bollas med asylrätten på ett sätt som måste ifrågasättas. Krav på förtydligande vore åtminstone på sin plats om man ska uttrycka sig försiktigt.

Sverige har undertecknat en rad internationella fördrag där asylrätten erkänns. Grunden förstås i FN:s flyktingkonvention, som till en början gällde för flyktingar som rörde sig i Europa med anledning av händelser som inträffat före 1951. Konsekvenserna av andra världskrigets härjningar låg förstås bakom behovet av överenskommelsen och akuta åtgärder. Den blev dock grundläggande för en längre tid än det kanske var avsett och kompletterades 1967 med ett tilläggsprotokoll i vilken den förklarades universellt gällande och inte för en begränsad del av världen och den tidsbegränsade orsaksgrunden för att få flyktingstatus. Dessvärre blev inte andra världskriget (heller) ”the end of all wars”.

Vad är då en flykting? Enligt artikel 1 i konventionen definieras denne enligt följande (med UNHCR:s svenska översättning) som en person:

”som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

Sverige har undertecknat konventionen vilket innebär att vi enligt denna att Sverige också måste pröva varje asylansökan och ge asyl till dem som är i behov av skydd, det vill säga enligt kriterierna i artikel 1.

Kan detta tolkas eller väljas bort av olika skäl? Vi kan förstås helt oblygt bryta mot konventionstexten och därmed underkänna vårt eget undertecknande av den men om vi säger oss respektera konventionstexten, kan vi då bestämma oss för att begränsa antalet sökande och på andra sätt undkomma ansvaret för att ge asyl?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR anser givetvis inte detta. Deras hemsida innehåller vad som skulle kunna betraktas som en portalförklaring:

”FARR:s utgångspunkt är att asylrätten inte är förhandlingsbar. Ingen ska nekas rätt till liv och skydd mot förföljelse för att det blir för dyrt för Sverige, för att det kommer många asylsökande, för att integrationen brister eller för att den enskilda har svårt att uttrycka sig. Detta har Sverige lovat genom att underteckna flera internationella konventioner om flyktingars rättigheter. Det är också vår moraliska skyldighet att som likvärdiga människor erbjuda skydd åt dem som är på flykt.”

De första två meningarna skulle kunna vara skrivna igår med anledning av Moderaternas och Socialdemokraternas migrationspolitiska ”race to the bottom”.

”Vi ska ta emot vår andel, men inte ett oproportionerligt stort ansvar”, säger statsminister Stefan Löfven nu.

” Det är ett väldigt välkommet besked från Socialdemokraterna”, jublar Moderaternas Ulf Kristersson.

Moderaternas stämma förra året blev något av de invandringsfientligas (invandrarfientligas?) revansch. Fredrik Reinfeldts uppmaning till svenska folket inför valet 2014 att ”öppna sina hjärtan” för de asylsökande blev utsatt för hård ”bashing”.


”Svenska folket öppnade sina hjärtan och nu väntar det på att vi politiker ska öppna våra ögon”, sade exempelvis ombudet Hampus Magnusson från Västra Götaland. Nu jä-ar fanns inga spärrar längre ombuden raljerade friskt med de invändningar som framförts om ”flöden” av flyktingar för bara några år sedan. Det går inte att frigöra sig från tanken att det föreföll gå en lättnadens suck över församlingen.

Moderaterna vill till och med avskaffa rätten att söka asyl inne i EU och i stället införa ett kvotflyktingssystem. Det vill säga ett brott mot flyktingkonventionens artikel 1 där en av grundsatserna är att flyktingen ”befinner sig utanför det land, vari han är medborgare”. Det finns alltså ingen möjlighet att bestämma var asyl ska sökas utan att i så fall förändra texten helt eller iskallt bryta mot konventionens grundsatser. Andra förslag handlar om att begränsa rörelsefriheten i landet under den tid asylansökan behandlas. Detta bryter mot konventionens artikel 31 i vilken det står att en fördragsslutande stat inte får bestraffa en flykting som inrest i landet olovligt men som anmäler sig utan dröjsmål till myndigheter och anger godtagbara skäl (enligt artikel 1) för sin inresa. Samt vidare att inte ålägga flyktingen ”andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga”. Det sistnämnda kan förstås diskuteras. Vad är nödvändigt och i så fall varför?

Kort sammanfattat; en flykting som söker asyl kan inte avvisas utan prövning; vi kan inte bestämma en viss volym för antalet asylsökande, alla har rätt till prövning. Det vill säga om vi ska följa konventionstexterna.

Det vore ärligare om Socialdemokrater och Moderater öppet deklarerade viljan att säga upp Sveriges undertecknande av FN:s flyktingkonvention. Enligt artikel 44 i konventionen finns möjligheten att när som helst göra detta och uppsägningens verkan kommer då infalla ett år efter uppsägningen mottagits av FN:s generalsekreterare.

Om vi inte längre vill erkänna texten som bindande att följa vore det enklare och mer renhårigt att rent ut säga detta och konsekvent driva kravet på uppsägning i det kommande valet. Är de beredda att göra detta?

Då fick vi kanske också en intressant debatt som skulle blottlägga de sanna värderingar som styr varje parti. Inte ett tassande runt frågan, röstfiskande, röstmaximering och grumliga avsiktsförklaringar.




onsdag 2 maj 2018

Odessa 2 maj 2014 del 2 – Ett öppet sår


Jag skrev igår om händelserna i Odessa den 2 maj 2014 då minst 42 personer dog i fackföreningshuset vid Kulikovofältet efter att en högerextrem mobb kastat molotov-cocktails mot byggnaden och misshandlat flera överlevande som försökte ta sig därifrån. Idag följer jag upp med att resonera om betydelsen av denna enskilda händelse och dess mer djupgående konsekvenser.


Betydelsen


Betydelsen av händelserna i Odessa den 2 maj 2014 ska inte överdrivas men inte heller underskattas. När motståndet mot det nya Kiev-styret började formeras på allvar var det Odessa som ofta framfördes som trigger. ”Kom ihåg Odessa” blev en paroll och folk var på allvar rädda för att utgöra nästa offer för huliganer med tyst stöd av regeringen och dess olika grenar, som polis och åklagare. Odessa visade att oron för fascisterna vid Euromajdan som många hyste inte var obefogad. Reaktionerna från de nya makthavarna satte också känslor i svall och hällde bensin på brasan. Den allmänna åklagaren sa i tv att regeringsanhängare hade ”rensat byggnaden från ryska terrorister”, Odessas guvernör Nemirovsky tyckte i ett facebookinlägg att Euromajdan-anhängarna agerat ”legitimt” eftersom de ”neutraliserat beväpnade terrorister” och Julia Tymosjenko tackade redan dagen efter de regeringstrogna demonstranterna för deras insats. För många ukrainare var detta en bekräftelse på att det var en fascist-junta som tagit makten i Kiev. Själv är jag benägen att instämma med den tyske journalisten och författaren Kai Ehlers träffande beskrivning av den nuvarande ukrainska regimen på ett mycket träffande sätt:

”Vad vi har i Ukraina idag är ingen fascistisk junta. Det är en nyliberal junta som använder sig av vissa fascistiska element” (I tysk dokumentär producerad av Lauffeuer Kommunikation)


Högra Sektorn och Euromaidan utropade händelserna i Odessa den 2 maj 2014 som ”en seger” medan de för Ukraina som helhet måste ses som en stor förlust då det gav de pro-ryska separatisterna i öst argument för sin sak och troligen hade stor inverkan på vad som sedan hände och den konflikt i östra Ukraina som nu pågått i snart fyra år. Såret efter Odessa 2014 är svårläkt.

Jag var själv i Odessa i mars 2016 och besökte platsen för denna tragedi. På en gräsplätt utanför fackföreningshuset fanns lite blommor och gravljus. Min sambo som var där veckan före berättade att det då på samma plats fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just där. Nu var fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Någon ville uppenbarligen att vi skulle glömma. Det gör dock inte folket i Odessa. En engelsklärarinna vi träffade då berättade för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, betonade hon, och inga busar. Hon var bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts.

Egen bild. Från mars 2016. Några blommor nedlagda av anhöriga till offren för branden.

Egen bild. Fackföreningshuset som det såg ut i mars 2016. Igenbommat och fortfarande med svärtan kvar från branden.


”Kom ihåg Odessa” är fortfarande en paroll som används. ”Vi förlåter inte Odessa” var en annan paroll som ofta förekom under det våldsamma upproret i Donbass 2014. Vice News har ett filmavsnitt från Donetsk den 4 maj 2014 där en uppretad folkmassa under denna paroll tar över en administrativ byggnad i staden. De bränner den ukrainska flaggan och jagar vad de menar är ukrainska fascister. Till och med äldre kvinnor är ute på gatan med påkar och käppar för att försvara sig mot fascisterna säger de i inslaget. ”Våra barn och barnbarn ska inte få se denna fascism mer”, säger de triumfatoriskt. ”De som kommer med svärd ska mötas med svärd”, säger en annan äldre kvinna som förbannar ”juntan i Kiev”. Det är upprört och våldet hänger i luften, det vädras blodshämnd och är givetvis ganska otäckt.


Det visar att Odessa-massakern skrämde och provocerade många av de etniskt ryska och rysktalande ukrainarna. En grupp som tycks sällan får komma till tals i Västländers media. Trots att de utgör en stor minoritet av de ukrainska medborgarna och lever under hårt tryck från sin regering.

Odessatragedin hade kunnat hanteras på ett diametralt motsatt vis av den ukrainska staten. Den innehöll en chans för Ukraina att visa sin mogenhet som stat och träda in bland de EU-länder till vilka de så gärna sa sig vilja tillhöra, att agera som en rättsstat och som en nation byggd på de s.k. europeiska värderingar de menade att de delade. Den bar på ett litet frö av hopp om besinning och försoning istället för konfrontation och aggression. Rätt hanterad hade den kunnat bli en gränsbom för våldet snarare än startskott för detsamma. En opartisk och grundlig men snabb utredning och lagföring av de som befunnits skyldiga till brott istället för ett utropande av gatustriderna som en rättmätig seger och trampa på offren och deras anhöriga.


Politisk förföljelse och begränsningar av yttrandefriheten

Odessa-massakern framstår också som ett startskott för den systematiska politiska förföljelse som sedan dess bedrivits av den ukrainska regeringen. Kommunistpartier är numera i praktiken förbjudna. Vid det senaste parlamentsvalet fick de inte delta. Misshagliga politiker även från andra partier hotades och hånades. Att kasta dem med huvudet före i en soptunna offentligt blev en vanlig ”lustighet” under valkampanjen. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från kommunistpartier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015.

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj, som i övriga världen är arbetarnas dag, skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”.

De lagar som går under namnet De-communization laws styr också vad som får sägas och tyckas om den nazistinfluerade och tyskvänliga nationaliströrelsen OUN och dess militära gren UPA. Historiker och journalister måste vakta sin tunga för att inte straffas för att skymfa OUN och dess ledare Banderas namn.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit och andra. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag men 41 namn blev kvar på listan.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder, som Gerard Depardieu.



Den andra stor triggern för motståndet i södra och östra Ukraina var det ryska språket. Redan dagen efter att den nya interimregeringen tog över efter Euromajdan röstade det ukrainska parlamentet för att riva upp den befintliga språklagen och göra ukrainska till det enda officiella språket på alla nivåer. Ryska skulle inte få användas ens i de delar där en överväldigande majoritet av befolkningen hade ryska som modersmål, huvudsakligen i östra Ukraina.

Enligt den senaste folkräkning som gjordes i Ukraina var drygt 17 % av befolkningen etniska ryssar. Enligt en senare undersökning hade 33 % av landets invånare ryska som modersmål. I just Odessa mer än halva befolkningen. Det handlar alltså inte om någon liten minoritet utan en betydande del av befolkningen. En del som numera är helt förbisedd i rapporteringen från Ukraina. Intrycket vi får är att alla ryssar som rör sig i östra Ukraina är ditskickade av Putin. Det är helt enkelt inte sant och en grov förenkling av konflikten som endast tjänar syftet att stötta den ukrainska regeringen och visa fientlighet mot Ryssland. Den ukrainska befolkning som faktiskt är belägrade av sin egen regering visas inget eller ringa intresse.

Eftersom ryska behärskas även av ukrainare med ukrainska som modersmål har ryska varit det populäraste språket att använda för ukrainska internetsidor. Fyra av de fem populäraste websidorna var ryskspråkiga VKontakte (rysk Facebook-kopia), Mail.ru, Yandex och Odniklassiki. Den 15 maj 2017 utfärdade president Porosjenko ett dekret som tvingade internetleverantörer att blockera dessa sajter. En ”cynisk och politiskt motiverad attack på rätten till information som påverkar miljoner ukrainare och deras personliga och yrkesmässiga liv”, sa Human Rights Watch. Europarådet uttryckte också sin oro, men det har inte haft någon inverkan på beslutet.

Utbildningslagen som tidigare lämnade fritt åt föräldrar att bestämma om barnen skulle utbildas på ryska eller ukrainska ändrades förra året och numera tillåts endast ukrainska på högre utbildningsnivåer än grundskola.

Snaran dras åt kring den rysktalande befolkningens halsar och den spänning som håller konflikten vid liv i östra Ukraina lär inte lättas av beslut som dessa. Utsikterna för fred och försoning tycks sämre och sämre för varje dekret som styr i den här riktningen. Kompromisslöshet och tondövhet från den ukrainska regeringen lär inte skynda på en fredlig lösning av konflikten. 



Konflikten i östra Ukraina beskrivs ofta som en rysk ockupation eller intervention, ibland som ett krig mot Ryssland. Ändå fick den ukrainska aktionen mot östra Ukraina genast beteckningen ATO, anti-terroristoperation. Att en betydande del av befolkningen kallas terrorister lär hur som helst inte öka sannolikheten för en fredlig lösning.

Civilbefolkningen i Donbass har antingen flytt sina hem och bor nu i Ryssland eller är internflyktingar i Ukraina. De som ännu bor kvar lever under svåra förhållanden. Det gäller inte bara krigshandlingar utan det dagliga livet.

Ukrainska regeringen har dragit in statliga utbetalningar vilket drabbat framför allt pensionärer hårt. Enligt dåvarande premiärministern Jatsenjuk ville inte regeringen ”finansiera terrorister”.

Livsmedelstransporter har stoppats vid check-points vilket har lett till varubrist i butikerna. Under en period stoppades alla tåg- och vägtransporter till Donbass.

Inte sällan deltar högerextrema organisationer i aktionerna med regeringens goda minne men med oklar befälsordning vilket också försvårar ansvarsutkrävande.

Det är inte enbart krigshandlingar som försvårar möjligheten att skapa fred och åstadkomma försoning ukrainare emellan. 



Humanitär katastrof i det tysta

För bara ett par månader sedan släpptes en rapport från FN:s organ OCHA, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. 3,4 miljoner människor i östra Ukraina är i akut behov av hjälp och beskydd, säger Neal Walker, FN-koordinator för Ukraina.

Över 40.000 brott mot vapenvilan per månad noterades år 2017.

Över 600.000 människor lever i omedelbar närhet till frontlinjen och plågas av brotten mot vapenvilan. 

340.000 civila har bristande tillgång till färskvatten.

Minst 245 människor har dödats eller skadats av landminor bara under 2017.

Totalt minst 2.500 människor har dött och drygt 9.000 skadats under krigets fyra år.



Tystnad råder

Allt detta sker i stort sett utanför de stora mediernas sökarljus. Det är riktat åt annat håll. När Ukraina förs på tal anknyter det som regel bara till fördömanden av Rysslands annektering av Krim eller inblandning i konflikten i Donbass.

Människorna som lever där får sällan eller aldrig uppmärksamhet eller stöd.

I den färska FN-rapporten framgår att en internationell apell utfärdad i december 2017 om stöd till civilbefolkningen i östra Ukraina bara fått in 3 procent av de 187 miljoner USD som är målet.
Det är hög tid att den humanitära situationen i Donbass uppmärksammas och att dess invånare får göra sina röster hörda.

Det är hög tid att uppmärksamma den politiska förföljelsen i Ukraina.

Det är också hög tid att kräva en internationellt ledd och oberoende utredning av händelserna i Odessa den 2 maj 2014. Om inte annat så för att ge offrens anhöriga någon form av erkännande och sinnesro.

Även om vi kanske aldrig får svar på den där gnagande frågan om varför?







PS) En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?




Länkar och vidare läsning:


Min blogg om Odessa:




Tysk dokumentär från Lauffeuer som grundligt går igenom vad som hände i Odessa:

På Lauffeuers hemsida

Youtube


UNHCR:s rapport om situationen rörande mänskliga rättigheter i Ukraina, publicerad 15 juni 2014

OCHA:s rapport om det humanitära läget i Ukraina


VICE News från Donetsk med upprörd folkmassa som vill hämnas Odessa

VICE News från en check-point mellan regeringskontrollerat område och det territorium som utbrytarrepubliken DNR kontrollerar. Regeringsstyrkorna släpper inte igenom alla livsmedelsleveranser och hjälpsändningar

Artikel i Euromaidanpress publ 6 maj 2014 som pekar ut Anti-Majdanaktivister som skyldiga till branden och våldet. Vice inrikesministern Chebotar påstår i artikeln att Högra Sektorn och pro-Majdandemonstranterna inte kan skyllas för branden utan att den istället troligen orsakats av de Anti-Majdanaktivister, som han kallar ”extremister”, som förskansat sig i fackföreningshuset. De skulle alltså ha bränt sig själva inne. Han hävdar vidare att ingen av dem som omringat fackföreningshuset tog sig in i byggnaden och att inga våldsaktioner ska ha ägt rum inne i den. Allt detta motsäger det ganska digra filmmaterial som finns från händelserna och de många vittnesmål som lämnats om dem.
Den blivande presidenten Porosjenko menar också i artikeln att internationella experter snart skulle kunna fastställa att de flesta inte dog som resultat av branden (vilket visat sig helt galet) och betonade att händelserna var en ”provokation” utförda av ”ryska sabotörer” och vissa ”lokala myndighetspersoner”.