torsdag 26 januari 2017

Kinberg-Batras "klara" besked

I gårdagens Aktuellt debatterade moderatledaren Anna Kinberg-Batra mot statsminister Löfven. Den sistnämnde var mycket konkret åtminstone när det gällde jobbfrågor medan Kinberg-Batra... ja, vad sa hon egentligen? Mest av allt upprepade hon ett mantra som gick ut på att Löfven inte tog problemen på allvar (oklart om hon avsåg alla problem eller några specifika) eller att regeringen inte gjorde tillräcklig mycket åt de ospecificerade problemen. Utan att själv ha några som helst idéer att framföra. I alla fall inga som inte kan avfärdas som fluffiga ordsuffléer. Eller missade jag något?

Just nu kliar allianskollegorna sina huvuden av samma skäl. Vad menar hon egentligen? Då med den uppmärksammade förklaringen om samarbete med SD i tankarna. Hur har hon tänkt sig detta? I Aktuellt kom hon inte närmare en förklaring än att hon (M) nu kan "fråga vad SD tycker". Det är oklart vad som hindrat henne tidigare. Men det är förstås inte det hon avser. Det låter bara lite oskyldigare än att ha regelrätta förhandlingar med dem. Det är ju skillnad på att lägga fram alliansförslag som råkar gillas av SD och att i förhandlingar komma överens om förslag som kan tänkas tillfredsställa SD. En STOR skillnad!

Kinberg-Batra hävdar dock, å ena sidan, att hon inte vill förhandla med SD och inte heller regera med stöd av dem. Däremot kan hon tänka sig att lägga fram en alliansbudget med stöd av SD. Och därmed fälla regeringen. Frågan är då om hon själv är beredd att bilda regering och i så fall vilket parlamentariskt stöd hon tänkt sig när nu inte SD duger (till det). Ska hon vända sig till vänstern? Nej, skulle inte tro det. Eller något av partierna i den regering som hon i så fall varit drivande att fälla? Hur väl genomtänkt verkar det? Vad SD vill är känt sedan länge, få inträde till regeringen tillsammans med M och Kd.

De enda som inte är förvirrade är väl SD. På deras kansli jobbas det nu för högtryck med att snickra ihop kravlistor. Migrations- och integrationspolitiken är områden som SD kan tänka sig att komma överens med M om, säger Mattias Karlsson till SvD. Det var ju oväntat. Enligt vad SvD erfar inbillar sig Kinberg-Batra att de skulle vara mer intresserade av "bullerregler och trafikfrågor" (!). Joråsåatte...

Moderaterna tycks alltså, oavsett vad de säger rent ut, vara på väg tillbaka till en gammal högerpolitik vad gäller migrationsfrågor som jag antydde i mitt förra inlägg på den här bloggen. Högerpolitiker och Bondeförbundare och högerpressen drev en mycket tyskvänlig linje under 1930-talet och början av 1940-talet och en flyktingfientlig linje. De ville varken ha judar eller politiska flyktingar till Sverige och uttryckte gärna främlingsfientliga, rasistiska och antisemitiska åsikter.

Nu tror jag säkert att i stort sett alla Moderater skulle protestera mot den här beskrivningen. Men ett återfall till den typen av politik är i praktiken vad de i så fall tvingas till om de menar allvar med sitt närmande till SD. För inte tänker de väl sig att dessa nöjer sig med att få inflytande genom sina "starka åsikter" i bullerfrågor?

Fast det är förstås inte lätt att veta vad de tänker.

lördag 21 januari 2017

Moderaterna tillbaka i gammalt högerspår (?)

År 1930 uttalade Högerledaren Arvid Lindman sin syn på svensken:

"Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod".

Högern stod för ett starkt stöd för rasbiologisk forskning och hade en starkt tyskvänlig grundhållning som bestod fram till och under andra världskriget. Detta är väl omvittnat och dokumenterat. Under 2vk var det exempelvis viktigare för dåvarande partiledaren för Högerpartiet (föregångare till Moderaterna), Gösta Bagge, med stöd till Finlands kamp mot Sovjet än kamp mot nazismen och för demokratins överlevnad. Ur unghögern sprang också 1934 Sveriges Nationella Förbund, klart inspirerat av nazityska idéer. Ett antal unga konservativa ledde också kraftiga protester mot flyktingpolitiken i Uppsala vintern 1939 och gav inför valet 1940 ut broschyren "Den svenska linjen" där en "sund raspolitik" och "mycket restriktiv invandringspolitik" efterfrågades.

Jag håller just nu på att plöja igenom Klas Åmarks utmärkta bok "Att bo granne med ondskan" som handlar om det svenska förhållandet till Nazismen och Förintelsen och i den finns många intressanta detaljer om högerns inställning till demokrati, nazismen och flyktingar.

Vi som är lite äldre minns också Moderaternas motstånd mot sanktioner mot apartheid-regimen i Sydafrika under 1960-80-talen (utom Moderaterna själva som försökte sig på historieförfalskning i sitt idéprogram 2011).Några moderater stod inte heller att finna bland gästerna på Nelson Mandelas begravning.

Sedan dess (andra världskriget) har det förstås flutit mycket vatten under broarna men nog var det något av ett brott mot traditionen när Fredrik Reinfeldt talade om "öppna hjärtan" för flyktingar som sökt eller söker sig hit undan krig och umbäranden.

Nu förefaller dock Kinberg-Batra vara på väg att vrida tillbaka klockan. Frågan är hur långt hon är beredd att gå? Hon säger att hon kan tänka sig att fälla regeringens budget med stöd av SD men det kan vara ett tämligen ofarligt hot med vetskap om att detta inte kommer att ske eftersom Liberalerna och Centern inte ställer sig bakom detta.

Sverigedemokraterna däremot säger sig se Moderaternas utspel som ett "genombrott" och att de nu accepteras i demokratins finrum på allvar. Anna Kinberg-Batra kan bli känd som den som öppnade dörren för dem och tvättade SD vita. Det är däremot en klar politisk risk Moderaterna tar.  Personligen tror jag att Centerpartiet blir den största vinnaren på det här utspelet.

Annie Lööf var också blixtsnabbt ute (SvD idag) och markerade Centerpartiet som "Sverigedemokraternas främsta motpol" och hur Centern aldrig kommer att ställa upp på att "peka ut människor från andra länder som problem". Hon markerar dock samtidigt distans till Socialdemokraterna vilket också reser frågan med vilket parlamentariskt stöd hon tänker sig ta makten efter nästa val? För inte räknar hon med att Alliansen ska segra tack vare egen majoritet?

Alliansen förresten... vilken Allians? Den mellan M och SD eller mellan C-Fp-KD ?

Eller är jag nu överdrivet övertygad om att allt handlar om taktiskt rävspel?

På ett sätt vore det ju välgörande om vi för en gångs skull kunde ta politiker och deras utspel på fullt allvar. Det vill säga att de verkligen tycker och tänker så som de säger offentligt. I så fall kan vi nu lita på att Moderaterna valt ett gammalt högerspår som innebär en svajig inställning till demokrati, flirt med högerextrema och en avvisande hållning gentemot flyktingar.

Då får vi väl i så fall också tacka Anna Kinberg-Batra för klara besked.


måndag 16 januari 2017

Vad Putin egentligen vill?

Joseph S. Nye är en av de stora forskarkanonerna inom fältet internationella relationer. Han bekänner sig till den liberala teoribildningen inom ämnet och om jag inte missminner mig var det han som lanserade begreppet ”interdependens”. Vilket teoretiskt innebär att fri och ymnig handel stater emellan är en garant mot krig. Stater som handlar med varandra blir beroende ekonomiskt av varandra och blir också därför mindre benägna att kriga mot varandra, enkelt beskrivet.

För ett par år sedan gav han ut boken ”Is the American century over?”. Jag har inte läst boken själv men ser den anmälas i en understreckare i SvD, ”Slutet för det amerikanska århundradet?” av Peter Landelius. En av de mest intressanta huvudpoängerna i Nye:s bok som Landelius lyfter fram är ett resonemang av mer realpolitisk natur och handlar om Ryssland och Putin. Den är värd att återge i sin helhet (så som den beskrivs i SvD av Landelius):

”Vad Ryssland beträffar konstaterar Nye något som många vet men som sällan påpekas av Nato och dess svenska tillskyndare: Ryssland är ekonomiskt så svagt att det inte utgör något trovärdigt hot i annan mening än att landet sitter på kärnvapen (som dock är betydligt mindre effektiva än USA:s). Jag frestas tillägga att USA efter murens fall inte gjorde mycket för att underlätta Sovjetunionens svåra och med tiden misslyckade övergång till en demokratiskt förankrad marknads­ekonomi – snarare tvärtom. Putins revanschism finner här sin näring, men den syftar till medlemskap i stormaktsklubben och inflytande i närområdet, inte till världsherravälde”

Den sista meningen tror jag är nyckel till förståelse av Putin och Ryssland. Det ger också en vink om USA:s mål med sin säkerhetspolitik. De är naturligtvis medvetna om sin särställning militäriskt och överlägsenhet ekonomiskt i jämförelse med Ryssland. Och naturligtvis måna om att se till att det förblir på det viset. 


Den svenska debatten är på väg att gå helt överstyr och jag tror att det har att göra med att en stor del av mediejättarna och de svenska politikerna har haussat varandra till en överskattning av Rysslands militära styrka och ambitioner. Det skulle vara välgörande om fler svenska bedömare av läget studerar Nye:s analys. Det är en mer sansad bedömning och ingen bör väl komma på tanken att kalla Joseph S. Nye för Putin-troll. Eller vad säger Martin Kragh? Själv tar jag en tur till biblioteket. Nyfiken på resten av innehållet i ”Is the American century over?”


lördag 14 januari 2017

Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:


”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?


Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?




lördag 7 januari 2017

Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?

fredag 6 januari 2017

Juden Raus! – Gott Nytt År från Ukraina?

Rapporter från Kiev berättar om antisemitiska talkörer på den årliga marschen till Stepan Banderas ära för att fira hans födelsedag 1 januari. En oidentifierad person skrek på tyska ”Juden Raus” (”Judarna ut”) och uppmanade marschdeltagarna att stämma in i kör. Jag noterar på facebook att en del efterlyser en reaktion från min sida eftersom jag skrivit om detta tidigare. Den kommer nu här i form av detta inlägg. Jag noterar också att många är chockade och förvånade. Själv känner jag igen de ukrainska ultranationalisternas retorik och slogans eftersom jag själv bodde i landet en tid förra vintern och följt händelserna under en längre tid. Jag ser på det Youtube-klipp som finns från marschen att Svobodas fanor vajar i marschtåget och de är ju kända sedan tidigare för antisemitiska åsikter. Deras ledare Oleg Tiahnybok är en av de mer kända antisemiterna i världen och ökänd för uttalanden. I ett tal 2004 hyllade han den ukrainska nationalistiska arméns (UPA:s) insatser under andra världskriget och deras kamp mot ”moskoviter, tyskar, judar och annat avskum som ville ta vår ukrainska stat ifrån oss”.



Stepan Bandera, födelsedagsbarnet 1 januari (1909), var själv en uttalad antisemit och hans nationalistiska organisation OUN-b (OUN splittrades före 2vk i två fraktioner, OUN-m under ledaren Melnyk och OUN-b under ledaren Bandera) stod för samma nazistiska idéer och välkomnade den tyska armén när den tågade in i Ukraina sommaren 1941 som sågs som ett givet tillfälle för OUN att förverkliga Banderas idéer om nationalistisk revolution mot Sovjetunionen. För att hälsa tyskarna välkomna hade OUN-B gett instruktioner om att låta uppföra triumfbågar i byar och städer, dekorerade med blå-gula band, ukrainska och tyska flaggor och banderoller med texter som: ”Länge Leve den Tyska Armén”, ”Länge Leve Ledaren av den Tyska Nationen Adolf Hitler”, ”Heil Hitler!” och ”Ära åt Vår Ledare [Providnyk] Stepan Bandera”.

Vid inmarschen i Lviv den 30 juni 1941 hade staden ungefär 370000 invånare, varav 160000 judar, 140000 polacker och 70000 ukrainare. Den judiska befolkningen hade dessutom fått tillskott av judar som flytt från byar som låg i vägen för tyskarna på vägen dit. Bland de tyska trupper som först anlände fanns SS-bataljonen Näktergal som helt bestod av ukrainare som skrek ”Slava Ukraini” till lokalbefolkningen vid inmarschen. Den ukrainska delen av den svarade med blommor och gav genast bataljonen namnet ”Stepan Bandera-bataljonen”. Under morgontimmarna sammansatte några av de OUN-aktivister som fanns med i den tyska truppen tillsammans med lokala aktivister, och med assistans av SS-bataljonens kommendant Roman Sjukevitj, en nationell milis. Eftersom de flesta nyblivna milismännen hade sina civila kläder på sig försågs de med armbindlar, antingen blå-gula eller vita försedda med texten National milis. Efter den 2 juli blev milisen rådgivare åt den tyska Einsatzgruppen och införlivades som polisstyrka underställd SS även om Stetsko och OUN-B fortsatte att betrakta enheten som nationell milis. Historikern Jeffrey Burds har jmf foton från milismännens ID-kort med foton från pogromen och har på detta sätt kunnat identifiera en del av dem som deltagare i denna. Ett flertal ögonvittnen har senare berättat om de armbindelsförsedda milismännen som aktiva deltagare i pogromer även på andra mindre orter i Galizien under juli månad 1941. Många ukrainare (såväl som polacker) deltog i dessa pogromer och till viss del kan de alltså betraktas som spontana och anförda av enskilda antisemitiska personer men det var också något som ingick i Banderas och OUN:s ritningar.

Bandera planerade den nationalistiska revolutionen och gav den det uttalade målet att skapa en etniskt ren ukrainsk stat och uppmanade till ”eliminering” av etniska och politiska fiender till denna stat. Mycket av dessa instruktioner finns i skriften ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” (som han skrev tillsammans med andra OUN-ledare som Stetsko, Sjukevith och Lenkavskyi) i vilken det klart framgår vad man ville göra med judar, polacker och sovjetiska och ukrainska oppositionella. OUN-B:s aktivister begick sina krigsbrott enligt instruktioner från denna handbok.

Olika etniciteter/grupper var en viktig sak att hålla isär enligt denna handbok. De uppdelades i a) vänner; exempelvis medlemmar av förslavade nationer, och b) fiender; Moskoviter, Polacker och Judar. Utrensningen av fientliga grupper tänktes i den nya nationalstaten hanteras av säkerhetstjänsten SB (Sluzba Beszpeky) men vid själva revolutionen lades denna uppgift, enligt handboken, i händerna på den Nationella Milisen (Narodnia Militsiia). Alla vapenföra män mellan 18 och 50 år skulle rekryteras till denna milis och i brist på uniformer tilldelas armbindlar, antingen en gul-blå eller en vit med texten ”Narodnia Militsiia”. Denna milis skulle etablera lugnet i städerna och ”rensa” dem på ”Moskoviter och Judar och andra”. För judarna hade OUN-B planer som till stora delar liknade de tyska. Judarna skulle registreras för att senare kunna fösas in i ghetton och senare likvideras eller deporteras ut ur Ukraina. Medborgarna i OUN-B:s Ukraina förväntades informera milisen om var dessa kunde finna de fientliga elementen, inklusive judar.  

Den tyska krigsmakten försåg OUN med materiel och träning och två SS-bataljoner formerades, Näktergal och Roland, för att delta i attacken mot Sovjetunionen. Den ukrainska milisen organiserades i små specialgrupper (Task Forces) som tyskarna förväntade sig skulle attackera Röda Armén i ryggen när Operation Barbarossa inleddes. Det viktiga för OUN var emellertid den ukrainska revolutionen och de nybildade SS-bataljonerna kallades av dem för De Ukrainska Nationalisternas Broderskap. (s 190). OUN-B:s egna underjordiska styrkor i Ukraina var betydligt fler än de som tränats av tyskarna och uppskattas ha utgjort ungefär 30000 man, de allra flesta i västra Ukraina.

Propaganda var en viktig ingrediens i planerna för revolutionen för att mobilisera massorna. Revolutionära sånger skulle populariseras genom radiosändningar och effektiva slogans lanserades, som exempelvis: ”Död åt fienderna omkring dig – Judar och informanter”, ”Död åt Moskovit-Judisk Kommunism”, ”Stalins och Judarnas kommissarier – Nationens fiende nummer ett”, Marxism – en judisk skapelse”, Moskovit-Judisk kommunism – Nationens fiende”, ”Ukraina åt Ukrainarna” eller ”På Ukrainskt territorium – Ukrainskt styre”.

Det är alltså liknande slogans som nu skanderas i marscherna till Stepan Banderas ära. Med andra ord inte så mycket att förvånas över att de mest hängivna beundrarna av Bandera, OUN och den ukrainska nationalistiska befrielsearmén UPA nu ägnar sig åt att hålla kulten vid liv. Det som är betydligt mer upprörande är att den ukrainska staten upphöjer Stepan Bandera, OUN och UPA till officiell hjältestatus och till och med lagstiftar mot alltför kritiska beskrivningar av organisationerna och dess ledare.

Grzegorz Rossolinski-Liebe påpekar en viktig sak i sin bok om Bandera (”Stepan Bandera – The Life and Afterlife of a Ukrainian Nationalist – Fascism, Genocide, and Cult”). Han menar att om en ukrainsk domstol hade varit intresserad av att styra det självständiga Ukraina i en demokratisk och pluralistisk riktning hade de kunnat använda exempelvis publikationen ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” för att knyta Bandera och andra OUN-B-ledare till krigsbrott för att därigenom ge ett erkännande till offren för dessa, i första hand judar och polacker, och för att ”stärka förtroendet för rättsväsende och demokrati” i landet. Istället hyllas de som nationens hjältar.

Peter Johnsson för i sin bok ”Ukraina i historien – Från äldsta tid till 2015” ett resonemang om den ukrainska skuldbördan för Förintelsen. Han påpekar att det är ”å ena sidan klart att dagens ukrainska samhälle måste […] för sig självt klargöra den egna nationens förhållande till Förintelsen på ukrainsk mark”. Men att det ”å andra sidan” är ”helt felaktigt att dra några förenklade slutsatser där hela nationen sätts på åklagarbänken”. Han hävdar också att många vittnesmål berättar om hur människor blivit ”hämtade av polisen” (underförstått ukrainsk polis) men hur de senare blivit ”räddade av en annan ukrainare som också hjälpte dem att överleva”. Min egen reflektion om denna typ av resonemang som Johnson ingalunda är ensam om är att det säkert äger sin riktighet i sak men att problemet ju inte är den ukrainska faktiska inblandningen i massavrättandet av judar, vilket är ett faktum som varken Johnsson eller andra seriösa historiker utanför Ukraina försöker förneka, utan främst den ukrainska politiska förnekelsen av denna inblandning samt det numera lagbundna hyllandet av förövarna som hjältar. Var är hyllningarna av alla dessa ukrainska ”hjälpare”? Varför bärs inte deras porträtt i parader genom Kiev och andra städer vid minnesstunder med anknytning till Förintelsen eller 2vk? Varför ges inte minnet av den judiska katastrofen plats i de städer där de levt och verkat i århundraden före kriget och utgjort en betydande del av den totala befolkningen? Till och med till den grad att detta minne skymfas genom det oreserverade hyllandet av förövarna, Bandera med flera, på museer, genom minnesmärken och statyer och annat. Inte sällan placerat på så vis att det ”skymmer” judiska minnesmärken, eller placeras mitt i ett före detta ghetto eller alldeles intill platser för massmord. Den statligt styrda vittvätt av historien och av dessa förövare som nu pågår förtar alla försök, som Johnssons, att balansera synen på den ukrainska inblandningen.

Den ukrainska staten kan svära sig fria från de antisemitiska yttringarna vid den här marschen om de vill men det är högst komprometterande att de samtidigt stiftar lagpaket som det som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det vill säga Stepan Bandera och hans OUN och dess militära gren UPA. Samma organisationer som planterade den nationalistiska antisemitism som nu uttrycks på Kievs gator. På så vis blir dessa antisemitiska uttryck också ett uttryck för den ukrainska statens officiella hållning och ”Juden Raus” blir till en nyårshälsning från Ukraina som den får finna sig i att omvärlden tolkar som även deras. Det återstår att se om och när den svenska regeringen och andras inser detta och sätter press på den nuvarande ukrainska ledningen i kontakterna med den. Mig veterligt fanns det inte på agendan vid president Porosjenkos besök i Stockholm. 


onsdag 4 januari 2017

Röster från Öster

Jag spenderade nyårshelgen i Helsingfors, eller Helsinki som min finskfödda sambo brukar påpeka att det heter. Vår kära östra granne firar i år 100 år som självständigt nation och slog på stort med digert jubileumsprogram för nyårsfirandet och storslaget fyrverkeri i den milda vinternatten.

Jag fick också tillfälle att flanera lite i den lite halvruffiga men charmiga (med hipster-varning) stadsdelen Berghäll/Kallio men inte minst inhämta lite av den politiska stämningen och debatten kring nyåret. Jag har i tidigare inlägg noterat en helt annan inställning i Finland till Nordstream 2-projektet och affärsuppgörelser med Ryssland. Den präglas av betydligt mindre säkerhetspolitisk alarmism än den svenska.

I dagstidningen Helsingin Sanomat läser jag också (med hjälp av min ”översättare”) en del intressanta och kloka ord från den före detta finska presidenten Tarja Halonen.

Hon tycker inte Finland behöver NATO och bekymrar sig över den spända atmosfären kring Östersjön och rädslan för Ryssland. Att folk oroar sig för Putins Ryssland, menar hon, är till viss del något som sitter djupt i den finska folksjälen. Men, fortsätter hon:

”I verkligheten är inte läget så spänt som nyheterna låter påskina. Att skapa rädsla är det sämsta man kan göra i säkerhetspolitiken. När människorna är rädda slår det över på ömse sidor”.

Hon menar också att rädsla driver rädsla:

”Konflikträdslan på Östersjön får näring också av Finlands egna krigsminnen, men också av Baltikums och Polens rädslor […] Ryssland beteende och cyberkrigföring har på sakliga grunder fått grannländer till det gamla Sovjetunionen på tårna. Ukraina är så nära. Deras rädsla för maktsfärstänkande förs sedan vidare även till oss”.

Hon har själv nyligen träffat Vladimir Putin och kanske kommer att göra det igen, tror hon. Hon tycker det är varje maktinnehavares plikt att göra detsamma och, påpekar hon, inte bara för att tala om för honom vad han ska tycka och göra utan för att ”möta Putin och prata” och också lyssna på honom.

Förhoppningsvis kan våra finska vänner visa vägen till en mer resonabel ton i samtalet med Ryssland och en mindre hysterisk och alarmistisk syn på invasionshotet därifrån. Jag väljer i alla fall att ta med mig det här från Helsinki och delar det härmed med alla läsare av bloggen, med en önskas om en god fortsättning på det nya året. Om vi lyssnar till kloka röster från öster ökar förutsättningarna för detta. Tror jag.