Juden Raus! – Gott Nytt År från Ukraina?

Rapporter från Kiev berättar om antisemitiska talkörer på den årliga marschen till Stepan Banderas ära för att fira hans födelsedag 1 januari. En oidentifierad person skrek på tyska ”Juden Raus” (”Judarna ut”) och uppmanade marschdeltagarna att stämma in i kör. Jag noterar på facebook att en del efterlyser en reaktion från min sida eftersom jag skrivit om detta tidigare. Den kommer nu här i form av detta inlägg. Jag noterar också att många är chockade och förvånade. Själv känner jag igen de ukrainska ultranationalisternas retorik och slogans eftersom jag själv bodde i landet en tid förra vintern och följt händelserna under en längre tid. Jag ser på det Youtube-klipp som finns från marschen att Svobodas fanor vajar i marschtåget och de är ju kända sedan tidigare för antisemitiska åsikter. Deras ledare Oleg Tiahnybok är en av de mer kända antisemiterna i världen och ökänd för uttalanden. I ett tal 2004 hyllade han den ukrainska nationalistiska arméns (UPA:s) insatser under andra världskriget och deras kamp mot ”moskoviter, tyskar, judar och annat avskum som ville ta vår ukrainska stat ifrån oss”.

Stepan Bandera, födelsedagsbarnet 1 januari (1909), var själv en uttalad antisemit och hans nationalistiska organisation OUN-b (OUN splittrades före 2vk i två fraktioner, OUN-m under ledaren Melnyk och OUN-b under ledaren Bandera) stod för samma nazistiska idéer och välkomnade den tyska armén när den tågade in i Ukraina sommaren 1941 som sågs som ett givet tillfälle för OUN att förverkliga Banderas idéer om nationalistisk revolution mot Sovjetunionen. För att hälsa tyskarna välkomna hade OUN-B gett instruktioner om att låta uppföra triumfbågar i byar och städer, dekorerade med blå-gula band, ukrainska och tyska flaggor och banderoller med texter som: ”Länge Leve den Tyska Armén”, ”Länge Leve Ledaren av den Tyska Nationen Adolf Hitler”, ”Heil Hitler!” och ”Ära åt Vår Ledare [Providnyk] Stepan Bandera”.

Vid inmarschen i Lviv den 30 juni 1941 hade staden ungefär 370000 invånare, varav 160000 judar, 140000 polacker och 70000 ukrainare. Den judiska befolkningen hade dessutom fått tillskott av judar som flytt från byar som låg i vägen för tyskarna på vägen dit. Bland de tyska trupper som först anlände fanns Wehrmacht-bataljonen Näktergal som helt bestod av ukrainare som skrek ”Slava Ukraini” till lokalbefolkningen vid inmarschen. Den ukrainska delen av den svarade med blommor och gav genast bataljonen namnet ”Stepan Bandera-bataljonen”. Under morgontimmarna sammansatte några av de OUN-aktivister som fanns med i den tyska truppen tillsammans med lokala aktivister, och med assistans av Näktergal-bataljonens kommendant Roman Sjuchevitj, en nationell milis. Eftersom de flesta nyblivna milismännen hade sina civila kläder på sig försågs de med armbindlar, antingen blå-gula eller vita försedda med texten National milis. Efter den 2 juli blev milisen rådgivare åt den tyska Einsatzgruppen och införlivades som polisstyrka underställd SS även om Stetsko och OUN-B fortsatte att betrakta enheten som nationell milis. Historikern Jeffrey Burds har jmf foton från milismännens ID-kort med foton från pogromen och har på detta sätt kunnat identifiera en del av dem som deltagare i denna. Ett flertal ögonvittnen har senare berättat om de armbindelsförsedda milismännen som aktiva deltagare i pogromer även på andra mindre orter i Galizien under juli månad 1941. Många ukrainare (såväl som polacker) deltog i dessa pogromer och till viss del kan de alltså betraktas som spontana och anförda av enskilda antisemitiska personer men det var också något som ingick i Banderas och OUN:s ritningar.

Bandera planerade den nationalistiska revolutionen och gav den det uttalade målet att skapa en etniskt ren ukrainsk stat och uppmanade till ”eliminering” av etniska och politiska fiender till denna stat. Mycket av dessa instruktioner finns i skriften ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” (som han skrev tillsammans med andra OUN-ledare som Stetsko, Sjukevith och Lenkavskyi) i vilken det klart framgår vad man ville göra med judar, polacker och sovjetiska och ukrainska oppositionella. OUN-B:s aktivister begick sina krigsbrott enligt instruktioner från denna handbok.

Olika etniciteter/grupper var en viktig sak att hålla isär enligt denna handbok. De uppdelades i a) vänner; exempelvis medlemmar av förslavade nationer, och b) fiender; Moskoviter, Polacker och Judar. Utrensningen av fientliga grupper tänktes i den nya nationalstaten hanteras av säkerhetstjänsten SB (Sluzba Beszpeky) men vid själva revolutionen lades denna uppgift, enligt handboken, i händerna på den Nationella Milisen (Narodnia Militsiia). Alla vapenföra män mellan 18 och 50 år skulle rekryteras till denna milis och i brist på uniformer tilldelas armbindlar, antingen en gul-blå eller en vit med texten ”Narodnia Militsiia”. Denna milis skulle etablera lugnet i städerna och ”rensa” dem på ”Moskoviter och Judar och andra”. För judarna hade OUN-B planer som till stora delar liknade de tyska. Judarna skulle registreras för att senare kunna fösas in i ghetton och senare likvideras eller deporteras ut ur Ukraina. Medborgarna i OUN-B:s Ukraina förväntades informera milisen om var dessa kunde finna de fientliga elementen, inklusive judar.  

Den tyska krigsmakten försåg OUN med materiel och träning och två SS-bataljoner formerades, Näktergal och Roland, för att delta i attacken mot Sovjetunionen. Den ukrainska milisen organiserades i små specialgrupper (Task Forces) som tyskarna förväntade sig skulle attackera Röda Armén i ryggen när Operation Barbarossa inleddes. Det viktiga för OUN var emellertid den ukrainska revolutionen och de nybildade SS-bataljonerna kallades av dem för De Ukrainska Nationalisternas Broderskap. (s 190). OUN-B:s egna underjordiska styrkor i Ukraina var betydligt fler än de som tränats av tyskarna och uppskattas ha utgjort ungefär 30000 man, de allra flesta i västra Ukraina.

Propaganda var en viktig ingrediens i planerna för revolutionen för att mobilisera massorna. Revolutionära sånger skulle populariseras genom radiosändningar och effektiva slogans lanserades, som exempelvis: ”Död åt fienderna omkring dig – Judar och informanter”, ”Död åt Moskovit-Judisk Kommunism”, ”Stalins och Judarnas kommissarier – Nationens fiende nummer ett”, Marxism – en judisk skapelse”, Moskovit-Judisk kommunism – Nationens fiende”, ”Ukraina åt Ukrainarna” eller ”På Ukrainskt territorium – Ukrainskt styre”.

Det är alltså liknande slogans som nu skanderas i marscherna till Stepan Banderas ära. Med andra ord inte så mycket att förvånas över att de mest hängivna beundrarna av Bandera, OUN och den ukrainska nationalistiska befrielsearmén UPA nu ägnar sig åt att hålla kulten vid liv. Det som är betydligt mer upprörande är att den ukrainska staten upphöjer Stepan Bandera, OUN och UPA till officiell hjältestatus och till och med lagstiftar mot alltför kritiska beskrivningar av organisationerna och dess ledare.

Grzegorz Rossolinski-Liebe påpekar en viktig sak i sin bok om Bandera (”Stepan Bandera – The Life and Afterlife of a Ukrainian Nationalist – Fascism, Genocide, and Cult”). Han menar att om en ukrainsk domstol hade varit intresserad av att styra det självständiga Ukraina i en demokratisk och pluralistisk riktning hade de kunnat använda exempelvis publikationen ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” för att knyta Bandera och andra OUN-B-ledare till krigsbrott för att därigenom ge ett erkännande till offren för dessa, i första hand judar och polacker, och för att ”stärka förtroendet för rättsväsende och demokrati” i landet. Istället hyllas de som nationens hjältar.

Peter Johnsson för i sin bok ”Ukraina i historien – Från äldsta tid till 2015” ett resonemang om den ukrainska skuldbördan för Förintelsen. Han påpekar att det är ”å ena sidan klart att dagens ukrainska samhälle måste […] för sig självt klargöra den egna nationens förhållande till Förintelsen på ukrainsk mark”. Men att det ”å andra sidan” är ”helt felaktigt att dra några förenklade slutsatser där hela nationen sätts på åklagarbänken”. Han hävdar också att många vittnesmål berättar om hur människor blivit ”hämtade av polisen” (underförstått ukrainsk polis) men hur de senare blivit ”räddade av en annan ukrainare som också hjälpte dem att överleva”. Min egen reflektion om denna typ av resonemang som Johnson ingalunda är ensam om är att det säkert äger sin riktighet i sak men att problemet ju inte är den ukrainska faktiska inblandningen i massavrättandet av judar, vilket är ett faktum som varken Johnsson eller andra seriösa historiker utanför Ukraina försöker förneka, utan främst den ukrainska politiska förnekelsen av denna inblandning samt det numera lagbundna hyllandet av förövarna som hjältar. Var är hyllningarna av alla dessa ukrainska ”hjälpare”? Varför bärs inte deras porträtt i parader genom Kiev och andra städer vid minnesstunder med anknytning till Förintelsen eller 2vk? Varför ges inte minnet av den judiska katastrofen plats i de städer där de levt och verkat i århundraden före kriget och utgjort en betydande del av den totala befolkningen? Till och med till den grad att detta minne skymfas genom det oreserverade hyllandet av förövarna, Bandera med flera, på museer, genom minnesmärken och statyer och annat. Inte sällan placerat på så vis att det ”skymmer” judiska minnesmärken, eller placeras mitt i ett före detta ghetto eller alldeles intill platser för massmord. Den statligt styrda vittvätt av historien och av dessa förövare som nu pågår förtar alla försök, som Johnssons, att balansera synen på den ukrainska inblandningen.

Den ukrainska staten kan svära sig fria från de antisemitiska yttringarna vid den här marschen om de vill men det är högst komprometterande att de samtidigt stiftar lagpaket som det som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det vill säga Stepan Bandera och hans OUN och dess militära gren UPA. Samma organisationer som planterade den nationalistiska antisemitism som nu uttrycks på Kievs gator. På så vis blir dessa antisemitiska uttryck också ett uttryck för den ukrainska statens officiella hållning och ”Juden Raus” blir till en nyårshälsning från Ukraina som den får finna sig i att omvärlden tolkar som även deras. Det återstår att se om och när den svenska regeringen och andras inser detta och sätter press på den nuvarande ukrainska ledningen i kontakterna med den. Mig veterligt fanns det inte på agendan vid president Porosjenkos besök i Stockholm.