Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?