söndag 20 augusti 2017

Putins Ukraina – Bara propaganda!?

Jag skrev härom dagen om del 1 och 2 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Jag har nu hunnit se del 3 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin, som har kritiserats från flera håll för att vara Putin-propaganda. Erik Thyselius, ledarskribent i SvD, sällade sig till kritikerkören häromdagen. ”Missvisande Putinporr” som ”följer samma narrativ som Kreml pumpar ut i sina propagandakanaler…allt rena lögner, så klart”, säger Thyselius. Just detta med ”så klart” är åtminstone för mig väldigt provocerande. Vill man inte ens pröva det som sägs utan dömer ut ”allt” som ”lögner” har man helt underkänt spelregler för intellektuella samtal. Det är inte särskilt mycket här i världen som är helt svart och vitt, utan sanningen ligger någonstans mitt emellan och på flera plan. Dessutom måste man kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Annars blir varje analys omöjlig, så som jag ser det. Så vad innehöll då tredje delen av intervjuserien? Kan Putins utsagor möjligen granskas vart och ett för sig?

Den tredje delen uppehöll sig en hel del kring Ukraina. Ett ämne som jag anser mig ha rätt goda kunskaper om efter att ha studerat landet i några år och spenderat ett halvår i förra vintern. Till min hjälp har jag också i detta inlägg (se mitt förra) om intervjuserien Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – Inifrån Putins Hov”. Zygars bok är mycket Putinkritisk och författaren har intervjuat en mängd nyckelpersoner bakom kulisserna som ger en spännande inblick i spelet i maktens korridorer kring Kreml. Om allt är helt sant är omöjligt att bedöma, men det är i vart fall sannerligen ingen Putin-propaganda, utan snarare tvärtom. Så vad säger då Putin? Det vore alltför långt att här gå igenom allt men en del punkter är ändå intressant att beröra.

1) När Ukraina blev självständigt påbörjades en ”ännu vildare [än i Ryssland/min anm] privatisering och plundring av statlig egendom. Levnadsstandarden sjönk omedelbart. Regeringar avlöste varandra, men för vanligt folk ändrades inget”, säger Putin. I förlängningen av resonemanget menar han att folk tröttnade på ”godtycket” och ”vansinniga korruptionen” och på att vissa berikade sig medan de flesta utarmades, och att det var i huvudsak detta protesterna på Majdan handlade om. Folk trodde och hoppades att ett närmande till EU skulle rädda dem från deras egna politikers oförmåga och korrumperade klåfingrighet.

Ja, att det var fullständigt kaos i Ukraina på 1990-talet och i synnerhet under de första åren efter självständighetsförklaringen 1991 är det ingen som på allvar kan förneka. Inflationen låg ett tag på tusentals procent och människor klarade livhanken ofta endast tack vare den där lilla kolonitäppan eller trädgården som många har. Tanter och farbröder drog sina speciella vagnar till torgs för att sälja morötter, potatis eller annat hopskrapat från hemmet (det gör de för övrigt fortfarande). De där vagnarna fick öknamnet ”Kravtjutjka” efter dåvarande presidenten Kravtjuk som alltså fick symbolisera kaoset och fattigdomen. För de flesta. Oligarkerna däremot roffade åt sig och slogs om tårtbitarna öppet på gator och torg. Många ukrainare har berättat för mig hur mord begicks öppet i städer över hela landet. Oligarkernas makt och korruptionen är precis det Ukraina brottats med alltsedan dess och fortfarande inte har fått bukt med. Ukrainska presidenten Porosjenko är en av oligarkerna, helgonförklarade Julia Tymosjenko en annan, och så har det fungerat från början i Ukraina. Det torde vara svårt att säga att Putins beskrivning av läget misstämmer med verkligheten. Jag har dessutom talat med flera unga ukrainare som var med vid Majdan under protestvintern 2013/14 och de bekräftar i stort sett bilden Putin ger. Det vill säga protesterna i grund och botten handlade om en uppdämd trötthet på politiker och oligarker (som sagt ofta desamma) och att EU sågs som en räddning. 

2) ”Ukraina och Ryssland har alltid haft gemensam ekonomi med unika ekonomiska förbindelser” och den ryska marknaden har alltid legat ”öppen för ukrainska varor”, säger Putin. Ett ukrainskt EU-inträde skulle alltså ge EU en bakdörr in i på den ryska marknaden och desavouera allt som Ryssland förhandlat fram med WTO gällande frihandel under 17 år, menar Putin vidare. Han säger också att de föreslog ”trepartsförhandlingar”, det vill säga att Ryssland fick ett ord med i laget i förhandlingarna mellan EU och Ukraina. Som Putin här säger kunde Ryssland acceptera att Ukraina gick med i EU, men ”ville inte betala för det”. Propån om trepartsförhandlingar ”avslogs bryskt”, säger Putin.

Ja, det stämmer att Ukraina och Ryssland haft ett liknande förhållande som de nordiska länderna i sina relationer. Men precis som i förhållandet Sverige och Finland är alltid storebror mer benägen att kalla den mindre för broderfolk, och den ekonomiska relationen har till en betydande del styrts av den ryska energi-exporten till Ukraina, men det finns inte mycket att invända i övrigt mot Putins bild som ju är ett ryskt perspektiv på Ukrainas EU-förhandlingar. För en nation en fullt naturlig reaktion på händelser i ett viktigt grannland. Detta med trepartsförhandlingarna bekräftas för övrigt av Zygar som i sin bok hävdar att det var detta förslag som dåvarande ukrainske presidenten Janukovytj kom med till EU i november istället för att skriva under avtalet med EU i Vilnius 28 november 2013, och Zygar bekräftar också att det helt avfärdades av EU.

3) Den stora krisen i Ukraina började med att Janukovytj tillkännagav att undertecknandet av EU-avtalet skjutits upp (det vill säga inte för all framtid).”Istället för att försöka förstå vad som pågick, stödde de statskuppen”, menar Putin vidare, om EU:s och USA:s roll i händelsekedjan under Majdandemonstrationerna vintern 2013/14.

Ja, att det handlade om en uppskjuten påskrift av avtalet är inget kontroversiellt. Men tålamodet hos folk var, av de skäl som angavs i punkt 2 här, kort och protesterna tilltog. Janukovytj gjorde också misstaget att, den 30 november, skicka bryska kravallpoliser (Berkut) till Majdan för att rensa platsen. I och för sig inga grövre metoder användes där än vad som användes låt säga i Hamburg i somras mot de tusentals demonstranterna där, men det blev en tändande gnista för folk som annars kanske inte hade brytt sig nämnvärt. Slutet av detta långt utdragna drama, det vill säga Janukovytjs flykt ur landet och den radikala regeringsombildningen, kallar alltså Putin för statskupp. Det kan diskuteras dock och om man ska bedöma det ur rent konstitutionell synvinkel har jag hört röster som argumenterat både för och emot statskuppsbeskrivningen med hänvisning till konstitutionen. Det borde i vart fall inte kunna bestridas att maktskiftet skedde under kuppliknande former (?).

4) Vad gäller just denna våldsamma avslutning på Majdan-dramat lägger Oliver Stone orden i munnen på Putin, vilket alltid är olyckligt i intervjusammanhang. Vad är det exakt som Putin anser när han säger ”det stämmer” till intervjuarens påståenden? Putin säger hur som helst att han, efter påtryckningar från EU/USA, försökt påverka Janukovytj att inte ge order om skarp eld mot demonstranterna. Själva skulle de (EU/USA) göra allt de kunde för att förmå demonstranterna att lämna torget i god ordning, enligt Putin. Han säger sedan; ”Som ni vet tog Janukovytj inte till våld”. Stone frågar också vilka krypskyttarna var som låg bakom uppemot hundra demonstranter och polisers förlorade liv? Putin säger sig inte veta men antyder att det torde varit någon som hade intresse av att situationen eskalerade, och att man ”kan ju gissa”. Vidare i samtalet lägger, återigen, Stone orden i munnen på Putin, och lägger ut texten om hur Högra Sektorn och andra högerextrema grupper samlades i stora städer och att de beväpnat sig. Något som Putin då bekräftar att de fick information om.


Ja, att det gick våldsamt till på Majdan finns dokumenterat i hundratals filmklipp. Dessa visar också att även en del av demonstranterna varit beväpnade med skjutvapen av olika slag och kaliber även om molotov-cocktails och stenar var vanligare ammunition från deras sida. Det dokumenterades också av BBC och andra nyhetskanaler under de våldsamma dagarna runt 18-21 februari 2014. BBC har också i ett långt inslag som jag har länkat till i ett par tidigare inlägg kunnat observera åtminstone en krypskytt placerad i Hotell Ukraina som ligger strategiskt på en höjd ovanför Majdan-torget. De ukrainska utredarna och politiska företrädare för Majdan-oppositionen och Majdan-rörelsen har hela tiden förnekat att det skulle funnits krypskyttar i Hotell Ukraina, en byggnad som demonstranterna behärskade och vars reception under krypskyttarnas värsta härjningar användes som tillfällig sjukvårdsplats av Majdan-demonstranterna. Varför? Utredningen som gjordes om dessa händelser har inte gett några egentliga svar och istället har bevis undanröjts, bland annat träd som träffats av gevärskulor som huggits ned istället för att man undersökt ingångshålen osv. Varför? Såväl BBC som tyska tv-kanaler har också funnit personer som trätt fram och bekräftat att de rekryterats av företrädare för Majdan-försvaret som krypskyttar. Forskaren Ivan Katchanovski har också studerat dessa händelser och lyssnat igenom bandad radiotrafik mellan polisen och demonstrationsledningen som bekräftar att poliser blev beskjutna under morgonen och förmiddagen den 20 februari 2014. Något som också förnekats. Det är dock bekräftat att åtminstone 11 poliser sköts till döds och ännu flera skadades av kulor från skjutvapen. Det förefaller otroligt att allihop fallit offer för kollegornas eld. Så vilka var dessa skyttar? Ja, man kan ju gissa, säger Putin. Tyvärr allt vi kan men för den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till ett par av mina tidigare inlägg, som finns här och här. De flesta filmklippen är tyvärr inte längre tillgängliga men kan säkert tillföra en del för den som glömt vad som hände eller inte är särskilt insatt. 

5) Putin påminner också om avtalet som förhandlades fram den 21 februari med tre utrikesministrar (polska, franska och tyska) som medlare, och som fastställde att nyval skulle hållas under hösten samma år och hur maktrelationerna skulle regleras under mellantiden. I utbyte skulle Majdan-demonstrationen avslutas och demonstranterna lugnt lämna torget. Något som alltså redan dagen efter bröts från oppositionens sida som motiverade detta med att Janukovytj skulle ha flytt landet och därför inte kan anses vara legitim president längre. Enligt Putin ska han istället ha åkt till en kongress i Kharkiv men jagats ur landet eller tvingats fly då säkerheten inte längre kunde garanteras. Hans bilkortege skulle exempelvis ha blivit beskjuten enligt Putin. Med rysk hjälp tog han sig sedan till Krim och därefter till Ryssland. ”Sålunda var det inget mindre än ett maktövertagande med våld”, menar Putin.

Här börjar det bli mer tvetydigt med sanningshalten. Att ett avtal skrevs under av Janukovytj och Majdan-oppositionens politiker är ju helt klart och att detta inte mottogs gillande av demonstranterna på torget är också väl dokumenterat. En ung man vid namn Volodomyr Parasiuk - som på senare tid gjort sig en politisk karriär men som då var helt okänd - hoppade upp på scenen när oppositionspolitikerna tillkännagav överenskommelsen med Janukovytj och uppmanade demonstranterna att vägra godkänna avtalet, och hotade med våld om inte presidenten avgått under morgondagen (dvs 22 februari). Detta är väl dokumenterat och något jag skrivit om mer i detalj här.

Vad säger då Michail Zygar om dessa händelser? Ja, han påstår sig i alla fall ha ganska detaljerade uppgifter om vad som skedde. En brist i hans bok är emellertid att han inte anger källor, vilket gör det osäkert att veta vem som påstår att samtal och resonemang förts på ett visst sätt eller hur Zygar kan ha rena citat från telefonsamtal och andra förtroliga samtal? Men Zygar har inga avsikter att dölja något som skulle kompromettera Putin åtminstone. Det är en sorts försäkran mot ”propagandabilden”. Förvisso också en varning om att Zygar kanske överdriver åt andra hållet istället. Men intressant att notera ändå är hans beskrivning av samma händelser. Enligt hans berättelse hade Janukovytj täta telefonkontakter med Putin under dessa krisdagar och Janukovytj lär ha bedyrat att han hade läget inom kontroll, fortfarande den 21 februari när avtalet med oppositionen undertecknats och runt hundra människor mist livet dagen före. Han ska också ha berättat för Putin att han tänkte åka till Kharkiv på kongress. Något som, enligt Zygar, ska ha fått Putin att gå i taket; ”Vad ska du där och göra? Stanna kvar på plats! Du håller på att förlora kontrollen över ditt land. Plundrare drar fram i Kiev. Har du blivit galen?”, lär Putin ha skrikit (hur nu Zygar vet detta som sagt). Zygar menar att Putin aldrig litat på Janukovytj och inte haft några höga tankar om honom tidigare heller men nu lär han ha blivit enormt besviken och irriterad över den ukrainske kollegans beteende och att han ”kunde vara så korkad och feg”. Janukovytj skulle hur som helst ha begett sig till Kharkiv och en kongress som skulle ha samlat ledamöter från alla nivåer i städer runt om i framför allt södra och östra Ukraina och som här skulle resonerat om en federalisering av Ukraina eller rentav en utbrytning av de östra delarna. Kongressen blev dock inte av eftersom byggnaden angreps av fotbollshuliganer som stödde Majdanrevolten. Från Kharkiv lär Janukovytj då ha flytt med sitt entourage i bil till Donetsk flygplats men vakter där ska ha vägrat släppa ombord honom på sitt plan. Presidenten ska då ha fortsatt med bil till Krim och vidare med helikopter till Ryssland. Det stämmer ganska väl med vad Putin själv säger om händelseförloppet. Däremot menar Zygar att Janukovytjs bilkortege i vilken också talmannen Vladimir Rybak medföljde, inte blev beskjuten. Något som Rybak själv ska ha dementerat, enligt Zygar.

Enligt Kreml blev detta ukrainska drama en vändning i relationerna gentemot EU. Janukovytj hade ju skrivit under avtalet tillsammans med de tre utrikesministrarna, beordrat poliserna att dra sig tillbaka från Majdan och han var ju faktiskt kvar i landet, om än inte i Kiev. Den händelseutveckling, att oppositionen och EU bara struntade i avtalet som just skrivits under sågs av Kreml som ett exempellöst svek och dessutom ett ”direkt hot mot Ryssland”, skriver Zygar. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, lär ha hävdat att målet för EU och USA var att ”bli kvitt Putin”, att det var ”uppenbart” att han var till besvär för dem och att Ryssland under Putin sågs som ”alltför viljestarkt”. Kretsen kring Putin skulle ha känt av detta tidigare men efter Ukraina ”var allt förändrat”. Peskov lär ha sagt att ”tidigare var motsättningen förpackad i diplomatisk folie, men nu är folien borta”. Enligt Putins sätt att se, framkommer det i intervjun med Stone, försöker USA ”upprätthålla disciplinen” inom EU genom att frammana en yttre fiende, Ryssland. Det handlar om USA:s grepp om Europa, menar Putin. Det faktum att amerikansk trupp snart övar på svensk mark motsäger ju inte på något vis detta. Om man nu inte, som Allan Widman, ser Ryssland som ett sådant oerhört hot mot Sverige att en NATO-anslutning eller ett NATO-närmande skulle vara nödvändigt. Men det är väl i och för sig just vad Putin menar, att hotbilden överdrivs av USA för att skrämma europeiska länder till upprustning och NATO-närmande. Har han alldeles fel i det?

6) Då har vi kommit till annekteringen av Krim. Var den ett misstag?, undrar Stone. ”Det var inte vi som annekterade Krim. Folk på Krim ville tillhöra Ryssland”, är Putins svar. Krims legitimt valda parlament röstade för att genomföra en folkomröstning om saken och folket röstade för anslutning till Ryssland, med överväldigande majoritet. De ryska trupperna, som enligt avtal fick uppgå till 20000 man, såg till att parlamentet kunde arbeta ostört, då hot fanns från högerextrema grupper mot Krim, menar Putin vidare. Han menar också att den militära närvaron skapade förutsättningar för folk att tryggt gå och rösta. Ukraina förlorade mark ”inte på grund av Ryssland utan på grund av Krimborna som inte ville ha ett nationaliststyre”, hävdar Putin. Angående marinbasen i Sevastopol säger Putin också något överraskande att hotet mot den som den ukrainska statskuppen/revolutionen utgjorde inte var avgörande eftersom de hade en liknande bas under uppbyggnad på ryska fastlandskusten vid Novorossijsk.

Här kan det ifrågasättas om Putin ärligt är så cool angående hotet mot Krim som bas som han antyder i intervjun. Enligt Zygar ska Putin redan vid toppmötet i Bukarest 2008 öppet förklarat att Ukraina skulle riskera att förlora såväl Krim som östra Ukraina om de gick med i NATO och hade med tiden, enligt Zygar, utvecklats till en uppfattning hos Putin om att om Ukraina går med i NATO ”tar vi Krim”. Detta är dock Zygars analys och inga direkta citat. Men ryska Svarta Havsflottan fick år 2010 arrendet på Krim förlängt i 25 år mot bland annat sänkt gaspris och det är ingen vågad spekulation att detta var av oerhörd vikt för Ryssland. Enligt Zygar ska Ryssland genom säkerhetstjänsten FSB gjort anonyma opinionsundersökningar som visade att Krims befolkning ”var starkt positiv till en möjlig förening med Ryssland”. Sergej Sjojgu, ryske försvarsministern, fick uppdraget att genomföra annekteringen, enligt Zygar. Efter att två stora demonstrationer i Simferopol drabbat samman - en pro-rysk och en tatarisk som snarare än pro-ukrainsk kanske kan beskrivas som pro-tatarisk – den 26 februari 2014, skickade Sjojgu in fallskärmsjägare för att skydda parlamentet och andra strategiska punkter. Det stämmer ganska väl med Putins redogörelse, fast på en avgörande punkt inte alls. Putin hävdar att det var trupp som redan befann sig på Krim och enligt avtal hade rätt att vara där som ingrep, inte ditsända fallskärmsjägare. Hur som helst är det de ”små gröna männen” det talas om. Enligt Zygar ska också det ryska partiets ledare på Krim, Sergej Aksionov, ha varit den som provocerade fram bråket utanför parlamentet den 26 februari för att framkalla behovet av rysk trupp för att återställa ordningen och tryggheten. Ett antal Afghanistan- och Tjetjenien-veteraner och andra ryska patrioter ska också ha flugits in för att agera ”statister”, det vill säga spela ”uppretade Krimbor som krävde att halvön skulle förenas med Ryssland”. Enligt Zygar var alltså upprorsstämningen en teater, men han säger också i samma mening att det inte bjöds något motstånd mot det som skedde eftersom ”nästan samtliga militärbaser på Krim var bemannade av yrkessoldater som hade rekryterats lokalt” och att ”nästan alla delade en starkt prorysk inställning och stödde idén om en förening med Ryssland” och att när Putin och Sjojgu kom till Sevastopol på Krim för att fira ”segerdagen” (av andra världskriget) den 9 maj 2014 var staden full av folk och sjöd av entusiasm och människor som skanderade ”Ryssland, Ryssland!”.

Min egen övertygelse är att det var Ukrainas NATO-vänliga attityd snarare än EU-vänliga som fick Ryssland att ta Krim till sig för att säkra marinbaserna och göra en markering, hit men inte längre. Det torde inte heller vara något tvivel om att en majoritet av befolkningen önskade en anslutning till Ryssland, om än långtifrån alla. Men undersökningar som gjordes innan händelserna 2014 visade en pro-rysk inställning hos majoriteten och undersökningar som gjorts ett år efter annekteringen visar att en stor majoritet är nöjda som det är och inte vill tillhöra Ukraina. Detta bland annat enligt Kenneth Rapoza, amerikansk skribent som tidigare varit knuten till Wall Street Journal. Han skriver i Forbes följande:

”The U.S and European Union may want to save Crimeans from themselves. But the Crimeans are happy right where they are.”

Så hur mycket krut ska då brännas för att vrida halvön ur händerna på Ryssland och lämna tillbaka den till det Ukraina som en majoritet av invånarna ändå inte vill tillhöra? Vore det inte bättre att uppmana Ukraina och Ryssland att inleda en dialog om Krims framtid. Kanske finns det ekonomiska uppgörelser att träffa som liknar den som gav lägre gaspriser vid förlängningen av hyresavtalet för marinbasen i Sevastopol? I alla händelser svävar här Putin på målet lite när det gäller hela sanningen om Krim, men det finns samtidigt en helt sann folkvilja hos Krim-borna att tillhöra Ryssland. Främst kanske undantaget tatarerna, som dock varit förbisedda och undanskuffade både under sovjetiskt och ukrainskt styre.


7) Östra Ukraina. Alla gillade inte den nya regimen, menar Putin, och det bör ingen kunna invända emot. Inte heller att dessa var ”rädda för den tilltagande nationalismen och radikalismen”, och tar upp lagförslaget om begränsning av ryska språkets användning i Ukraina som var bland de första som nya regeringen lade fram men som senare förvisso drogs tillbaka. Enligt Putin efter påtryckningar från EU. Det var hur som helst en ”tydlig signal” vartåt det barkade, säger Putin i intervjun. Folk i Donetsk och Luhansk ”erkände inte statskuppen” och folk började gripas av polis, enligt Putin, men polisen gick över på folkets sida. Ukraina ska då ha satt in ”specialstyrkor” och sedan armén istället för att inleda en dialog med folket i sydöstra Ukraina.

Här bränns det lite igen och frågan om rysk trupp på ukrainsk mark är åtminstone svårutredd. Det bör kunna tillstås alldeles oavsett vad man tror. Enligt Zygar ska Putin inledningsvis inte velat ta några avgörande beslut utan ska ha sagt till en av sina rådgivare att han ville ”låta invånarna i östra Ukraina ta första steget” och att Moskva först därefter kan ge dem sitt stöd. Den Antimajdan-rörelse som uppstod i städer som Odessa, Donetsk, Luhansk, Kharkiv och Dnipropetrovsk (numera Dnipro) bestod, enligt Zygar, av människor som av egen övertygelse var ”upprörda över makthavarna i Kiev” men att de också finansierades av lokala oligarker. Att ilskan över den nya ukrainska regeringen och senare presidenten Porosjenko varit utbredd i östra Ukraina, med främst ryskspråkiga och etniskt ryska invånare, lär inte ha undgått någon och finns också dokumenterat i ett stort antal klipp från bland andra amerikanska VICE News, som är intressanta att ta del av för den som orkar. 

Den som pekas ut som central figur av Zygar är översten Igor Strelkov som enligt egen utsago var den som ”satte fingret på krigets avtryckare”. Han samlade ihop ett femtiotal frivilliga på Krim och begav sig till Slovjansk i Donetsk-regionen för att där inta poliskontoret. Enligt Strelkovs egen utsago fanns en ”tydlig önskan” hos folk i östra Ukraina att göra uppror och att de ville ha hjälp med detta. Det var vid Slovjansk som striderna började på allvar i slutet av maj 2014. Men, som Zygar påpekar, var det inte två arméer som stod emot varandra utan istället upproriska Slovjanskbor tillsammans med Strelkovs lilla styrka (kallat ”folkuppbådet”) ställda mot ukrainska nationaliska miliser, främst Högra Sektorn anförda av Dmytro Jarosj. Strelkov uppmanade de ryska makthavarna offentligt att komma till undsättning men hjälpen uteblev. Enligt Zygar hade Moskva tillräckliga problem med sanktionerna efter Krim och ”drog sig för att försöka annektera även östra Ukraina”. Strelkovs mannar drog sig därför ur Slovjansk och for till Donetsk istället. I augusti hade dock den ukrainska armén börjat röra på sig bättre och flyttat fram sina positioner i området under det att det ryska sändebudet Vladislav Surkov for fram och tillbaka till Ukraina för möten med president Porosjenko för att få till en fredlig lösning. Porosjenko ska dock ha avfärdat de ryska propåerna, som amnesti åt ”folkuppbådet” och federal ombildning av Ukraina eller särskild status för Donetsk och Luhansk, eftersom ”hans väljare inte skulle acceptera det”. På marken var dock ”folkuppbådet” tillbakapressat och bad än en gång om hjälp från Ryssland. Läget var kritiskt och det såg ut att vara en tidsfråga innan ukrainska styrkor skulle ringa in de upproriska och skära av dem från ryska gränsen. Detta skulle frånta ryssarna deras främsta förhandlingsverktyg, en både i pengar och människoliv kostsam konflikt. Alltså satte försvarsminister Sjojgu, enligt Zygar, in samma fallskärmsjägare som kastats in över Krim i februari/mars samma år. Genom att hävda att de agerade egenhändigt och som frivilliga ”semesterfirare” gick in i Ukraina kunde Ryssland undvika att bli anklagade för brott mot internationella överenskommelser och att agera med militär trupp utan krigsförklaring. Dessa fallskärmsjägare ska också ha kastats in i slaget om Debaltseve vintern 2014-15 som var en viktig delseger för utbrytarrepublikerna med tanke på stadens strategiska läge. Igor Strelkov blev också snart hemkallad till Ryssland och styret över utbrytarrepublikerna överlämnat till lokala pro-ryska förmågor. Enligt Zygar till Strelkovs stora besvikelse. Han hade hoppats på en annektering av östra Ukraina men menade att sändebudet Surkov ”med full kraft” drivit tillbaka Nya Ryssland (han säger här troligen Novorossija som grovt sett är sydöstra Ukraina) ”tillbaka in i Ukraina” i utbyte mot att Krim erkändes som ryskt.

Sammantaget en teori om ett ryskt spel med diplomatiska medel samtidigt som den väpnade konflikten upprätthålls som motivation för förhandlingar med Ukraina. En enligt min mening tämligen trovärdig berättelse som kan stämma väl överens med verkligheten. Här är det återigen Krim som är nyckeln till fred. Ett erkännande från ukrainsk sida av Krim som ryskt skulle förmodligen lösa konflikten med Ryssland men är kanhända politiskt omöjligt internt i Ukraina, på samma sätt som det förefaller politiskt omöjligt att Ryssland skulle backa om Krim och släppa det ifrån sig. Det skulle alltså här vara välgörande med medling utifrån för att lösa frågan. Kanske var detta också en uppfattning Trump hade innan han tillträdde som president i USA och som nu hökar inom den egna militärapparaten och underrättelsetjänsten obstruerar genom att kasta fram rysskortet och blåsa upp hotbilden från Ryssland på alla upptänkliga vis? Därom kan man ju spekulera, men när det gäller rysk trupp på ukrainsk mark döljer Putin en hel del. Det tror jag mig kunna säga helt säkert.

8) Angående NATO, slutligen, säger Putin följande: ”När NATO etablerar sig i ett nytt land kan som regel varken landets ledning eller befolkning påverka de beslut som NATO fattar”, vilket bland annat kan gälla ”utplacering av militär infrastruktur”. Han fortsätter: ”Med hjälp av krisen i Ukraina kan USA skapa en uppfattning om Ryssland som potentiell angripare”.

Ja detta är förstås en spekulation om USA:s och NATO:s avsikter men den som vill hävda att det ryska perspektivet på den här punkten är helt felaktig kan ju fundera över citaten nedan:

”NATO är vårt enda alternativ” (Allan Widman, Expressen 13/6-15)

”Sverige kan vara i krig om ett par år” (Allan Widman, Smålandstidningen 29/2-16)

”Det kommer förr eller senare en tidpunkt där Vladimir Putin blir pressad politiskt. Frågan är vad han gör i det läget - om han ber om ursäkt och backar från Krim eller om han vidtar andra åtgärder. Vi får nog förbereda oss på att han vidtar andra åtgärder som han har visat sig kapabel till tidigare” (Allan Widman, Expressen 26/1-16)

”Sverige kan var i krig inom några år” (Svenske arméchefen Anders Brännström, intern broschyr, återgiven i Expressen 26/1-16)

”Alla kan ju se det ryska agerandet, det ryska språkbruket, den militära närvaron, den militära övningsverksamheten, aggressiviteten och därtill uppträdandet i Ukraina och annekteringen av Krim” Jan Björklund, DN 18/9-16)

Ja, listan kan göras lång över de som uttalar sig om hotet från Ryssland och det är annekteringen av Krim som kastas in som främsta komponent i grytan där rysshotet kokas. Man vill då antyda att det Ryssland gjorde med Krim, som vi här gått igenom ganska noga, skulle kunna ske i Sverige (med Gotland brukar det hävdas) och dessutom i närtid. Det återstår dock att höra vad som skulle driva Putin och Ryssland till detta? Vilka strategiska fördelar skulle Ryssland uppnå med en aktion mot Gotland? Vilka förutsättningar skulle där finnas att ordna folkomröstning om anslutning med Ryssland? På vilket sätt över huvud taget är Gotland och Sverige jämförbart med Krim och Ukraina i förhållande till Ryssland? Frågor som uppenbarligen inte behöver besvaras. Här ska det trummas på krigstrummor med full kraft. Varför?

Putin talar genomgående i intervjuerna om ”balans”, om ”förståelse för andras perspektiv” och om ”dialog”. Vad vore bäst för den som söker fred? Att ta Putin på allvar och testa dialogspåret eller att vägra tro på det och upprusta hysteriskt för att möta ett hot som kanske verkligen inte finns?

Och, slutligen, på vilket sätt skulle ett svenskt NATO-medlemskap hjälpa oss, om vi nu ändå godtar Krim-jämförelsen? Var det inte just det ukrainska närmandet till NATO som blev droppen för Ryssland? 

onsdag 16 augusti 2017

Putins Ryssland, en intervjuserie och ett förbrukat förtroende

Oliver Stones intervjuserie med ryske presidenten Vladimir Putin följs nu med intresse av många, och med förfäran av vissa. Är det verkligen sant det Putin säger? Ska han över huvud taget få komma till tals? Allt han säger är ju bara ryskt propagandamaterial? Ungefär så tas serien emot av en del, med Sveriges Radios Fredrik Wadström i spetsen. Han som ”mår fysiskt illa” av Putins ”desinformation” och tycker att Oliver Stone bara ”jamsar”.

Jag kan hålla med om att Stone är över gränsen inställsam, som den till intervjuserien mer välvilligt inställde Bert Sundström säger i sin introduktion till programmen. Nu är ju inte Stone någon journalist och hans flabbighet och kompisattityd är bitvis besvärande. Å andra sidan kanske hans bussighet – avsiktligt eller ej - fått Putin att öppna sig och lätta på garden något? Intervjuerna har visats i Ryssland och många bedömare där förvånas i alla fall över Putins öppenhet.

Men far han då med osanning genom hela serien? Ja, det är förstås omöjligt att kontrollera allt han säger och påstår, och nog slirar han när det handlar om yttrandefrihet och om HBTQ-frågor och en del annat men när det gäller utrikespolitiken konstaterar jag att det är betydligt svårare att ifrågasätta hans perspektiv. Intressant nog läser jag nu vidare (efter att ha lagt ifrån mig den ett tag) i Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – inifrån Putins hov” och får genast en hel del bekräftat av vad jag just hört från Putin om förhållandet till Väst och i synnerhet USA. Zygars bok är ju mycket Putin-kritisk och, i förhållande till Putin, så långt ifrån inställsam som man kan komma. Det kan därför kanske vara intressant att ta del av en del detaljer som framkommer i den och som tangerar tv-intervjuernas innehåll.

Stone och Putin kommer in på andra Tjetjenien-kriget och hur USA förde dubbelspel med ryssarna genom att i förtroliga samtal lova stöd men i hemlighet stöttat tjetjenska rebeller. Zygar redogör i sin bok för händelserna när USA, genom bildbevis, ertappades av ryssarna med att utfärda falska pass till tjetjenska gerillakrigare vid amerikanska ambassaden i Azerbajdzjan. En pinsamhet som USA klarade sig ifrån med en ursäkt och genom att kicka ambassadtjänstemannen på bilderna. Vid ett annat tillfälle hävdade Ryssland att det fanns fonder i amerikanskontrollerade banker som användes för finansiering av tjetjenska motståndsrörelsen och bad USA om hjälp att stänga ned fonderna. USA bedyrade att de endast användes för humanitära ändamål för att två år senare, efter ”nine-eleven” 2001, med omedelbar verkan stänga ned just dessa fonder.

Ryssland blev senare tillfrågat av USA, inför deras invasion av Afghanistan, om de hade något att invända mot att USA öppnade en flygbas i Kirgizstan, grannland till Ryssland. Det hade inte Ryssland eftersom amerikanarna försäkrade att det endast skulle vara en temporär bas tänkt att finnas så länge krigsoperationen varade, högst ett år, försäkrade Washington. Själva krigsoperationen var över på några veckor, talibanerna jagades på flykt, och en proamerikansk regering installerades i Kabul. Flygbasen i Kirgizstan? ”Vi har insett att vi verkligen behöver basen”. Permanent”, ska det amerikanska svaret ha varit på de ryska frågorna, enligt Zygar.

USA och Storbritannien dolde sedan sina avsikter att invadera Irak och ljög inför ryssarna, liksom inför hela världen i övrigt, om kemiska massförstörelsevapen. Ryssland, liksom många andra länder, förordade diplomati men amerikanarna brydde sig föga och dolde sin avsikt att anfalla Irak i det längsta.


Ja, mycket av detta var Putin inne på i intervjuerna framför allt i del 2 av Stones serie. Zygars text motsäger inte på någon punkt utan tillför snarare fler detaljer som kan förklara Putins och Rysslands misstro mot USA och Väst.

Till detta kan läggas det Putin också påpekar om NATO:s utvidgning österut. Det har länge debatterats huruvida James Bakers löfte till Gorbatjov, vid Sovjetunionens upplösning, att inte dra in de ryska grannländerna i NATO verkligen var ett löfte eller inte. Gorby gjorde misstaget att inte kräva detta löfte skriftlligt, menar Putin, och lär inte vara ensam i Ryssland om den uppfattningen. Även i USA erkänner många att detta var ett löfte som bröts. I en artikel i LA Times från ifjol bland annat hänvisar Joshua R. Itzkowitz Shifrinson, professor vid Bush School of Government/Texas A&M University, till transkriberingar från ett möte den 9 februari 1990 under vilket amerikanske utrikesministern Baker, i utbyte mot ryskt samarbete angående den tyska återföreningen, gav ”iron-clad guarantees” att NATO inte skulle expandera ”one inch eastward”. Det vill säga en ”orubblig” garanti. Något som snabbt glömdes bort. Itzkowitz Shifrinsons artikel bär den talande rubriken ”Russia´s got a point: The US broke a NATO promise”. Land efter land har välkomnats som nya medlemmar och kanske står Ukraina nu på tur? Förmodligen ett betydligt tyngre vägande skäl än Ukrainas närmande till EU för Ryssland att agera som de gjort i Ukraina. USA och Väst har helt enkelt förbrukat sitt förtroendekapital hos Ryssland.

Det här är viktigt att ha i minne när Putins uppenbara misstänksamhet och bitterhet mot Väst ska analyseras, och Stones intervjuserie ska bedömas.

Nu ska jag ta mig an del 3 och 4 av  intervjuserien. Och resten av Zygars bok förstås. Fortsättning följer…?


lördag 5 augusti 2017

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!












onsdag 14 juni 2017

NMR versus DEMOKRATI

Jag har skrivit tidigare om Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Almedalen och det märkliga i att polisen bedömer det vara lämpligt att en terroriströrelse deltar med tält och aktiviteter i det Almedalen som, i vanlig ordning under politikerveckan, kommer att vara knökfullt med regeringsföreträdare och riksdagsledamöter, tillsammans med tusentals semesterfirare. NMR, ett parti som förordar nationalsocialistisk diktatur, inte drar sig för att åstadkomma den med våld och som har visat prov på det sistnämnda vid ett flertal tillfällen. Säkerhetsaspekten verkar i just det här fallet av någon anledning ha negligerats av polisen som istället väljer att trycka på yttrandefrihetsprincipen. Den svenska yttrandefriheten gäller alla och är långtgående. På ett sätt bra men att den alltid bör gälla även de som vill avskaffa demokratin och vill använda våld för att uppnå sitt mål har jag mindre lätt att förlika mig med.

Nu kommer också bud om partier och organisationer som drag sig ur Almedalsengagemanget och därmed uteblir från det politiska samtalet. Framför allt de som vill främja etnisk och sexuell mångfald och kämpar för lika rätt och jämställdhet. Viktiga röster i den demokratiska debatten som nu inte blir hörda under årets viktigaste politiska evenemang.

Feministiskt Initiativ bojkottar, Miljöpartiets Jämställdhets- och Mångfaldsgrupp och RFSL, människorättsjuristen Parul Sharma är några exempel. Dessutom kan flyktingförläggningar i närheten komma att evakueras för att ge plats åt nazisterna i Almedalen.

De mobbade får flytta på sig för mobbarna. Det känns kanske igen?

Jag är tämligen orolig att det är en form av internationell trend vi ser tecken på. Hur fördragsamheten med nazism och högerextrem terrorism ökar. Häromdagen dömdes två män för tre olika bombdåd. Ett utanför Syndikalisternas lokal i Göteborg. Ytterligare ett mot ett flyktingboende i Västra Frölunda, vilket bröt av ett ben och gav splitterskador över hela kroppen av en städare, samt ännu ett mot ett flyktingboende. Den sistnämnda bomben kunde dock desarmeras och ingen kom till skada. Det här rubriceras nu som mordförsök alternativt grov misshandel samt allmänfarlig ödeläggelse. Inte som terroristbrott. För att ingen dog? Samtidigt rubricerades (förvisso med rätta) den självmordsbombare som bara lyckades spränga sig själv i luften vid Bryggargatan i Stockholm i december 2010 som terrorist och refereras av media som ett terroristdåd.

Ja, vad är ett terrordåd egentligen?

Terrorforskaren Hans Brun har bidragit med en beskrivning:

”[…] krävs […] att handlingen eller brottet rent objektivt har medfört en skada på staten och att gärningsmannen har haft ett uppsåt att göra det här för att till exempel injaga frukta hos befolkningen eller en viss befolkningsgrupp eller påverka myndigheternas beslutsfattande på något sätt”.

Det är i stort sett som det står i lagen. Där formuleras det så att avsikten med dådet ska ha varit att;

”Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”.

Ja, en snabb titt på NMR:s hemsida ger besked vad de vill. Bland annat ”med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Med vilka medel uttalas inte explicit. De vill också ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Deras program är enligt egen utsago ”revolutionärt” och målet är en ”nordisk nationalsocialism”, det vill säga nazism, vilket också innebär diktatur.

Läsaren får själv bedöma huruvida detta ser ut som ett angrepp mot åtminstone våra ”grundläggande politiska och konstitutionella” strukturer.

Samtidigt ser vi hur Jussi Alla-aho tagit över Sannfinländarna i Finland. En man som Nordens störste terrorist, den högerextrema Anders Behring Breivik, rankat som en av sina stora inspiratörer. Här hemma erbjuds NMR plats bland gräddan av våra politiker och de mest aktiva och engagerade av gräsrötterna. Det får mig att tänka mörka tankar. Jag har svårt att tro att NMR som organisation tänker utföra attentat under sin vistelse i Almedalen. De är tillräckligt smarta att inse den ”badwill” det skulle framkalla. De har exempelvis ändrat en del formuleringar på sin hemsida efter uppståndelsen kring deras Almedalsengagemang. Däremot kan de dra till sig förövare och inspirera till dåd. Det här är också något som Säpo är mycket medvetna om. I deras årsbok för 2016 står exempelvis följande rader under rubriken ”Ökat hot från ensamagerande”, en kategori gärningsmän som ofta lider av någon form av psykisk ohälsa (jag har lagt till fetstilen):

”[Men] det är sällan den psykiska ohälsan som är den huvudsakliga anledningen till att människor blir ensamagerande. Det handlar oftast om en kombination av personliga motiv, psykisk ohälsa och influenser utifrån. Propaganda som våldsbejakande extremister sprider på internet fyller i många fall en funktion i radikalisering av ensamagerande”

Vad kommer det att stå i nästa Årsbok??


tisdag 6 juni 2017

Daesh/IS i Almedalen OK enligt polisens sätt att se

Jag ser på fb att Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté bojkottar Almedalen och därmed gör gemensam sak med Feministiskt Initiativ. Ser också att många applåderar och hurrar över deras beslut. Själv blir jag mer beklämd och förbannad. Demokratins försvarare flyttar på sig för att ge plats åt terrororganisationer. Är det ny praxis på gång? Vart leder detta?

Möjligen kommer de inte vara ensamma om att hålla sig borta från Visby under Almedalsveckan, men det är illa nog med dessa två ”återbud”. Almedalsveckan har alltid varit vikt för politiskt samtal där olika åsikter ska släppas fram för att vädras av debattvindarna. Tydligen är detta vad polisen tagit fasta på när de gett tillstånd till Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, med tanken just att ”alla åsikter” ska släppas fram. På Region Gotlands hemsida framkommer den här i grunden fina men i värsta fall lite naiva uppfattningen:

”Genom demokrati och öppenhet ger veckan alla som vill debattera samhällsfrågor möjlighet att delta. Öppenheten och tillgängligheten under Almedalsveckan är unik både för Sverige och övriga världen. Alla evenemang under veckan är kostnadsfria och öppna för alla.”


Men det är här som jag sparkar bakut, vilket kanske framgått av en tidigare text på denna blogg.

Den överklagan mot polisens beslut att ge NMR tillstånd som Civil Rights Defenders (CRD) lämnat in har nu avstyrkts med ungefär detta motiv. Alla åsikter får framföras, vi har yttrandefrihet. Polisen gör inga ideologiska bedömningar tydligen. Om ett parti som NMR har som mål att skapa en nationalsocialistisk diktatur med en diktator som ledare, och vill stänga våra gränser, och kasta ut ett antal av våra medborgare för att göra plats för ariskt rena människor, som inom dessa gränser ska ges skydd för den judiska världsomspännande konspiration som styr allt och göra det med vapen i hand; då ska det också få framföra den här politiska uppfattningen.

Detta är i alla fall vad polisen tycks mena med sitt tillståndsgivande och sitt avstyrkande av överklagandet från CRD (det är Förvaltningsrätten som slutligen tar beslutet). Det är enligt min mening upprörande men också på ett sätt intressant. Man frågar sig vad som skulle hända om en representant för IS/Daesh skulle ansöka om tillstånd att sätta upp ett tält för att framföra åsikter som någon sorts politisk gren av rörelsen. Men IS är väl inget politiskt parti, säger kanske någon. Nja, de har åtminstone en vision som ser ut ungefär så här:

IS vill skapa ett kalifat, en stat styrd enligt islamisk lag och styrd av en kalif vars ord blir lag som alla bör underkasta sig. De vill också undanröja alla hinder mot inrättandet av denna Guds ordning på jorden och kasta ut ”orena” från denna stat. Kalifatet måste också försvaras mot utomstående hot och konspiratörer. En apokalyptisk uppgörelse med USA och andra ”djävulens budbärare” ses också som önskvärd.

Någon som ser likheter med NMR:s politiska vision? Polisen gör det emellertid inte, eftersom de inte ägnar sig åt ideologiska bedömningar.

Så vad vi kan förvänta oss nästa år i Almedalen är kanske deltagande av IS/Daesh? Vi måste i alla fall fråga polisen hur de skulle förhålla sig inför en förfrågan från dem. På vilka grunder kan polisen nu neka? Vad skiljer en terrorgrupp från en annan?


lördag 3 juni 2017

Bygg muren och stanna innanför, mr Trump

”Totalloser, so sad”!

Greenpeace budskap projicerat på den amerikanska Berlin-ambassadens fasad är klockrent. Det är lite sorgligt att lyssna till Trump. Eller upprörande, eller skrattretande, eller… Ja, oberörd lämnar han väl ingen tänker jag. Hur han nu tänker styra USA får ju amerikanare kommentera och debattera men när det gäller sådant som hamnar utanför USA:s gränser är det en annan sak.


Hittills har de, enligt den brittiska organisationen Airwars, amerikanska bombningarna av IS i Syrien och Irak krävt minst 3681 civila människoliv. Fler alltså än vad som krävdes vid attacken mot Twin Towers. Det finns alltså anledning att (återigen) fundera över vilka metoder som används vid bekämpning av terror och vid vilken punkt själva bekämpningen blivit till terror. Nu är det inte under Trumps befäl som merparten av dessa civila människoliv har gått förlorade, men han har å andra sidan knappast visat tecken på att dra sig ur denna bombpolitik, snarare tvärtom. Trump ska ju ”bomba skiten ur IS” har han sagt och nyligen släpptes en ”Mother of all bombs” i Afghanistan. Det kraftigaste man kan utsätta någon för i bombväg, förutom atomvapen. Det visar alltså ingen omsvängning utan istället testas nya bomber och attackmål. Följt av nedtoning av effekterna för civila; ” “The operation is ongoing!” “There are still Daesh” — Islamic State — “fighters on the loose!” “There are land mines!” and finally, “The area is being cleared!” “No civilians were hurt!”, som en journalist från NY Times får höra som svar på frågor om att få tillträde till området där ”MOAB” släpptes i Afghanistan. Likadant kommenteras bombningarna i Syrien och Irak. Enligt Pentagon är civila offer omöjligt att undvika i kampen mot IS men hävdar att de gör allt för att undvika sådana och att det hittills skulle ha krävs ”bara” 450 civila människoliv i Syrien som följd av amerikanska bombningar. Fortsättning lär följa alltså då Trump inte visat något annat än ett aggressivt beteende mot den muslimska delen av världen och gjort upprepade försök att stänga stora delar av den ute från USA. Här ska byggas murar mot omvärlden!

Med det senaste Trump-utspelet blir det också tydligt att han fullkomligt skiter i hur USA skitar ned. Genom åren har USA stått för ungefär en fjärdedel av alla mänskligt orsakade utsläpp av växthusgaser. USA lämnar, enligt WWF, ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar ett behov av 4,8 jordklot för att klara av att alla levde som man gör i USA. Det är bara Australien och några lilleputtländer (Aruba, Luxemburg och Qatar) som gör större ekologiska avtryck. Men de har ju betydligt färre invånare så den totala effekten för världen blir inte densamma.

USA är emellertid ett land som efter andra världskriget har vant sig vid att ta det som önskas av världens energitillgångar för att hålla sin produktion, konsumtion och höga levnadsstandard igång. I början av 2001 kom exempelvis en tungt vägande rapport om USA:s energiförsörjning från två inflytelserika amerikanska organisationer; rådet för internationella relationer (CFR) och James A Baker den tredjes institut för offentlig politik (JBIPP), två mycket inflytelserika organisationer i USA:s politiska sfär. De larmade om att USA skulle varit på väg mot allvarlig oljebrist och att det kanske skulle ”behövas en militär intervention” för att säkra framtida oljeleveranser. Den 20 mars 2003 hade USA lyckats hetsa britter och en del andra att förenas med dem i en jakt på massförstörelsevapen som inte fanns, medan det egentligen var kontroll över oljeproduktionen USA:s anfall på landet handlade om. Rapporten föreskrev också aktivitet för att få bättre oljeleveranser från Venezuela, Colombia, Västafrika, Kaspiska havet och Indonesien, och naturligtvis ökade USA:s regering sedan rapporten släpptes sin aktivitet i dessa områden och att attacken mot Afghanistan skulle handlat om att få tag i Usama Bin Laden är det väl inte heller någon som tror längre? Den pipeline som planerats sedan 1990-talet är nu på väg att konstrueras och kan därmed säkra leveranserna från oljekällor vid Kaspiska havet med sträckning över Afghanistan till Pakistan. Allt för att undvika Ryssland och Iran och säkra amerikansk kontroll.

Sedan dess har USA ökat sin egen oljeutvinning genom metoden ”fracking”. Skifferoljan har destabiliserat oljemarknaden och förutom att gruvdrift av oljeskiffer påverkar marken och ekosystemet lokalt så sker också enormt stora utsläpp av koldioxid. Dessutom är metoden oerhört vattenkrävande, en resurs som börjar bli en akut bristvara globalt. Men USA öser på i borrhålen för att få billig olja och låta ”business” hålla på ”as usual”. 

Ja, så där kan man fortsätta. Det skulle dock bli ett väldigt, väldigt långt inlägg, för att använda Trumps uttryck. För vad är den han nu på fullt allvar (?) hävdar?

Hans 25 minuter långa tal är på sitt sätt intressant men också, i ljuset av det ovanstående med mera, oerhört provocerande. Själv satt jag och studsade i soffan när jag såg det på CNN. Just som jag hade bestämt mig för att inte bry mig så mycket om Trump utan låta honom hållas i sin låtsasvärld. Men det är svårt när han sprider sin dumhet utanför USA:s gränser, när en av jordens mäktigaste män både ser ut som en idiot, pratar som en idiot och säger idiotiska saker. Ursäkta uttrycken här men jag har svårt att inte bli extremt provocerad av denna putande mun ur vilken det bara väller barnsliga dumheter som sedan får konsekvenser för en hel värld. 


Han hävdade i detta försvarstal för beslutet att dra sig ur förpliktelser enligt Paris-avtalet att han ”kämpar” för landets folk. Att avtalet är ”orättvist” mot USA och dess ”affärer, arbetare, folk och skattebetalare, med emfas på det sistnämnda. Sen kommer det:

”I can put no other considerations than the well-being of American citizens”

OK, då vet vi. America First och resten av världen kan klara sig bäst den kan och ta smällen från konsekvenserna av den amerikanska konsumtionen, oljeproduktionen, kolgruvedriften, livsstilen etc. Länder som Maldiverna kan försvinna inom ett tiotal år och Bangladesh lär minska kraftigt i storlek om inget görs. Men det spelar inte Trump någon roll för ha ser bara att USA fått ”nackdelar” och andra länder har ”exklusiva fördelar”. Från presidenten i det land som står för högst utsläpp av växthusgaser per capita i världen. 

”Drakoniska ekonomiska bördor”, för USA, hävdar han också att Paris-avtalet bär med sig. Sant är att utvecklade länder får betala fattigare länder för att utveckla metoder och installera teknik för att minska koldioxidutsläpp. Det är dock inte exklusivt för USA. Men Trump hävdar, på sitt sedvanliga barnsliga och lätt imbecilla vis, att detta är ”a very, very big economic disadvantage” för USA och att det handlar om en ”massive redistribution of United States wealth to other countries”. Det är ju förvisso en av de värsta saker för amerikanare att tänka sig, att dela med sig av förmögenheter (?).

”Green Climate Fund are costing USA a vast fortune”, fortsätter Trump. 2,7 miljoner förlorade jobb fram till 2025 i USA, skulle det innebära, enligt Trump. En fri fantasi och en siffra som är fullkomligt gripet ur luften och helt omöjlig att visa substansen i, både nu och år 2025. Därmed helt ”safe” att påstå. Det finns ju ingen som helst möjlighet att bemöta det, annat än påståendets godtycke.

Men nu ska Trump satsa på kol! Han har nämligen en tämligen exklusiv idé om att kol är framtidens energikälla. Kol som släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som naturgas vid förbränning. Men Trump ”bryr sig djup om miljön” och menar att Paris-avtalet ”blockerar utvecklingen av clean coal i Amerika”. Vilket för det första förmodligen i sak är felaktigt. Forskare som James Dooley vid DOE´s Pacific Northwest National Laboratory menar att; “Regulation is what carbon capture needs to get going”.  Det vill säga, att om utvecklingen av teknik som ska göra kol ”rent” ska utvecklas ordentligt krävs också regleringar som gör det dyrt att släppa ut koldioxid. Trump tror uppenbarligen det motsatta.

Fakta är dock att av 22 stora projekt och provanläggningar som sedan 2003 startats och finansierats av amerikanska energidepartementet är det ingen som idag drivs. Alla har lagts ned av kostnadsskäl. ”Clean coal” kan alltså i dagsläget betraktas som en myt och det finns inte tid att vänta på att nästa projekt och nästa igen ska sättas igång och läggas ned så som har skett de senaste femton åren. Inte när kolet står för nästan 40 % av koldioxidutsläppen (och 70 % av utsläppen från elproduktion) och klimatforskarna varnar för att vi kanske redan agerar för sent.

Vi ska omförhandla och får vi till ett nytt avtal, ”OK”, och får vi det inte, ”that´s fine”, säger Trump vidare. Helt egalt för Trump och hans administration alltså hur det går. Här handlar det om America First och inget annat. ”Nothing is gonna come in our way”.

OK, säger jag, sitt där med dina kolgruvor, ”that´s fine”. Medan övriga världen investerar i teknik som leder till en energiproduktion som inte bidrar till klimatförändringar och uppvärmning av planeten. Den som vi alla bor på, inte bara amerikaner.

Bygg din mur du, mr Trump, och dra den runt hela USA, och stanna sen innanför, tack.
”Very, very sad, so sad”!!


söndag 28 maj 2017

USA PÅ KRIGSSTIGEN - AMERICA FIRST!

Trumps motto om America First yttrar sig på många vis.

Nu har han varit i Europa och NATO-möte i Bryssel där han läxade upp övriga femton medlemsländer och krävde att de ökade sina militärbudgetar till minst 2 % av BNP. Det är förvisso en rekommendation som militäralliansen har inskrivet i stadgarna, men som varit lite fritt att följa.

Vid mötet i Bryssel höll president Trump ett aggressivt tal till de övriga medlemsländernas representanter. De europeiska ledarna skruvade nervöst på sig när Trump levererade följande salva;

”[But] 23 of 28 member nations are still not paying what they should be paying and what they are supposed to be paying for their defense. This is not fair to the people and taxpayers of the United States. And many of these nations owe massive amounts of money from past years…”

Eftersom USA lagt så mycket pengar på militär kapacitet så är andra länder ”skyldiga” USA pengar är alltså logiken här. Det hade ju kunnat låta rimligt om det vore så att hotet stod i proportion till vad USA satsar och vad det vore rimligt att kräva av de övriga NATO-länderna. Nu sägs det ju i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang att Ryssland är ett stort hot, men i vilken proportion står hotet mot NATO-länderna egentligen? Hur rädda bör de vara?

Ryssland har tidigare aviserat att i år skära ned sin militära budget med 27 % jmf med förra året och ytterligare nedskärningar är planerade så att man om ett par år kommer ned till 2012 års nivå, kring 3 % av BNP. Totalt sett i reda pengar är Rysslands försvarsutgifter bara en tiondel av NATO:s och de länder som satsar allra mest på att öka militära utgifter är USA och Kina, enligt färska siffror från SIPRI. 

USA spenderar ojämförligt mycket mer än andra när det gäller försvarsutgifter. America is First! Odiskutabelt. Sen kommer ingenting, och sen kommer ingenting, och sen kommer Kina, sen kommer ingenting igen, och sedan kommer Ryssland, mycket tätt följt av Saudiarabien…

Bild: Länder med högst försvarsutgifter angett i miljarder USD. Foto: SVT Design, Källa: SIPRI, 


Dessutom har Trump begärt ytterligare tillskott till budgeten för militära utgifter. En oerhörd satsning på i USD räknat 54 miljarder extra, en ökning med 10 %. Trump kallar satsningen han vill göra ”historisk”. Ett bättre ord vore kanske ”hysterisk” då USA redan, som sagt, helt ojämförligt är världens största militärmakt.

Så hur har det nu gått till, kan man fråga sig, att hela det politiska fältet i Sverige från Socialdemokrater och högerut är så överens om att Ryssland är det stora hotet på jorden?

Och varför är det så viktigt för Trumps USA att de övriga NATO-länderna ökar sina försvarsbudgetar?

Kan det ha något med pengar att göra? ”Follow the money”, brukar det heta.

Tja, om nu samtliga europeiska NATO-länder sammantagna ska satsa mer än 300 miljarder euro på militära utgifter istället för 200 miljarder euro så blir det ju väldigt många euro (eller kanske dollar) i fickan på den som lyckas sälja vapen och andra försvarssystem.

Så då kommer 10000-kronorsfrågan; vilket land har den största militära produktionen och exporten?

Den senaste rankingen jag hittar från SIPRI är för 2015, räknat på försäljningen 2014. Om vi ser vilka företag som säljer mest vapen står det USA i kolumnen över nationalitet på de allra flesta. Bland de fem mest säljande företagen är fyra amerikanska. Endast brittiska BAE bryter sig in på tredje plats. Lockheed Martin Corporation leder ligan följt av Boeing. Dessa har civil produktion också men denna lista räknar alltså enbart vapenförsäljning. Vi talar då om 36,5 miljarder USD i sålda vapen för Lockheed och knappa 28,5 miljarder USD för Boeing. Åtta av de tio mest säljande vapenproducenterna på listan är från USA. 43 av de 100 mest säljande är från USA. 

Vilka är det då som främst förser och tar emot konventionella vapen? Den frågan besvarar också SIPRI bland sina databaser. Högst upp i topplistan över exportörer ligger  (SURPRISE!) USA, kraftigt överstigande Ryssland som är tvåa, men å andra sidan i stort sett inte säljer några vapen alls till NATO (såvitt man kan utläsa av SIPRI:s databaser). Så det lär bli USA som ökar mest i den här ligan om NATO-länderna ska utöka sina militära budgetar. 

Han är kanske inte så korkad som han verkar, den där Trump? Han har hittat ett sätt att infria löftet om ”America First” och att skapa jobb i USA samtidigt som andra länder får betala notan för det. Samtidigt som han visar sig handlingskraftig och slåss för att ”få tillbaka pengar” till de amerikanska skattebetalarna, och samtidigt sätter ännu mer press på Ryssland att utöka sina militärutgifter istället för som nu skära ned. På så vis skulle ju USA och NATO kunna peka finger och tala om för världen att Ryssland rustar upp, hu ett sånt hot… Utan att behöva ljuga… som nu.


söndag 21 maj 2017

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”


Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.


Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.


Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.
Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.



lördag 13 maj 2017

Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.


En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?



Vill ju bara hålla på med sin nazism…???

Den som följde den geniala tv-serien Percy Tårar på nittiotalet minns kanske ”Nazistgrannen”? Dvs. Robert Gustafssons beskedliga figur som grillar på tomten i radhusområdet och konverserar med grannen och försöker lugna denne med att bedyra att ”Vi vill bara vara ifred här – och hålla på med vår nazism – det är det vi vill”.


Jag kommer ofta på mig själv att tänka på den här sketchen när Nordiska Motståndsrörelsen förs på tal. Håller vi på att normalisera nazismen och göra den ”radhus-ren”? Kanske är det inte så illa men det vore definitivt inte lika roligt som Robert Gustafssons nazi-granne. Men det finns något naivt i försvaret av yttrandefriheten som en del debattörer framfört på sistone. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som jag skrev om nyligen på denna blogg (ser för övrigt att jag gjort samma reflektioner som Hynek Pallas), har rätt att framföra sina politiska åsikter som alla andra och därmed rätt att vara i Almedalen med sitt tält och sina flygblad tycker en del. Mina egna invändningar är i första hand det säkerhetsmässiga. Hur lämpligt är det att låta ett parti som förordar nazistisk diktatur och vill införa den med vapen i hand, ett parti vars aktivister är kända för sina vapenbrott och för våldsamma aktioner - varav en del är under utredning just nu för bombattentat eller innehav av sprängmedel – spänna upp ett tält, granne med Amnesty International, i Visby under den vecka på året då nästan alla svenska politiker befinner sig på samma lilla fläck, det vill säga alldeles intill?

Det finns dessutom skäl att motsätta sig det här yttrandefrihetsargumentet. Det är dock en svårare fråga som tål att diskuteras närmare. Gränsdragningen är på inget sätt självklar. Men är det verkligen så enkelt att bara ”låta dem hålla på med sin nazism”? 

Vad inte många vet är att när NMR invaderade Falun den 1:a maj med flera hundra skjortbeklädda unga män för att marschera på dess gator med sina fanor så fick flyktingarna flytta på sig. En flyktingförläggning evakuerades och dess invånare flyttades till annan plats under denna dag. Femtio ensamkommande flyktingbarn fick flytta på sig för att ge plats för nazisterna. Ungefär enligt samma logik som används i skolor som flyttar på den mobbade och inte den som mobbar. NMR kan alltså inte kontrollera sina våldsverkare och därmed inte vistas i närheten av flyktingförläggningar, och det måste vi ta hänsyn till (?). Bereda plats för dem och röja undan sådant som stör dem (?). Allt för att nazisterna ska få vara ”ifred och hålla på med sin nazism”.

Har vi i Sverige glömt vad nazism är för något och vad den står för? Detta är ett parti som vill bränna böcker och sedan människor. En titt på deras hemsida Nordfront visar att det inte är fråga om några oskyldiga grillpartyn de vill ställa till med.

De resonerar där om ”judefrågan”. Senast ett parti gjorde detta ledde det till folkmord. Ska vi verkligen hjälpa till att normalisera åsikten att Förintelsen aldrig ägt rum? En uppfattning som NMR hyser. Ja, vad det är som rör sig i huvudet på partiets aktivister och sympatisörer kan vi som sagt ta del av på hemsidan Nordfront. Ett litet axplock från kommentarsfälten till deras artiklar:

”De bajsfärgade troglodyterna ska inte ens befinna sig på nordmannajord. Vilka fina prydnader lyktstolparna kommer att få när ZOG-eliten störtas”

”JUDEN styr och utrotar oss från VÅRT EGET territorium!”

”All heder till dessa kämpar som gav sitt liv till ett fritt Europa tyvärr gick det inte vägen utan USA styrt av judar segrade” [om en frivillig norsk SS-soldat]

”Vi har alla tvingats bli Untermenschen under en mediastyrd mångkulturell, dvs kulturellt destruktiv diktatur via konceptet ”media – en (diktatur)stat i staten”, men nu kommer den naturliga, dvs ohejdbara motreaktionen, Übermenschen. Enkel logik. Logikens lagar gäller i verkligheten. Åter till verkligheten. Dags att säga godnatt till byfånarna som styrt det här riket allt för länge utan folkligt mandat. Och räta på de krökta ryggarna”

”Folkets Hus har alltså inte bara kopplingar till en terrororganisation, de till och med samarbetar med dem. Svenskar! Det är vi mot regimen!”

”Kan vi inte mötas på MC-donalds i Alvik och därefter bege oss de 500 meter till EXPOS ”hemliga” redaktion? Ta med brandbomber och gasmask och alla ”smällare” du förfogar över. Expos tid är kommen!”

Ja, så där fortsätter det. Uppmaning till våld och revolution sida upp och sida ned. Någon som fortfarande är av uppfattningen att det här är på lek? Att de ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”?

Några som ändå tar detta på allvar är Civil Rights Defenders som nu kräver att polisen river upp sitt beslut att bereda plats åt NMR i Almedalen. En överklagan är inlämnad till Polismyndigheten där CRD kräver att beslutet om tillstånd ändras eller, i andra hand, ”förenas med villkor” som innebär att de skulle förbjudas att dela ut sitt material, eftersom det skulle innebära ”hets mot folkgrupp”. Det är precis just detta en del inte har förstått. NMR är dels en säkerhetsrisk, en terrororganisation, och har ett politiskt program som i sig bryter mot lagen, det vill säga lagen om ”hets mot folkgrupp”. 

”Vi tycker att det är ytterst olämpligt att NMR anordnar sammankomst i Almedalsveckan. Under politikerveckan samlas kärnan av de samhällsaktörer som NMR öppet har klassificerat som förrädare. Risken att NMR återigen ska söka konfrontation och våldsam konflikt är uppenbar”, säger Robert Hårdh till DN igår.

För den som fortfarande tvivlar på NMR:s idégrund finns i denna överklagan en informativ genomgång av den. Där finns också en sammanställning av våldshandlingar som NMR och dess medlemmar varit inblandade i på senare år. Den är på tre och en halv sida och innehåller 28 punkter. Då är detta inte ens en fullkomligt komplett genomgång.

CRD påpekar också i sin överklagan att Sverige i internationella sammanhang gärna hävdar att vi har en lagstiftning som gör det ”omöjligt för grupper som förespråkar rasdiskriminering att verka utan att deras medlemmar begår brott”.

Upp till bevis, med andra ord.

Yttrandefriheten gäller för alla, säger en del debattörer. Några ser inte heller NMR som något hot mot demokratin. Naivt, i tron att detta är en oskyldig sekt som ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”???