tisdag 27 december 2016

Gott Nytt År! På Riktigt!

Häromveckan stannade en ung man mig på S:t Eriksgatan för att fråga om vägen. Uppenbarligen vilse men med Google Maps eller annat GPS-program på sin telefon som han knappt lämnade med blicken när han ställde sin fråga. Han skulle till något av de lägre numren på gatan men befann sig vid fel ände av gatan. Jag upplyste om detta och att det bara var att fortsätta gatan fram tills han befann sig på rätt adress. Själv var jag på väg till lunchkrogen och gick samma väg framåt gatan. Mannen stod dock kvar en stund och begrundade sin digitala karta. När jag senare stannade till vid min lunchkrog såg jag hur han sakta gick gatan fram med huvudet nedböjt mot telefonen, stannade upp för att kolla noggrannare, fortsatte en bit och stannade till igen för att se vad den digitala informationen hade att erbjuda för nyhet om vägen. Jag funderade länge på varför. Litade han inte på verkligheten? Eller på min information? Gatunumren framgick dock ganska tydligt i portarna så det borde varit enkelt att räkna ut att det var rätt väg utstakad. Men han fortsatte vägen fram med blicken fäst vid telefonen. Kanske var det annat som roade där? Men jag hann i alla fall tänka att det förefaller vara ett tidens tecken att vandra genom livet utan att släppa blicken från den artificiella eller digitala världen. Den reella, fysiska verkligheten blir en sorts opålitlig kuliss istället för tvärtom.

Det är hur som helst ett allt vanligare fenomen med alla dessa telefontittare. Jag ser dem i morgonpendlingens människomassor som banar sig fram vid Slussens nålsöga. De går långsamt fram med böjda nackar i trappan från bussarna till tunnelbanan till synes obekymrade över arbetstiders realiteter. Det är möjligen lite positivt om än något frustrerande för dem som liksom jag själv fortfarande har blicken riktad mot sådant. På tunnelbanan sitter och står folk med telefonerna i handen och hörlurar i öronen, utestängda från verkligheten runtom. Kanske en flykt från de där tråkiga realiteterna? Det som händer i verkligheten blir en kuliss till den digitala världens alla upptåg och festligheter? Kanske är vi på väg att tappa orienteringsförmågan IRL, som det heter?

Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka så när jag funderar över årets politiska händelser. För några veckor sedan såg jag en notis i SvD som handlade om att isen vid Nordpolen avsmälte under november månad. En helt unik företeelse som borde tjäna som en RED ALERT för tillståndet för vårt jordklot. I november var det uppemot 20 grader varmare vid Nordpolen än normalt. I oktober var istäcket mindre än vad som någonsin tidigare uppmätts. Med andra ord något som borde upptagit förstasidans rubriksättning. Men gavs en notis långt bak i tidningen.

När Ryssland planerar gasledningsprojekt med hjälp av svenska hamnar tycks det största bekymret inte vara det vettiga med att satsa ännu mer på fossila bränslen utan det debatteras istället huruvida ryssarna planerar att montera avlyssningsutrustning på rören eller att invadera Gotland.

Vi bekämpar de fattiga istället för fattigdomen och förklarar sociala problem i termer av etnicitet. Mitt eget parti (Mp) bedriver en inhuman och restriktiv flyktingpolitik i strid med det egna programmet ena dagen för att nästa dag underteckna upprop mot densamma.

Inte undra på att ”populister” skördar framgång. Den politiska vilsenheten har aldrig varit större. När ideologierna dödförklarats och kapitalismens självutnämnda överlägsenhet börjar avslöjas som en gigantisk bluff återstår en av två saker; verklighetsflykt eller tilltro till enkla lösningar och förklaringar. Eller möjligen bådadera.

Årets julklapp sägs ha varit VR-glasögon. Själv känner jag ingen som fått sådana men de sägs vara symbol för ny teknik och ett ”genombrott” för jakten på upplevelser. Efterfrågan ökar, åtminstone enligt marknadsförarnas uppfattning. Vilket förvisso kan vara en artificiell sanning. Men den är möjligen så god som någon i dagens läge? Enligt dessa reklammakare var detta år 2016 ”Året då gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut”.

Det sistnämnda känns dock inte helt irrelevant att hävda. Frågan är om vi helt är på väg att sudda ut verkligheten för att istället fly in i en fiktiv värld som vi kan designa enligt våra drömmar och preferenser? Vad blir då av vårt jordklot? Är det ens lönt att rädda? Kanske får vi det bättre i den fiktiva världen? Problemet är bara att större delen av jordens befolkning lämnas kvar där ute och lämnas att kämpa med verklighetens realiteter och problem. Många av vilka är långt värre än att komma i tid till jobbet.

Nej, jag vill verkligen inte måla allt i svart, men det är svårt att inte fastna i dessa tankebanor när man blickar tillbaka på 2016. Vi får väl se nu hur det nya året utvecklar sig. Vilka gränser som suddas ut och vilka nya som uppförs. Brexit, Trump och ett EU i sönderfall ger nya förutsättningar för utvecklingen. För den som nu orkar titta upp från telefonen och bry sig lite om vad som händer IRL.


GOTT NYTT ÅR! PÅ RIKTIGT!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar