Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters. 

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 

   

Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.