lördag 20 februari 2016

Majdan-årsdagen – om tråkiga kompromisser och en 26-åring från Lviv

Redan i förrgår den 18/2 började ukrainska presidenten och parlamentet att genomföra ett antal uttalanden och ceremonier för att hedra vad de kallar ”De himmelska hundra”, det vill säga dödsoffren under Euromajdan. Det har florerat olika siffror men i verkligheten var de något fler än hundra och dessutom fanns ett antal poliser bland dessa (18 enligt den senaste siffra jag sett). Dessa är dock inte representerade bland ”hjältarna” och det är få som frågar sig varför dessa dog och hur? Jag har dock skrivit tidigare om detta och om hur den officiella utredningen dragit ut på tiden och ”fumlat bort” bevismaterial. De ”fragment av vapen”som nyligen dök upp, nära två år senare, och som påstås ”sannolikt” ha använts vid dödsskjutningarna den 20/2 2014, väcker snarare misstänksamhet än klarhet.

Det hindrar inte att det en dag som denna är på sin plats att hedra alla de som dog under de tragiska händelserna kring Majdan i Kiev. Enligt vissa uppgifter så många som 130 personer, varav 18 poliser, satte livet till under hela perioden från 30 november 2013 till 21 februari 2014. Det görs också naturligtvis i Kiev men även på andra platser i Ukraina, som här i Tjernivtsi där ca 200-300 personer samlades kring Sjevtjenko-statyn på Centraltorget idag vid 12-tiden.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi idag, tvåårsdagen av dödsskjutningarna vid Majdan.

Egen bild. Ortodox ceremoni vid Centraltorget i Tjernivtsi till minne av de som dog vid Majdan. 

Egen bild. Allvarliga pojkar i givakt, fladdrande fanor och Taras Sjevtjenko som övervakar hedrandet av tvåårsminnet av dödsskjutningarna vid Majdan i Kiev.

Vad som dock är en intressant kontrafaktisk fråga är vad som hade hänt, eller inte hänt, om den politiska lösning som framfördes av oppositionspolitiker på Euromajdans scen den 21 februari och som hade förhandlats fram med ukrainska presidenten Janukovytj med och polska, franska och tyska utrikesministrarna som medlare, hade implementerats? En fråga som är relevant att ställa en dag som denna utan att på detta sätt förringa människors sorg över förlorade släktingar, vänner och landsmän.



En liten rekapitulation av händelseförloppet 18-22 februari 2014

SvT 19/2 2014 rapporterade om våldsamma kravaller i Kiev och att de under morgonen 18/2 krävt 25 människoliv, av vilka 9 var poliser. De rapporterade också att oppositionspolitikern Vitalij Klytsjko (nu borgmästare i Kiev) suttit i samtal med president Janukovytj men utan några överenskommelser. Presidenten var av åsikten att demonstranterna hade gått över gränsen och att polisen har order att agera enligt lagen. Han sa också att det inte är för sent att lösa konflikten, men uppmanade oppositionsledarna att ta avstånd från ”radikala krafter”, enligt Reuters. Oavsett vad man anser om presidentens kommentar kan det konstateras att det utan tvekan fanns vapen bland demonstranterna och att de användes. Till skillnad från den beskrivning som ges i den Oscarsnominerade filmen ”Winter on Fire” där det genom hela filmen talas om helt obeväpnade demonstranter. Vilket var helt sant den 30 november 2013 men inte längre i februari 2014. 

Polisen hade vid den här tidpunkten (under 19/2) tagit ställning kring demonstranterna och behärskade ungefär halva Majdan, enligt SvT ovan.

Egen bild. Instytutskagatan med raden av bilder på fallna för kulor 20/2-14.


Från dessa ställningar börjar poliserna sedan retirera, uppför gatan Instytutska under förmiddagen den 20/2. Frågan är varför man övergav ”vunnen mark”? Enligt filmen ”Winter on Fire” ska det ha varit röken från brinnande tält och bildäck som ska ha stört dem. Enligt den enda vetenskapliga undersökning jag funnit ska det istället ha varit eftersom de blev beskjutna från positioner som hölls av Euromajdan-rörelsen. Därefter uppmanas aktivister, i högtalare på torget, att följa efter poliserna uppför gatan och det är också här som de flesta dödsoffren krävs. Poliserna skjuter mot de efterföljande, men retirerar samtidigt. Det förefaller inte alls otroligt alltså att de upplevde sig själva som hotade. Det finns också oerhört väl dokumenterat med bandinspelningar från larmcentraler och kommunikation mellan polisbefäl och talespersoner för Majdans försvarsenhet, filmklipp med mera. Mitt inlägg med en längre redogörelse av detta finns här.

 Igår kom också nya uppgifter här i Ukraina då en man vid namn Ivan Bubenchyk har trätt fram och bekräftat att han skjutit två poliser till döds under morgonen 20/2-14. Hans vittnesmål finns med i en helt ny film om Euromajdan gjord av Volodomyr Tyhyi som har försökt fånga berättelser från både demonstranter och poliser (till skillnad mot ”Winter on Fire”) för att komma fram till vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen. Filmen, med titeln ”Brantsi”, har premiär här i Ukraina den 25/2 och det ska bli oerhört intressant att se hur den emottas. Bubenchyks vittnesmål återges så här av KyivPost:

“Bubenchyk said he shot two Berkut commanders killing them. He then opened fire on the legs of other Berkut officers, wounding several and causing them to flee from their positions. As the police withdrew, Maidan protesters surged forward, and then came under fire from police snipers on Instytutska Street.” (Kyiv Post 19/2-2016)

Uppgifterna ifrågasätts dock från regeringshåll. Bubenchyk vill bara spela hjälte, säger en regeringskälla från informationsministeriet. Ett uttalande som följer ett mönster från regeringshåll som sedan den nya regimen tillträdde har velat hålla hjälte-narrativet vid liv vilket förutsätter helt obeväpnade och fredliga demonstranter. 

De polisutredningar som gjordes visade emellertid väldiga brister och bevismaterial röjdes, som exempelvis träd med ingångshål, som med hjälp av laserteknik hade kunnat bringa klarhet i varifrån skott kommit etc. De anhöriga till dödsoffren krävde förgäves en internationell, oberoende utredning och många talade om ett medvetet döljande av skuldfrågan för skottlossningarna. Varför? Det måste vara en oerhört intressant journalistisk fråga att ställa sig. Det rent logiska vore en snabb och noggrann utredning som fastställde polisens och därmed den gamla regimens skuld för det inträffade, för att slippa vidare spekulationer och tvivel. Om nu skuldfrågan var så given och ensidig som det hela tiden hävdats och om den nya regeringen var helt skuldfri. Det förefaller i så fall obegripligt. 

För att gå tillbaka till skeendet så kom då i alla fall kompromissen, frammanglad natten mellan 20-21 februari 2014. Den 21/2, dagen efter de tragiska dödsskjutningarna från båda sidor, offentliggörs en överenskommelse. Nyval till presidentposten skulle hållas i december samma år, förhandlingar om en samlingsregering inledas, den gamla konstitutionen från 2004 som begränsade presidentens makt skulle antas och amnesti ges för alla som fängslats under Majdan-ockupationen, enligt de viktigaste punkterna i överenskommelsen.

Samma dag presenterades överenskommelsen på Euromajdans scen, där Klytsjko beskriver överenskommelsen som en framgång. Upp kliver då en okänd kamouflageklädd person från Majdans försvarsenhet och uppmanar alla att strunta i överenskommelsen och kräva presidentens avgång omedelbart. Han avslutar med att skrika att om inte presidenten har avgått kl 10.00 imorgon kommer vi ta till vapen. Intressant att notera här är att inga journalister riktigt visste vem denne man var, inte ens inhemska Kyiv Post, som rapporterade om händelserna löpande. De visste bara att han gick under smeknamnet ”Bandera”. Det vill säga namnet på den kontroversielle ledaren för OUN:s radikala Bandera-fraktion som med våld ville skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från både tyskar, ryssar och polacker och som var inblandade både i nazikollaboration, nazimotstånd, pogromer på judar, och massmord av polacker, lagande efter läge enligt syftet om att skapa det rena Ukraina. Kyiv Post skrev då också att de försökt få tag på denne ”Majdan-Bandera” efter scenframträdandet men inte lyckats. Däremot talade de med andra, namngivna, företrädare för Majdans försvarsenheter som bekräftade att de höll med den okände (?) talaren. I artikeln (länken ovan) fanns klippet från talet men detta går inte längre att spela upp. Däremot finns det med på den film om Euromajdan som nu är Oscarsnominerad, ”Winter on Fire”. Det finns också i sin helhet på Youtube. Den okände ”Bandera” blev dock inte okänd länge. Bland andra Reuters rapporterade snart att han heter Volodomyr Parasiuk, 26 år och från Lviv, och skrev 25/2 att han kan ha varit den som fick Janukovytj att fly. De berättade också om att han för sin insats blivit stadens store hjälte, ”the toast of Kiev”.

Detta blev emellertid tydligen för mycket för presidenten som tog pick och pack och lämnade landet för att söka skydd i Ryssland. Efter att ha legat lågt en vecka gjorde han ett uttalande som rapporterades bland annat i Aftonbladet 28/2. Han säger där att hans bil ”attackerades” och blev beskjuten på väg till Kharkiv (dit han skulle på en tidigare planerad officiell resa) och att det var fascister som gjort läget oroligt. Han påpekade att dessa inte är särskilt många i landet och att hela det ukrainska folket ”blivit lurat”. Vid den här tidpunkten hade dock hans ord inte särskilt hög karat och sågs mer som en desperat despots sista försvarstal och/eller rysk propaganda.



Den kontrafaktiska frågan

Men om vi stannar till en stund nu, och funderar över om det möjligen kan vara så att det finns en poäng i det här med den radikala nationaliströrelsens influenser över upplösningen på detta Majdandrama, så kastar det ett lite annorlunda ljus över hela dagens situation och den väpnade konflikten i östra Ukraina.

Redan på nyårsdagen 2014 rapporterade Kyiv Post om det fackeltåg för Bandera som arrangerades i Kiev, och i andra ukrainska städer, för att hylla minnet av ovan nämnde Stepan Banderas födelsedag. I tåget i Kiev, som samlade ca 15000 deltagare, fanns många från Majdan-rörelsen och många med nazistanstrukna symboler och uniformer. Marschen arrangerades av partiet Svoboda och en parlamentsledamot från Tymosjenkos Batkivsjtjyna gick också med i tåget. En parlamentsledamot från regeringspartiet Regionernas Parti, Vadym Kolesnitjenko, uttalade sig så här till Kyiv Post:

”We start understanding that Euromaidan is being exposed to marginalization. Unfortunately xenophobic moods, cave nationalism and elements of Nazism start dominating there […] this is really dangerous for our state, as slogans (that) were heard there are not acceptable in the 21st century for cultural people.”   

Det här uttalandet skulle ju kunna avfärdas (och gjordes väl också) som överdrivet och ett alarmistiskt försvars tal för regimen. Men det bör noteras att han inte säger att Majdanrörelsen varit en nazistkomplott från början (demonstrationerna inleddes ju redan i november 2013). Han talar här om att nazianstrukna nationalister ”börjat” dominera torget. Den här bilden har jag fått bekräftad av ungdomar jag talat med, som var med på Majdan vid olika tillfällen under denna dramatiska vinter. Banderas porträtt och röd-svarta fanor (OUN:s färger) började synas allt tätare på torget under januari. Mer om denna gradvisa radikalisering av Majdan-protesterna har jag skrivit tidigare och finns här, för den intresserade.

Men så vad med Parasiuk? Han som uppmanade att ta till vapen om inte kompromissen övergavs och ”folkets” vilja följdes. Jo, han är numera med i oligarken Kolomoiskys parti Ukrop och framträdde häromdagen (18 februari-16) på ukrainsk tv där han uttalade sig om den nuvarande regeringskrisen. Enligt vad politiskt insatta säger till mig här i Ukraina är han utan tvekan köpt av Kolomoisky. Parasiuk var bara en vanlig kille från gatan, säger de, och sådana har ingen chans att motstå frestelserna när de erbjuds maktposition och pengar. För partiet Ukrop är han en skyltdocka som visar en folklig fasad åt partiet. Han är ju en hjälte från Majdan.

Den kontrafaktiska frågan som kan ställas är alltså; vad hade hänt om kompromissöverenskommelsen hade accepterats? Hade Ryssland annekterat Krim? Hade kompromissförslagets tänkta samlingsregering mött väpnat motstånd från pro-ryska separatister i Donbass? Hade vi haft det konfliktfyllda läge vi har idag med tusentals döda och lemlästade, en miljon internflyktingar i Ukraina (och Ryssland) och ett världsläge som är lika spänt som under kalla kriget? Det enda vi ganska säkert kan gissa är att Parasiuk hade förblivit tämligen okänd och inte haft en för honom lukrativ plats i partiet Ukrop.

Tanken svindlar egentligen om det är så ”enkelt” att hela läget idag kan tillskrivas en 26-åring från Lviv som spontant äntrar scenen och eldar massorna till kompromisslöshet. Så enkelt lär det väl knappast vara, men det är i alla händelser en kittlande tanke och helt klart så att skuldfrågan bör få större spridning än vad den får i media i Väst.

Jag läste häromdagen om delar av Anna-Lena Lauréns bok ”Frihetens pris”, där hon skriver om färgrevolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon skriver bland annat om den georgiska presidentens Saakasjvili (han som nu är borgmästare i Odessa) hårdnackade vägran att söka en kompromisslösning med abchazierna 2004-2008 och konstaterar sorgset att Georgien är ett land som vill ha ”messiasfigurer” när de istället ”uttryckligen” skulle må bäst av ”tråkiga kompromisser”. Det kan appliceras även på Ukraina av idag, som jag ser det.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar