Våldet triumferar i Jerusalem – om förståelse av det som händer

Jerusalem har drabbats av en våldsvåg. Mest hör vi talas om knivdåd mot israeler utförda av israelisk-palestinska medborgare. Många är förvånade över våldsutbrottet, även initierade experter. Som Per Jönsson vid Utrikespolitiska Institutet som säger att han aldrig sett något liknande sedan han började studera konflikten 1967. ”De israeliska palestinierna i Jerusalem brukar vara fredliga”, säger han till TT. Nu har Israel spärrat av delar av Östra Jerusalem och gett polisen rätt att utfärda utegångsförbud och ”rasera terroristers hem”.  

Det har dock bubblat ganska länge under ytan. För ganska precis ett år sedan forcerade högerextrema israeler moskéområdet vid Klippmoskén, skyddade av israeliska säkerhetstrupper. En provokation som ledde till våld naturligtvis. Samtidigt fortlöpte byggandet på ockuperad mark i Östra Jerusalem. Det finns säkert många som glömt att Jerusalem var en delad stad men att Israel sedan 1967 ockuperat den palestinska östra delen och i strid mot FN-resolutioner bebyggt området med ständigt nya bosättningar. En tredjedel av Östra Jerusalem har sedan 1967 exproprierats och bebyggts av israelerna. Det ensidiga israeliska utropandet av Jerusalem som sin huvudstad tycks ha absorberats av det allmänna nyhetsbruset men är vardag för de palestinier som fortfarande lever där som andra klassens medborgare utan mycket av den samhällsservice som de judiska invånarna i staden tar för självklar. 

 Detta är en långsiktig och medveten politik som staten Israel har drivit i åtminstone ett tiotal år. Vräkningar och husrivningar och byggförbud för palestinier har införts samtidigt som judiska bosättningar uppförts i snabb takt. Jerusalem ska befästas som den israeliska huvudstaden är det bestämt och inget tycks förmå att rubba elefantens fot.

Detta är något som borde uppröra, kan man väl tycka? Nja, Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion är i alla fall upprörd. Hon tycker rapporteringen från Israel är bristfällig. Det har hon förvisso rätt i men det som irriterar Ludvigsson är TT-rubriken ”Palestinier sköts till döds” för några dagar sedan. En rubriksättning som hon säger i dagens SvD är ”minst sagt missvisande” även om hon erkänner att det var precis just vad som hänt. Den dödsskjutne var gärningsman till ett knivdåd och detta menar Ludvigsson inte framgår i rubriken. Hon räknar i ledaren upp ett antal dåd mot israeliska judar för att med detta förtydliga poängen att det är de judiska israelerna som är offren. Men glömmer då att nämna att de senaste två veckornas våldsutbrott har resulterat i sju judisk-israeliska dödsoffer men 29 palestinska, varav tio varit våldsverkare men också åtta har varit barn. Den förfärliga matematiska övningen ”bodycounting” brukar så gott som alltid sluta med höga tal för palestinier. Vad sägs om 2000 döda (varav 551 barn) och 11000 skadade (varav över 7000 kvinnor och barn) under Israels bombningar av Gaza ifjol? Att ställas mot 67 israeler, varav 3 civila. Ludvigsson avslutar med den ständigt återkommande beskrivningen av Israel som en demokrati omgiven av ”terroristvänliga, auktoritära stater” och trumfar igenom det hela med att konstatera att regionens Pridefestival hålls i Tel Aviv och inte i Gaza eller på Västbanken. 

Detta är naturligtvis sant men likväl en oerhörd skymf mot de till vansinnesgränsen sönderbombade människorna i Gaza som redan innan förra årets bomborgie tillhörde de fattigaste och mest trångbodda i världen. Tusentals hus och fabriker i ruiner, tusentals människor hemlösa och en återuppbyggnad som försvåras (omöjliggörs) av den israeliska blockaden. Det finns även andra skäl än bristande vilja att inte hålla Pridefestival, Maria Ludvigsson.

 Så hur ska våldet i Jerusalem förstås? Med hjälp av Ludvigsson eller mot bakgrund av den konsekventa och våldsamma israeliska ockupationspolitiken?

Ansvarsfrågan har i alla fall Netanyahu klar för sig. Abbas ska hållas personligt ansvarig om våldet trappas upp, dundrar han. För ingen skugga kan väl falla på ”Mellanösterns enda demokrati”?