Det har nu gått ganska precis ett år sedan (det senaste)
stora angreppet, det s.k. ProtectiveEdge, mot Gaza inleddes. Israel bombade sönder en stor del av den
fungerande infrastruktur som fanns uppbyggd sedan det förra stora angreppet
(Operation gjutet bly 2008-9) och en stor mängd bostäder. Förutom den
materiella förstörelsen fick cirka 2200 palestinier sätta livet till, varav de
flesta civila. 551 av dem barn, enligt Amnesty International. Fler än 11000
palestinier (ca 7000 kvinnor och barn) skadades fysiskt. Läkare utan Gränser jobbar
fortfarande, ett år efter angreppet, för högtryck med att behandla patienter
för i synnerhet brännskador. Omkring 70 sjukhus och andra vårdinrättningar
skadades eller totalförstördes under Israels angrepp. De psykiskt
traumatiserade oräknat. Bland dessa lider barnen allra svårast förstås. RäddaBarnen berättar om sängvätning, mardrömmar och konstant oro bland Gazas barn, Enligt
AIDA (Oxfam) har 300000 unga människor behov av psykosocialt stöd. 80 % av
befolkningen är beroende av internationell hjälp för att klara vardagen.
Av den internationella hjälpen har det dock inte blivit
mycket, vilket framgår av en färsk artikel i Haaretz. De stora belopp som på
pappret samlades in under en konferens som samlade 22 blivande givarländer i
oktober har det inte blivit mycket. De sju största donatorernas pengar har
uteblivit. Behovet av byggnadsmaterial är enormt. Det kan vem som helst förstå
men drönarbilderna i klippet ovan kanske ger en mer konkret uppfattning om
läget. Israel tillåter fortfarande inte mer införsel till Gaza än 450 ton
byggnadsmaterial om dagen vilket bara motsvarar en dryg tiondel av behovet.
Ship to Gazas svenska fartyg Marianne (en av sex båtar som
ingick i flottiljen) stoppades nyligen utanför Gaza, som vanligt. På
internationellt vatten, som vanligt. Dess last utgjordes bland annat av
mediciner och solpaneler. Det hade inte gjort stor skillnad materiellt men det
hade varit en symboliskt viktig händelse om skeppen hade fått angöra hamnen i
Gaza med sin last. Naturligtvis är israelerna medvetna om detta. För dem är det
en politiskt mycket viktig (dödsbringande) princip att inget kommer igenom utan
att passera deras kontroll och urval.
Nästan 50 % av Gaza-borna är arbetslösa. Import- och
exportrestriktionerna samt den stora förstörelsen av infrastruktur och
jordbruksmark försvårar eller omöjliggör det mesta av normal handel, produktion
och distribution. Många av de unga som har möjlighet flyr Gaza och försöker
starta nya liv på helt annat håll. Av de unga som ändå stannar kvar (en mycket stor del av
Gazas invånare utgörs av ungdomar och barn) är det många som radikaliseras, som
det heter. Israels politik lämnar mycket lite i övrigt som alternativ till IS
och Al Qaedas locktoner som nu sägs ljuda allt mer öppet och högljutt i Gaza. Fortsätter
den utvecklingen så att dessa grupper får kontrollen över området tror jag
Israel och det internationella samfundet kommer att längta tillbaka till Hamas
styre. Men vem kan klandra de som bor i detta friluftsfängelse?
Jo, självklart de styrande i Israel. Exempelvis
försvarsministern Moshe Ya´alon som efter bordningen av Ship to Gazas Marianne
yttrade följande kommentar:
”There is no humanitarian crisis in Gaza”
En syn (eller blindhet snarare) som kommer att förlänga och
förvärra konflikten ytterligare och förmörka utsikten till fred och samförstånd
i den tvåstatslösning som är den enda gångbara lösningen men som nu verkar lika
långt borta som någonsin. I alla fall om det internationella samfundet
fortsätter att stillatigande acceptera Israels agerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar