Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från
Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder
mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert
Parrys Bakom kulisserna i Kiev och John
Pilgers Strangeloveeffekten. Jag
avslutar här med Alexander Mercouris Kan
Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i
Minsk.
Mercouris om den
ukrainska omedgörligheten
Alexander Mercouris bok Kan
Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? är betydligt kortare än Pilgers
och med ett mer stringent språk. Resonemangen är enkla och kärnfulla. Mercouris
är jurist och det är avtalstexternas ordalydelse och de offentliga uttalandena
och hur de olika parterna förhåller sig till dessa som här analyseras. Som
komplement till Parrys och Pilgers mer affekterade argumentation är det lite
befriande att ta del av Mercouris enkla sammanfattningar av de viktiga
dokumenten som bör ligga till grund för agerandet hos inblandade parter.
Alldeles oavsett vad man anser om hans slutsatser är detta en mycket behändig
liten bok för den som bättre vill förstå konflikten. Alla avtalstexter och
offentliga uttalanden som kommenteras i boken finns också med i ett appendix,
översatta till svenska.
Mercouris slutsatser är att Ryssland hela tiden strävat
efter en diplomatisk lösning av konflikten medan ukrainarna visat prov på
”extraordinär omedgörlighet”. Vilket har ignorerats av västmakterna som
istället låst fast sig vid tanken på Ryssland som den enda aggressiva parten
och dess skuld till allt våld. De senaste protokollen från Minsk-uppgörelserna
(Minsk I och II) anser han bär tydliga spår av en skärpt rysk ton och utökning
av kravställandet gentemot Ukraina. Som å sin sida, enligt Mercouris, driver
”maximalistiska” mål i en sorts allt eller intet-spel som riskerar landets
framtid som självständig stat. Västmakterna har dessutom gjort mycket lite för
att sätta press på Ukraina att följa avtalstexter och blundat vid brott mot
dessa. Istället skylls allt på Rysslands motiv, menar han. Vilket, enligt
Mercouris, är att skydda sina säkerhetsintressen och få konstitutionella
garantier för de rysktalande i öst. Det sistnämnda är ett av Väst grovt
underskattat motiv tror jag också han menar.
Analysen som ligger till grund för dessa slutsatser är
tämligen enkel att följa med i. Inga större kontroversiella påstående
framställs och resonemanget är till största del helt transparent och kan
sammanfattas i följande punkter:
1) Avtalet 21 februari 2014. Slöts
mellan president Janukovytj och representanter för Majdanrörelsen under
polsk-tysk-fransk medling. Det var tänkt att ligga till grund för en ordnad
lösning av konflikten som just då nådde ett våldsamt crescendo på Majdan, Kievs
centrala torg. Viktiga punkter var författningsändringar för att kringskära
presidentens befogenheter och att en ny författning skulle förhandlas fram före
december 2014, att presidentval skulle hållas i december 2014 och Janukovytj
skulle sitta kvar på sin post till dess samt att en nationell enhetsregering skulle
bildas med företrädare från båda sidor av konflikten. Ryssarna var i detta
skede mindre entusiastiska över detta avtal som fråntog Ryssland kontrollen
över skeendet i sitt grannland som till synes genom vad de såg som en statskupp
nu var på väg att bli ett fientligt sådant. Den högerextrema delen av
Majdanrörelsen (Svoboda och Högra Sektorn) accepterade inte uppgörelsen utan
ville avlägsna Janukovytj från makten omedelbart och med våld om så krävdes.
Efter rykten om plundring av vapendepåer i Lviv och busslaster med högerextrema
på väg mot Kiev kände sig Janukovytj uppenbarligen livshotad och tog till
flykten. Därmed betraktades avtalet som död bokstav av Majdanrörelsen och de
västmakter som medlat fram avtalet vände blicken bort trots att de skrivit under
uppmaningen om ett omedelbart slut på allt våld och en garanti för alla parters
deltagande i processen fram till nyval och ny konstitution.
2) Genéveuttalandet 17 april 2014. Undertecknat
av Rysslands, Ukrainas och USA:s utrikesministrar. Återspeglade, enligt
Mercouris, ryska idéer. Här återupptogs frågan om ny konstitution och
uppmanades till en bred ”inkluderande, öppen och ansvarsfull” nationell dialog
om denna och att den måste nå all regioner i landet. Med denna formulering
avsågs förstås de östra regionerna särskilt vilket tolkas av Mercouris som
öppnande av en dörr för de östra regionernas önskemål om någon form av autonomi
eller ”federalisering”. Ett ryskt förslag som nu sågs med viss välvilja av
bland andra Tyskland. Förslagets ryska ursprung lär dock ha varit tillräckligt
för att framkalla Kiev-regeringens motstånd och, enligt Mercouris sätt att se
det, var tryck från västmakterna enda möjligheten att förmå dem att tillmötesgå
federaliseringskraven. Detta tryck uteblev helt och uttalandet blev snart ännu
mer döda bokstäver. Ingen bred och inkluderande nationell dialog sattes igång.
Den ukrainska regeringen vägrade prata med protestledarna i öst och processen
för att förbjuda Regionernas parti och Kommunistpartiet (den politiska basen
för oppositionen i öst) fortsatte. Enligt Mercouris ett mönster som gått igen
under hela den diplomatiska processen där västsidan förvrängt avtalstexter för
att dölja den ukrainska regeringens brott mot desamma. Istället för dialog
beslutade således den ukrainska regeringen redan i april 2014 att krossa
protesterna och blåsa igång vad man sedan dess kallar en
”antiterroristoperation (ATO)”. Trots Genéveuttalandets försäkran om att alla
sidor ”måste avstå från allt våld, hot eller provokativa handlingar”.
3) Porosjenkos fredsplan 4 juni 2014. Vid
ett möte i Normandie informerade den då nyvalde ukrainske presidenten
Porosjenko Putin om en ”fredsplan” för att avsluta konflikten. Tyskarna agerade
samtalsledare mellan ukrainarna och ryssarna och en kontaktgrupp bestående av
Ukraina, Ryssland och OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa)
bildades. Porosjenko utlyste en 7 dagars vapenvila som senare utökades till 14
dagar men fredsplanen kom ändå att bli en besvikelse. Istället för att inleda
den breda dialog som Ukraina bundit sig till vid undertecknandet av Genéveuttalandet
ebjöds ett löfte om decentralisering som inte gick längre än till val av lokala
styrelser. Porosjenko förbehöll sig i planen rätten att utse lokala guvernörer
och den innehöll i övrigt främst ett antal tvingande krav på protestledarna i
östra Ukraina. Enligt Mercouris i praktiken ett krav på ovillkorlig
kapitulation. Ryssarna såg också planen som mer av ett ultimatum än en
fredsplan. Porosjenko upphävde sedan den 30 juni själv vapenvilan och
återupptog ”antiterroristoperationen”. Enligt ukrainska källor var fredsplanen
ett knep för att vinna tid att förbereda den stora offensiv som planerades. Den
som fick konflikten att tippa över i regelrätt krig, noterar Mercouris.
Ukrainas val att gå i krig beskriver Mercouris som en ”vattendelareför västs
diplomati”. Här borde västledare ha talat ut offentligt mot Kievs handlingar
och uppmanat dem att följa de överenskommelser som undertecknats i Genéve och
Normandie där parterna åtagit sig att söka en fredlig konfliktlösning. Ett
halvhjärtat sådant försök av den tyske utrikesministern Steinmeier den 2 juli
ignorerades helt av ukrainarna och inga försök till ytterligare påtryckningar
från Västmakterna gjordes. Därmed, anser Mercouris, ”förverkade västmakterna
sin chans att i sak påverka den efterföljande diplomatin och villkoren i en
möjlig lösning av konflikten”.
4) Minsk I: Minskprotokollet den 5 september
2014 samt det memorandum som avtalades 19 september med syfte att verkställa
den militära delen av protokollet. Den ukrainska militärens
sommaroffensiv slutade tämligen katastrofalt med stora nederlag bland annat i
Ilovajsk och längs gränsen mot Ryssland i ett område som kom att benämnas
”södra kitteln”. Det var således i en lätt desperat situation den ukrainska
regeringen gick till förhandlingar i Minsk i början av september 2014.
Villkoren i det avtal som slöts i Minsk ställdes enligt Mercouris till stor del
av Ryssland. Han hänvisar bland annat till ingressen av Minskprotokollet där
det i klartext hänvisas till ”initiativ av Rysslands president V. Putin”. Han
noterar också att västmakterna var helt frånvarande från diskussionerna i
Minsk. Han tolkar detta som att ryssarna tröttnat på västledarnas ovilja att
utöva tryck mot ukrainarna och valt att istället ta itu med dessa på egen hand
och ”påtvinga dem sina lösningar”. Han påpekar också att det ryska militära
stödet (om än dess omfång och art är omdiskuterat) kom igång på allvar först i
juli 2014 efter att den ukrainska regeringen inlett sin offensiv mot öst. Minskförhandlingarna
visar också, menar Mercouris, att det ryska stödet inte syftar till att ge de
upproriska regionerna fullt oberoende, enligt deras egna krav, utan istället
konsekvent fullföljer linjen från 21 februari (punkt 1) som ställer krav på en
författningsreform i Ukraina som ger de östra regionerna och deras politiska
ledare en röst i ukrainsk politik. Det som Majdanledarna lika konsekvent har
förvägrat dem. Ett par av paragraferna i Minskprotokollet återspeglar dock en
stegring av de ryska kraven. Paragraf 3 där Porosjenkos tidigare vaga löfte om
decentralisering specificeras genom kravet på en ny lag om ”särskild status”
för områden i Donetsk- och Luhansk-regionerna. Paragraf 7 återupprepade frågan
om att genomföra en ”inkluderande nationell dialog” och utgör tillsammans med
paragraf 3, enligt Mercouris, ”nyckeln till en förhandlingslösning av den
ukrainska konflikten” för ryssarna. Lagen om ”särskild status enligt paragraf 3
antogs motvilligt av det ukrainska parlamentet men den inkluderande dialogen
med rebelledarna i öst uteblev helt. Ukrainarna har fortsatt vägra träffa dessa
utanför kontaktgruppens ramar. Västmakterna har valt att ignorera detta
ukrainska avtalsbrott och istället koncentrerat sig på att anklaga ryssarna och
rebellerna i öst för brott mot mer tekniska bestämmelser i protokollet och
memorandumet rörande militära enheter och utrustning. Därmed bortser de,
påpekar Mercouris, från de långt viktigare politiska delarna av avtalet. Han
påminner om att militära åtgärder för att minska spänningarna och inleda en
nedtrappning av krisen” kräver ”förtroende för stabiliteten i den övergripande
fredsprocessen som bara substantiella förhandlingar av politisk och
konstitutionell karaktär kan åstadkomma”. Istället för att arbeta med att
inleda denna nationella dialog använder Kiev-regeringen det andrum som gavs
till att förstärka sin armé och förbereda en ny offensiv som kom att inledas i
januari 2015. Återigen underlät västmakterna att kritisera den ukrainska
oviljan att genomföra de politiska bestämmelserna i avtalet och skyllde alla
problem i fredsprocessen på östmilisen och Ryssland.
5) Minsk II den 12 februari 2015. Den
ukrainska januarioffensiven slutade med en katastrof för regeringssidan med
nederlag vid Donetsks flygplats och Debaltsevo vilket resulterade i att
Minskprocessen återupptogs, denna gång på tyskt initiativ (Angela Merkel) och
med tysk och fransk medverkan. Vitrysslands
president Lukasjenko deltog också samt ledare för rebellmilisen som den
ukrainska presidenten Porosjenko dock vägrade att träffa. Det memorandum som
skrevs under återspeglade än en gång, menar Mercouris, i huvudsak ryska idéer.
I grunden återupplivades här bara det som avtalades i Minsk i september men med
en skärpning av villkoren. Ukrainarna tvingades underförstått avträda förlorat
territorium till rebellmilisen (tillbakadragande av tunga vapen från
”konfliktlinjen”) och de politiska bestämmelserna föreskrev nu ukrainsk skyldighet
att samråda med östra Ukraina om villkoren i lagen om särskild status
för Donetsk och Luhansk samt om villkoren för de val som skulle hållas före
utgången av mars månad i östra Ukrainas rebellområden. En bilaga till detta
memorandum innehåller också en rad minimikrav som lagen om särskild status
måste uppfylla. Kravet på bred, nationell dialog förtydligades också med krav
på att en ny författning ska vara avtalad före utgången av december 2015.
Mercouris hänvisar också till en artikel i Der
Spiegel där det hävdas att muntliga avtal mellan Putin och Merkel gått ännu
längre och garanterat östra Ukraina vetorätt om Ukrainas anslutning till Nato
och EU. Vilket i så fall tillmötesgår det huvudsakliga ryska säkerhetspolitiska
målet med hela sitt agerande i Ukraina-frågan. Ytterligare en paragraf ger
också i praktiken över kontrollen av den rysk-ukrainska gränsen till
rebellmilisen fram tills förhandlingarna om ny författning slutförts. Vilket
ger Ryssland ”ett kraftfullt verktyg att styra processen i Ukraina så att den
fortsätter till deras belåtenhet”, menar Mercouris. Slutligen beslutades att
detta Minskmemorandum blev föremål för en FN-resolution och blir därför
underställt FN:s säkerhetsråd där Ryssland är permanent medlem vilket i
förlängningen ger dem formellt inflytande över memorandumets genomförande.
Tilläggas bör att Mercouris betraktar Krimkrisen som en
bisak i den ukrainska krisen större sammanhang. Krims distinkta särställning
som (förmodat) autonom region inom Ukraina, dess invånares självidentifikation
som ryssar (eller i vart fall bundna kulturellt-historiskt-språkligt till
Ryssland), det breda motståndet mot Majdanrörelsens ”kupp” och den ryska
närvaron i form av flottbasen i Sevastopol gör Krim till ett särfall i
diskussionen om Ukrainakrisen. Den nya regeringen i Kiev förhöll sig också
mycket passiv när det ryska övertagandet var ett faktum. Ryssarnas känslor
gentemot Krim betyder inte, enligt Mercouris, att de känner likadant om andra
delar av Ukraina. Diskussionen om Krim hålls således utanför den stora
diskussionen om Ukraina och avspeglas också i avtalstexterna som har
sammanfattats här ovan. Krim berörs knappt alls i dessa.
Mercouris vrider hur som helst med sin bok fokus mot
Ukrainas agerande snarare än Rysslands och betonar betydelsen av västmakternas
tystnad inför den ukrainska maximalistiska och konfrontativa hållningen
gentemot Ryssland och de upproriska östra regionerna. Något som är tämligen
sällsynt och därför välgörande för den fulla förståelsen av konflikten.
Förhoppningsvis kan den utgöra ett trendbrott bland opinionsbildare i Väst som
hittills mest har hetsats mot Ryssland i en omfattning som riskerar att leda
till ren krigshets. Det som Pilger kallar ”Strangelove-effekten”.
Jag kommer i ett kommande inlägg göra en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar