torsdag 14 maj 2015

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 1: Parry om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen

Medan etablerade medier mestadels upprepar narrativet om den onde Putin och den ryska aggressionen mot Ukraina försvinner de alternativa perspektiven i bakvattnet. Trots detta finns en del undersökande journalister och andra som gör försök att framföra sådant som motsäger den dominerande berättelsen om händelserna i Ukraina i Västvärlden.


Det lilla förlaget Karneval har gett ut ett antal mindre böcker som presenterar en del av dessa röster. Jag har tidigare lyft fram John J. Mearsheimers Vems fel är Ukrainakrisen?  Jag har nyligen avslutat läsningen av ytterligare tre titlar från samma förlag;

Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, Alexander Mercouris Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? samt John Pilgers pinfärska Strangeloveeffekten. De driver liknande teser om den amerikanska inblandningen i det ukrainska skeendet och den som anser sig seriöst intresserad av sanningen bakom de dramatiska händelserna vid Majdan och den våldsamma fortsättningen vi inte sett slutet av än bör åtminstone ta del av och beakta dessa.  Författarna här är ändå två mycket erfarna och prisbelönta undersökande journalister samt en erfaren jurist med speciell inriktning på mänskliga rättigheter och internationell lag.

Jag börjar i detta inlägg med Parrys bok och fortsätter i senare inlägg med Pilgers och Mercouris och avslutar med en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.



Parry om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen

Robert Parry är en amerikansk undersökande journalist, berömd för sina avslöjanden om Iran-Contras affären för vilket han erhöll George Polk Award 1984. Fram till 1999 var han verksam på amerikanska magasinet Newsweek. Vid pensioneringen därifrån startade han en oberoende nyhetssida, Consortium for Independent Journalism (CIJ).

Med sin bok Bakom kulisserna i Kiev vill han visa hur den etablerade berättelsen om Ukraina och revolutionen i Kiev är konstruerad för att framställa landets utveckling som en kamp mellan goda och onda, var de sistnämnda är en elak president (Janukovytj) och den ännu elakare Putin. Centrala element i konflikten tonas avsiktligt ned eller förtigs och Parry menar att Ukraina ingår i en nykonservativ strategi som härrör från Reagans dagar och bildandet av National Endowment och Democracy (NED). NED tog över CIA:s uppgift att slussa pengar till utländska politiska rörelser som bekämpade Sovjetunionen. NED erhåller, enligt Parry, varje år cirka 100 miljoner USD för sin verksamhet. Under hösten 2013 publicerade dess chef Carl Gershman en debattartikel i Washington Post där han kallar Ukraina för den ”största trofén”. Han utvecklade tankegångarna enligt följande:

”Ukrainas val att ansluta sig till Europa kommer att påskynda nederlaget för den ryska imperialistiska ideologi som Putin företräder [...] Ryssarna står också inför ett val, och Putin kan hamna på den förlorande sidan inte bara i förhållande till grannländerna utan också i själva Ryssland”.

Janukovytjs slutliga val att inte skriva på avtalet med EU och istället vända blicken mot Rysslands Eurasiska ekonomiska union blev alltså till ett svidande amerikanskt nederlag. Något som svårligen kunde accepteras och den amerikanska inblandningen (minns Nuland-samtalen) i händelserna vid Majdan vintern 2013/14 förefaller som logiskt realpolitiskt stormaktsagerande. Ukraina blev en segerpokal för amerikanska och ryska intressen och strömningar bland demonstranterna på torget utnyttjades för att styra utvecklingen enligt den amerikanska planen.

Parry beskriver vad han menar är ett nykonservativt grepp om utrikespolitiken där Obamas egen utrikespolitiska agenda motarbetas av nyckelpersoner i administrationen. Som den numera pensionerade försvarsministern Robert Gates och generalen David Petraeus med band till Max Boot på tankesmedjan Council of Foreign Relations och Robert Kagan vid tankesmedjan Brookings Institution. Samt utrikesminister Hillary Clinton som enligt Parry befordrade nykonservativa omkring sig, som den nyss nämnde Kagans fru Victoria Nuland, tidigare rådgivare åt Dick Cheney och nu biträdande utrikesminister för europeiska frågor. För att få igenom den nykonservativa agendan måste Obamas kompromissvilja i förhållande till Putin (som angående Iran och Syrien) brytas. Ukraina ska därför för de nykonservativa ha blivit ”ground zero”, menar Parry.

Parry menar också (liksom Pilger vilket jag återkommer till i senare inlägg) att amerikanska nyhetsmedier konsekvent teg om det betydelsefulla fascistiska deltagandet i ”kuppen” vid Majdan i februari 2014. ”Bandera-vinkeln” ignorerades i stort sett och begravde eller utplånade sammanhanget i händelserna på ett sätt som gjorde det ”nästan omöjligt för den genomsnittlige läsaren att lägga ihop två och två”, hävdar Parry. Mycket av det som hände vid Majdan är än idag höljt i ett mystiskt dunkel. Varför är de ukrainska åklagarna och politikerna så saktfärdiga med, eller till och med undanröjer möjligheten att, utreda de dödande skotten vid torget under 20 februari 2014? Varför undersöks inte det läckta telefonsamtalet mellan Victoria Nuland och den amerikanske Kiev-ambassadören Geoffrey Pyatt mer ingående? Ett samtal i vilket de diskuterade utformningen av den ukrainska övergångsregeringen och hur de skulle gå till väga för att ”hjälpa till att knyta ihop grejen”. Det vill säga det maktskifte som kom ungefär två veckor senare. Varför avfärdas Krim-bornas önskemål om nationstillhörighet rutinmässigt som ”rysk propaganda” liksom den framträdande nynazistiska rollen vid genomförandet av ”Majdan-kuppen”?

De fascistanstrukna stormtrupper som gick i täten vid Majdan skickades sedan till Donbass för att utgöra spets i den ”antiterroristoperation (ATO)” som den nya Kiev-regimen satte igång i april 2014 (de s.k. frivilligbataljonerna).  Motståndet i öst sågs som en ren rysk provokation vilket var en syn som snabbt och okritiskt anammades av mainstreammedia som därmed bortsåg ifrån betydelsen av befolkningens i Donbass motvilja mot den nya Kiev-regimen och utsikten att bli centralstyrd av denna, att påtvingas de IMF-åtstramningar som väntade, som nedskurna värmesubventioner, plundring av pensionskassorna och devalvering av valutan. ”Reformer” som den nytillsatte premiärministern Jatsenjuk själv uttalat skulle bli ”mycket impopulära, mycket svåra, mycket hårda”.

Parry frågar sig också varför det ständigt läggs fram falska bevis för den ryska infiltrationen? Om den är så uppenbar borde det rimligen gå att lägga fram äkta bevis. Han tar upp bland annat suddiga foton av beväpnade män som, liksom andra så kallade bevis, senare visat sig vara fingerade. Likaså ifrågasätter han ”raden av brådstörtande fördömanden” av den förgivettagna ryska/pro-ryska nedskjutningen av MH-17 den 17 juli 2014. Framför allt den amerikanske utrikesministern John Kerrys tal om indicier som pekar mot Ryssland vilket senare visade sig främst härröra från inlägg på sociala medier. Vad visade egentligen de amerikanska sattelitbilderna?, frågar sig Parry. Om de innehöll ovedersägliga bevis för rysk inblandning borde vi rimligen ha fått se dem, kan tyckas. Parry redovisar också en rad vittnesmål - bland vilka han säger sig själv ha inhämtat en del från amerikanska underrättelsekällor – som pekar ut den ukrainska regeringen som skyldig till nedskjutningen. Bland annat skulle Andrij Parubijs, chefen för Nationella Rådet för säkerhet och försvar, plötsliga avgång den 7 augusti vara ett tecken på detta. Parubij själv har vägrat tala om varför han avgick men Parrys källa anger ett samband med nedskjutningen av MH-17 som skäl.

Alla dessa uppgifter och vittnesmål är naturligtvis extremt svåra eller omöjliga att kontrollera men den viktig poängen att fundera över här är hur media och likaså den första nederländska utredningen underlåtit att djupare undersöka alla dessa uppgifter som stred mot den officiella amerikanskstödda uppfattningen om rysk skuldbörda. Varför denna öronbedövande tystnad?

Den amerikanska, nykonservativa strategin går ut på att anstifta ett nytt kallt krig mot Ryssland, menar Parry, och på att befästa den amerikanska världsdominansen genom att styra skeendet i Syrien, Irak, Iran och Afghanistan såväl som Ukraina enligt amerikanska intressen. Egentligen en gammal amerikansk strategi som lämnat spår efter sig i en rad länder som Iran, Guatemala, Chile, Haiti, Venezuela, Honduras, Egypten med flera. Allt enligt en hycklande amerikansk syn på demokrati som hyllas när den för ledare med amerikanskt stöd till makten medan den motarbetas när det motsatta sker.

Således kunde en folkvald ledare som Janukovytj och hans regering störtas med amerikansk hjälp och den ryska säkerhetspolitiska reaktionen, invasionen av Krim, användas för att förstärka den amerikanska krigshetsen vilket Parry menar är tänkt att leda till rysk inre splittring och få Putin på fall. Vilket, får vi förmoda, i sin tur är tänkt att leda till tillsättandet av nya och mer USA-vänliga ledare i Moskva.

Det vore lättköpt att avfärda Parry som konspiratorisk. Vilket också görs naturligtvis. Den som avviker från det som Parry själv kallar ”grupptänkandet” kring det ryska hotet får ofta sin heder och personliga vandel ifrågasatt medan det sakliga innehållet ägnas mindre intresse. Parry är dock inte ensam om sitt perspektiv. John Pilger anför liknande tankar och i ännu starkare ordalag. Något som jag kommer till i nästa inlägg där jag behandlar nästa lilla bok, Strangelove-effekten.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar