Demokratisk diktatur eller diktatorisk demokrati

Ni kanske såg dokumentären om Edward Snowden igår; Citizenfour ?  Jag slogs av tanken hur lite NSA:s övervakning av allas våra privatliv, åsikter och tankar egentligen har upprört. Ändå är metoderna för övervakningen mycket lika de som Stasi använde i DDR, fast utan internet. Samt att den idag sker i en oerhört mycket större omfattning än bakom den forna järnridån.

Vi lever ju ändå i en demokrati och tillhör den så kallade västvärlden där den demokratiska traditionen och friheten är fast förankrade sedan länge, tänker väl de flesta. Vi kan skaka på huvudet och småle åt det kazakiska valresultatet där sittande Nursultan Nazarbajev fick 97,7 procent av rösterna i ett val med 95,2 procents valdeltagande. Demokratin är numera globaliserad och snarast ett villkor för att få delta i handels- och kulturutbyte. Nästan alla diktaturer idag är ”demokratier”. Demokrati som simulacrum.

Baudrillards sorgligt bortglömda begrepp känns mer aktuellt än någonsin. Enligt hans ramverk om simulacra och simulation lever vi i en historisk period som kännetecknas av postmodernism och senkapitalism. Massproduktion och kopiering urvattnar originalen och gränsen mellan verklighet och representation suddas ut tills simulacrum är det enda som finns kvar. Kopian imiterar originalet så väl att det hotar att ersätta det. Baudrillard trodde på en dual värld och menade att vår verklighetsbild efter murens fall och de internationella mediernas framväxt blivit endimensionell, stöpt efter en modell; den liberala marknadsekonomin och en tro på demokratin som ett självspelande piano. Kriget mot terrorismen har tagit död på friheten, som varit västvärldens stolthet och moraliska trumfkort i förhållande till övriga världen, enligt Baudrillard.

Muren som delade öst och väst markerade med sin fysiska närvaro på ett brutalt sätt var gränsen mellan frihet och demokrati respektive tvång och diktatur gick. Vi som stod på ”rätt” sida kunde kika in över muren eller till och med träda över för en stund, förfasa oss, och sedan ta oss tillbaka till den fria världen och andas ut. Allt var sannerligen inte bra på ”vår” sida men vi levde i alla fall i demokratier där vi var fria att uttrycka våra åsikter i tal och skrift både offentligt och privat innanför våra egna gränser.

”Maktanspråken sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom otydligheten är svår att kalkylera [...] Det gör diktaturen så svår för utomstående att begripa”

Hynek Pallas berättar i dagens SvD om familjens minnen från livet bakom järnridån. Jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara ett citat ur filmen om Snowden och NSA som förfinat Stasis metodik. Storebror som en cookie i din hjärna. Jag har svårt att hålla tillbaka den krypande känslan av obehag som formar sig till en stilla undran;

Finns det längre några utomstående?