lördag 7 mars 2015

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:



Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.




Det är hög tid att gå djupare in på vad OUN (Orzanizatsiya Ukrayins´kykh Natsionalistiv, på engelska Organization of Ukrainian Nationalists) och UPA (Ukrayinska Povstan´ska Armiya, på engelska Ukrainian Insurgent Army) var för rörelser och vad de stod för. När bildades de och var och vad åstadkom de? Och vad består deras mörka eller ”problematiska” minnen av?

En beskrivning av dem skulle kunna delas in i avsnitt om när, var och hur. 


När och var?

Grovt hugget verkade dessa nationalistiska frihetsrörelser mellan åren 1929-1956. De ukrainska statsbildningar som utropades efter första världskrigets slut trampades snabbt ned av rumänska, tjeckiska, polska och sovjetiska trupper som alla hade andra planer för de landområden som nu utgör Ukraina. Kollapsen för det gamla Österrike-Ungern och Tsar-Ryssland var geopolitiska omvälvningar som i allra högsta grad påverkade framtiden för de som såg sig som ukrainare. Riga-avtalet 1921 ritade en ny centraleuropeisk karta där centrala och östra Ukraina blev en del av Sovjetunionen och västra Ukraina delades upp mellan flera länder. Bukovina och Bessarabien blev rumänskt, Karpatiska Ukraina blev tjeckiskt medan Volynien, Östra Galicien samt Polissia införlivades med Polen .

Ungefär 4,5 miljoner etniska ukrainare blev majoritetsbefolkning i dessa områden men således splittrade och underställda ett flertal olika staters styre som alla naturligtvis alla hade egna nationsprojekt där inget annat än ukrainarnas underkastelse accepterades. Det sovjetiska förtrycktet lyfts ofta fram men det bör inte heller förglömmas att den polska staten bedrev en mycket hård poloniseringspolitik i de nyvunna områdena vilket förstås höll glöden vid liv för de ukrainare som önskade sig en egen självständig nation. I sönderfallet låg naturligtvis också en möjlighet. Men att det sannolikt skulle bli en kamp med våld föreföll tämligen uppenbar. Lite mer ingående om denna period har jag skrivit tidigare, baserat på Andreas Kappelers historiebeskrivning, och finns att tillgå här för den särskilt intresserade.

OUN grundades 1929, vid en konferens i Wien, och var aktivt både i Polen och i den ukrainska sovjetrepubliken. Dess mål var ett självständigt Ukraina. Vid denna tidpunkt var den mest inflytelserika ukrainska militära och politiska rörelsen UVO (Ukraiins´ka Viiskova Organizatsiia) och dess ledare, general Yevhen Konovalets, blev utsedd som ledare för nybildade OUN. Han mördades av NKVD 1938 vilket gav upphov till en maktkamp och splittring av OUN i två fraktioner. 1940 bildades därmed OUN-M under ledaren Andrii Melnyk samt det mer militanta OUN-B under Stepan Bandera. Dessa kom sedan att kallas Banderivtsi.

File:Organization of Ukrainian Nationalists-M.svg
Bild: Wikimedia, Alex Tora. Treudden, Tryzub, emblem för OUN-M 


File:OUN-B-01.svg
Bild: Wikimedia, Alex Tora. OUN-B:s emblem

UPA bildades 1942 som en militär enhet som skulle komma att rikta sina vapen mot både Sovjet och Nazityskland. Dess sista styrka krossades först 1956 av sovjetiska NKVD.  En liten grupp fortsatte dock verksamheten i diasporan under namnet OUN-zakordonnyi (OUN-z) lett av Mykola Lebed, i exil i USA och en av de som anses ligga bakom massakrerna på polacker i Volynien vilket vi kommer tillbaka till senare.

Det var just i västra Ukraina - Volynien och Galicien – som OUN och UPA hade huvuddelen av sin aktivitet förlagd. I östra Galicien hade rörelserna sin största representation, i synnerhet i Lviv, men också med starka fästen i Przemysl (i Polen) samt Stanislawow (nu Ivano-Frankivsk).

Den polske presidenten Józef Piłsudski blev den polska självständighetskampens store ledare (diktator) och grundade den Andra Polska Republiken efter första världskrigets slut. Frigörelsen från Ryssland (Sovjet) och Österrike-Ungern innehöll samma ingredienser som den ukrainska och de sistnämnda utgjorde naturligtvis allvarliga konkurrenter om den historiskt gemensamma marken. Efter Pilsudskis död 1935 stärkte auktoritära krafter sitt grepp om Polen och ett massivt förtryck mot oppositionella (kommunister inte minst) och minoriteter, varav ukrainarna utgjorde den största. Vid slutet av 1930-talet eskalerade fientligheterna mellan polacker och ukrainare.

UPA (också kallat Polis´ska Sich) bildades i Volynien 1941 under ledning av Taras Bulba-Borovets och bekämpade den sovjetiska armén som ockuperade östra Polen enligt överenskommelsen med Nazityskland (Molotov-Ribbentroppakten). Han vägrade dock delta i tyskarnas judeutrotning och inte heller i OUN-B:s massakrer på polacker i Volynien och blev därför mördad av banderivtsi 1943 och hans UPA inordnades under OUN-B som därmed fick den militära gren de ville bilda. Naturligt nog var det först därefter som UPA blev verksamt i Galicien.

En hel del av detta beskriver jag också i ett tidigare inlägg, som kan komplettera den ovanstående historiska beskrivningen.




Hur?

Här kommer vi in på de mest besvärande aspekterna av OUN:s och UPA:s historia vilka kan beskrivas som realatonerna med judar, polacker och tyskar. Men också OUN:s ideologi som har nationalistiska och fascistiska drag som borde vara svåra att förena med det pro-europeiska idealet. Yurchuk lyfter dessutom fram det mer outforskade dödandet av andra ukrainare till vilket det ovan nämnda mordet på Taras Bulba-Borovets är ett exempel på. Enligt YALE-professorn Timothy Snyder finns hos OUN:s offer fler ukrainare än någon annan nationalitet. Det var således inte alla som sympatiserade med Bandera och hans rörelse. Samme Snyder har för övrigt skrivit en intressant artikel om minnet av Bandera i samband med att denne upplyftes till ”Nationens hjälte” av den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko 2010. Han intar i denna artikel en liknande position som Yurchuk och antar att Jusjtjenkos glorifiering av Bandera mer är ett led i en avstalinisering av Ukraina och en distansering till Moskva för att minska Putins inflytande. Möjligen fick denna strategi ett ödesdigert bakslag?

Dödandet av ukrainska meningsmotståndare är emellertid en del av historien som inte passar in i bilden och har därför inte fått något genomslag i den ukrainska offentliga debatten och är ett närmast okänt faktum för allmänheten, menar Yurchuk.

För OUN var ingen annan ideologi än deras egen acceptabel och diktatur sågs som den enda metoden för styre. Kommunismen och socialismen med sina internationalistiska ideal betraktades som särskilt fientliga. Bandera såg det ”rena” Ukraina som mål. Vad detta innebar framgår bland annat av ett flygblad från 1942 där han kungör följande:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Avseende OUN:s ideologi lyfter Yurchuk fram John A. Armstrongs definition av integral nationalism som jag själv uppmärksammade i ett tidigare inlägg, efter att ha plöjt en av hans böcker om den ukrainska nationalismen under ett par dagar i Chernivtsis universitetsbibliotek i höstas.

Definitionen av denna typ av nationalism kännetecknas, enligt Armstrong, av följande drag:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Armstrong representerar en approach till ukrainsk nationalism som anser att denna influerades av europeisk fascism. Enligt vissa har den ukrainska nationalismen ingenting gemensamt med fascismen medan den andra ytterlighetsapproachen ser OUN och den ukrainska nationalismen som en integrerad del av den europeiska fascistiska rörelsen. Själv är jag mer böjd att gå på Armstrongs linje. Yurchuk nöjer sig med att konstatera att OUN utan tvekan kan anses ha varit en auktoritativ organisation.

Andra världskriget blev emellertid, enligt OUN:s synsätt, en chans att lägga beslag på den mark som ansågs vara den ukrainska och att ta makten över denna enligt dessa nationalistiska principer. En pragmatisk allians med Tyskland blev en möjlighet att etablera den ukrainska staten och båda fraktonerna av OUN sände före kriget brev till Hitler där de framförde sin syn på nödvändigheten av detta.

Detta ingick dock inte I den tyska framtidsplanen för Ukraina och följaktligen slogs genast det - av OUN-B 30 juni 1941 utropade – självständiga Ukraina ned av tyskarna och OUN förföljdes. Bandera själv hamnade i tysk fångenskap i Sachsenhausen men släpptes i september 1944 då den sovjetiska offensiven kröp allt närmare den tyska gränsen. Enligt Yurchuks beskrivning var det dock OUN och UPA som i februari 1944 tog kontakt med tyskarna i hopp om att i en taktisk allians samarbeta mot Röda armén och sovjetiska partisaner. Samtidigt varnade OUN-B ukrainare för att kollaborera med vare sig Gestapo eller bolsjevikerna och det anses allmänt attOUN:s tredje kongress 1943 utgör en ”demokratisk vändning” i organisationens historia. Det kan i så fall ses som en taktisk hållning i en tid då kriget började vända till de allierades fördel . Banderas hållning efter kriget var dock att inte acceptera någon som helst demokratisk transformation av organisationen.

Således är det en komplex och ambivalent bild av dessa rörelser under kriget som framträder och, menar Yurchuk, ganska förvirrande av utvärdera. De mörka delarna av den undviks dock för det mesta. Framför allt de som handlar om judepogromer och massakrer av polacker.


OUN, UPA och den judiska befolkningen

Mellan den 22 juni 1941 och slutet av 1943 dödades 90 % av den judiska befolkningen I Östra Galicien och Volynien. OUN-B bildade speciella förband som samarbetade med Wehrmacht i pogromerna mot judar. En av de mer omtalade av dem ägde rum i Lviv i samband med den tyska inmarschen i Sovjet., då cirka 4000 judar dödades på kort tid. En mer detaljerad beskrivning av denna händelse OUN-B:s roll i pogromerna finns det blogginlägg jag länkat till angående OUN:s ideologi här ovan.
Anti-semitismen beskrivs av flera forskare som ett viktigt, om inte helt centralt, element i OUN:s ideologi. Judeförföljelserna, anti-semitismen och samarbetet med tyskarna är dock tabubelagda ämnen i det ukrainska samhället. Medan tyskarna får anses ha bearbetat sin skuldbörda tämligen grundligt och det i den polska debatten börjar komma upp till ytan så göms det judiska, tämligen betydande arvet, från judarna undan i Ukraina och det ukrainska deltagandet i Förintelsen är nästan helt utsuddat. 

En bild av detta fick jag själv vid ett av mina besök i Chernivtsi (i Bukovina) där den judiska begravningsplatsen med runt 50000 judiska gravar (ingen vet med säkerhet) ligger övergivna och igenvuxna. Vi, jag och sambon, var helt ensamma besökare på denna enorma yta under en sensommarkväll och lyckades orientera oss fram till minnesmärket över Förintelsens offer. Igenvuxet och ovårdat, liksom begravningsplatsen i övrigt. Här bör tilläggas att just i Chernivtsi fanns dock den allra största delen av de judar som faktiskt överlevde 2vk. Dock inte tack vare de ukrainska nationalisterna utan den rumänska borgmästaren som lyckades övertyga tyskarna om att stadens judiska befolkning (då runt en fjärdedel) utgjorde en så viktig del av det lokala arbetslivet och styret att staden inte klarade sig utan åtminstone en del av dem. Det ska också tilläggas att de överlevande efter kriget, med några få undantag, beslutade sig för att framtiden fanns på annat håll och därför övergav Chernivtsi och Ukraina och att det därför helt enkelt inte fanns några anhöriga kvar som vårdade de anhörigas gravar. Men det judiska arvet är likaväl bortglömt och ignorerat och gravplatsen kan mycket väl ses som en symbolisk manifestation av denna glömska. De enda som gör (förvisso otillräckliga) insatser för att vårda denna plats är judiska volontärer från i första hand Israel.

Egen bild: Minnesmärket över Förintelsens offer på Chernivtsis judiska begravningsplats. För den som ännu vill minnas...

Egen bild: Vegetationen tar över allt mer på Chernivtsis judiska begravningsplats och det judiska minnet i Chernivtsi växer igen.


Yurchuk vill förvisso betona att långt ifrån alla ukrainare har judiskt blod på sina händer och att det finns många exempel på hur ukrainare hjälpt och gömt judar under den här tiden. Taras Bulba-Borovets, som jag berättade om tidigare, sägs vara en av dem. Men, enligt Yurchuk, tillhörde detta dock undantag snarare än regel. Ofta användes dock historier om judiska läkare som assisterat UPA under kriget som en vittvätt av OUN:s och UPA:s smutsfläckar på den här punkten.

John-Paul Himka, som skrivit om OUN:s och UPA:s del i Förintelsen, menar emellertid att detta problematiska minne förträngs av instrumentella skäl då det naturligtvis inte är gångbart för att generera politiskt och moraliskt kapital.

Då beskrivs hellre de ljusa sidorna. Som exempel nämner Yurchuk den ukrainska romanförfattarens Oksana Zabuzhkos verk Museum of Abandoned Secrets i vilken kärlek och ömsesidig vänskap mellan judar och ukrainare under kriget är ett huvudtema.
 (Min anmärkning: Se på denna blogg “Kampen om berättelsen” där jag inleder med att berätta om Oksana Zabuzhkos beskrivning av att media accepterat ett “Putin-perspektiv” på Ukrainakonflikten)



OUN, UPA och den polska befolkningen

Det är lätt att stirra sig blind på den ukrainska fiendskapen med Sovjetryssland och glömma förhållandet till Polen till vilket en betydande del av nuvarande Ukraina var en del av under mellankrigstiden. De massakrer på den polska befolkningen i västra Ukraina som OUN och UPA genomförde innehåller naturligtvis lika lite politiskt och moraliskt kapital som judeförföljelserna.

Den tyska historikern Grzegorz Rossoliński -Liebe beskriver Bandera som en symbol för polskt lidande i Volynien och Galicien under kriget. Här fanns emellertid ett element av ömsesidigt förtryck före kriget och en rivalitet om mark i enlighet med idén om att denna skulle tillhöra majoritetsbefolkningen. Att få kontroll över dessa landområden blev därför ett logiskt mål.

I februari 1943 startade UPA en aggressive militäroperation mot polackerna och fick genom våld eller hot om våld den polska befolkningen i Volynien och östra Galicien att flytta västerut. Mellan 40000-60000 polacker beräknas ha dödats under detta år.

Det har tvistats bland historiker om detta ska beskrivas som en ukrainsk-polsk konflikt eller om folkmord. Den senare beskrivningen är förstås vanlig i Polen vilket förvisso kan vara ett sätt att undvika den polska skulden för folkmordet på polska judar. En annan uppfattning är att det åtminstone handlade om en ukrainsk etnisk rensning, vilket bland andra Ivan Katchanovski, vid University of Ottawa, hävdar.

Yurchuk talar istället om tre angreppssätt i den ukrainska debatten om detta mörka avsnitt av historien; 1) förnekelse av UPA:s brott, 2) medgivande av skuld men under premissen ”vi förlåter och ber om förlåtelse”, 3) i enlighet med den sovjetiska propagandan en syn på UPA som fascistiska tysk-kollaboratörer.

Vid krigsslutet hade dock Röda armén befriat Ukraina från de tyska ocupanterna och inlett den sovjetiska ockupationen. UPA fortsatte sin kamp mot de sovjetryska ockupanterna i västra Ukraina och östra Polen fram till 1956 då den sista enheten nedkämpades.


Varför Bandera och inte Bulba?

Arvet efter OUN och UPA har dock förvaltats av en ukrainsk diaspora men framför allt fått betydelse för det ukrainska nationsbygget efter självständigheten 1991 då inte minst flera extrema högerpartier exploaterat det.

OUN försökte etablera sig i den nya självständiga staten men splittrades mellan Ukrainska Nationalistkongressen (KUN) i Ukraina och den i diasporan verkande emigré OUN-B. Numera är det, enligt Yurchuk, främst fyra organisationer som gör anspråk på arvet efter Stepan Bandera. De två redan nämnda samt Tryzub imeni Bandery (Treudd till Banderas ära) och partiet Svoboda (Frihet).

Detta aktiva användande av arvet från OUN och UPA av högerextrema rörelser innebär, enligt Yurchuk, att dessa slåss för att få inflytande över det hon kallar ”minnespolitiken” men också att de genom sina egna aktiviteter påverkar allmänhetens attityder till OUN.

Det är emellertid inte alls bara de högerextrema som hyllar Bandera. Som tidigare nämnts och som kommer att framgå av senare delar av den här serien inlägg har kulten kring honom och OUN/UPA aktivt använts i det ukrainska nationsbygge som inleddes efter självständigheten 1991.

Själv frågar jag mig varför inte exempelvis Taras Bulba Borovets, som vägrade delta i pogromer på judar och massakrer av polacker, blivit den främste symbolen för det moderna ukrainska nationsbildandet? Helt enkelt för att han förlorade kampen mot Bandera? Eller finns det andra politiska skäl? Men vilka skulle det vara när hela idén med Euromajdan var ett närmande till ett fritt och demokratiskt EU och det värdegrundspaket de anses inneha?

Att just Bandera hyllas som nationens hjälte, inte bara av högerextrema utan även av pro-demokratiska och pro-europeiska partier, är också en av de gåtor som Yurchuk försökt söka svar på. Trots den mörka historien hos hans OUN-B är det Banderas minne som vårdas främst. Varför använda en organisation vars aktioner innebar mer splittring än enande när kraften i minnet förväntas mobilisera enande?

Yurchuk ställer den mycket relevanta frågorna varför odemokratiska rörelser förs fram som nationalsymboler när visionen är en demokratisk framtid för Ukraina? Vilka är det som marknadsför och har marknadsfört dessa minnen, och varför alls minnas en organisation med en så totalitär och våldsam karaktär? 

Frågor som vi leds in på i kommande inlägg.


   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar