Diana Janse, som leder svenska ambassaden i Damaskus,
skriver i en understreckare i onsdagens SvD om en intressant bok, ”No good men
among the living: America, the Taliban, and the war through Afghan Eyes” av
Anand Gopal, amerikansk journalist. ”Välskriven” och ”påtagligt saklig
uppgörelse med den amerikanska Afghanistanpolitiken”, menar Janse. Gopal går
igenom hela förloppet när USA förklarat krig mot terrorismen efter 9/11 2001
och Afghanistan blev första krigsskådeplatsen redan samma år. Hans huvudtes är
att USA avfärdade möjligheten till en fred med talibanledaren mulla Omar och
istället krävde villkorslös kapitulation, skickade specialförband med mandatet
att ”bekämpa terrorism” och stöttade krigsherrar med en alldeles egna
självberikande agendor och därmed skapade fiender. Krigsherrarna kunde med
USA:s hjälp radera ut konkurrenter och USA fick därmed också de fiender de
såväl behövde för att motivera sin närvaro. Bristen på underrättelser går,
enligt Janse, ”som en röd tråd” genom Gopals anklagelseakt mot USA:s
Afghanistaninsats. Gopal hävdar vidare:
”På så sätt kom
amerikanerna, på grund av ett feldefinierat uppdrag tillsammans med undermåliga
underrättelser och bristfällig förståelse för den lokala kontexten, efter hand
att skapa den terrorism som USA fram till sitt återtåg ägnade sig åt att kriga
mot”.
Han berättar också om Stalinliknande skenrättegångar och
galet felaktiga arresteringar. Som den av Abdullah Khan som hamnade i
Guantanamo för att han liknade den afghanska före detta inrikesministern
Khaidrullah Kharikhwa trots att den verklige Kharikwa redan suttit i Guantanamo
eller som busschauffören Mohebullah vars hem förväxlades med en talibaledares
och fick spendera fyra och ett halvt år av sitt liv i detta Guantanamo.
Gopals uppgörelse med den amerikanska politiken i
Afghanistan är enligt Janse en viktig påminnelse om vikten av kunskap om kultur
och historia för förståelsen av vilka problemlösningar som ska tillgripas i
andra länder. Hon vet vad hon talar om eftersom hon varit stationerad i Kabul.
”Om analysen och uppdragsbeskrivningen blir fel blir också
politiken, taktiken och strategierna fel, alldeles oavsett hur gott vi vill”,
avslutar Janse, vars understreckare bär titeln ”Kriget som skapade vad det
ville bekämpa”.
Kriget mot terrorismen
kontraproduktivt
USA: efterföljande projekt, invasionen av Irak, kan
svårligen beskrivas som någon succé det heller. De underrättelser som talade om
stora lager av kemiska vapen, kanske atomvapen och om horder av terrorister
knutna till Al-quaeda fick snabbt fel. De som sedan dök upp hade slunkit in i
kaoset efter USA:s invasion när irakiska armén och gränspolis befann sig i
upplösningstillstånd eller anslutit sig senare. Att avväpna och upplösa den
irakiska armén var en åtgärd som enligt många bedömare gav en stor
rekryteringsbas för underjordiska motståndsrörelser, miliser och
terrororganisationer. Flera rapporter
har dömt ut den amerikanska strategin för sitt ”krig mot terrorn” i Irak. Oxford
Research Group har skrivit flera rapporter om konsekvenserna av kriget och en
professor Paul Rogers förutspådde till och med innan invasionen att den skulle
resultera i mängder av civila dödsfall och leda till instabilitet i området och
därmed bädda för ökad support för Al-Qaeda. Den amerikanska invasionen blev ”en
gåva” till al-Quaeda och andra paramilitära grupper, menar Paul Rogers,
eftersom bevisade vad de länge hävdat; att USA:s engagemang i Gulf-regionen
enbart handlade om att ta kontroll över oljereserver.
Ett amerikanskt forskarteam som står bakom Globala
Terrorism-indexet hävdade 2012 att ”kriget mot terrorn” gjort terrorn värre.
Forskarna rekommenderar i rapporten alla länder som överväger militär
intervention någonstans att tänka igenom detta noga en extra gång. Deras
siffror visar att det förefaller totalt kontraproduktivt.
Nederlag för
insatsförsvaret och en militärdoktrin
Det är inte bara ett nederlag för det amerikanska kriget mot
terrorismen utan också för en militärdoktrin som bygger på snabba och rörliga
insatser i länder där terrorism kan bekämpas innan den når till västvärlden.
Det här är också en doktrin som det svenska försvaret
anammade för över tio år sedan då det började ställas om på allvar från ett
invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Dåvarande ÖB Håkan Syrén hade då i
flera år talat sig varm för att följa ”trenden” och tryckte på politikerna,
ivrig att följa med på vagnen:
”Den internationella terrorismen tar varken hänsyn till nationsgränser
eller vår svenska departements- och myndighetsindelning. Därför krävs ett
samlat grepp [...] En statlig utredning föreslog för över ett år sedan att
Försvarsmakten skulle få en utpekad roll i skyddet mot storskalig terrorism,
men inga beslut har fattats. Vi är nu efter övriga Europa.” (Ur ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”, Försvarsmakten, 2004).
I regeringens proposition 2008/09:149 Ett användbart försvar betonas också att skapande av rörliga
militära förband för snabba insatser blivit en ”trend” inom hela västvärlden
och att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av
EU, FN och Nato.
Snabbhet, rörlighet och proffsighet premierades före allmän
mobiliseringskraft och mer stationära gränsförsvar. Det svenska försvarets
nedtrappning av invasionsberedskapen är alltså en högst medveten växling till
den här strategin som kräver en helt annan militär design än patrullerande av
gränser, förrådsställda försvarsvapen och stora manskapsreserver. Det som nu
efterfrågas febrilt av samma politiker som nyss avskaffat detsamma. Och som nu istället
ropar på Nato-medlemskap som ”quick-fix”. Medveten strategi från början för att
föra in oss i Nato? Kanske, kanske inte. Troligen mer kortsiktighet, politisk
populism och bristande omvärldsanalys byggd på amerikansk
underrättelseverksamhet och en hybris hos västvärlden efter murens fall.
Den militära doktrin som legat till grund för skapandet av
det svenska insatsförsvaret hämtades till stor del från USA och Nato. Det
ligger inte så långt borta att dra ett likhetstecken dem emellan. Deras
underrättelser och analys låg till grund för ”trenden” som gått över
västvärldens försvarsbeslut under ett tiotal år. Basen för doktrinen ligger
dock längre bakåt i tiden och kan till stor del hänföras till Harlan K. Ullman
och James P. Wade som 1996 för National Defense University publicerade sin
doktrin om ”Shock and Awe” eller ”Rapid dominance”. En militärstrategi som byggde
på snabbhet, eldkraft, precision och yrkesskicklighet i kombination vilket
skulle chocka motståndaren och bryta ned all motståndsvilja. Lite av ett
typfall för en lösning som söker ett problem. Attacken mot Twin Towers 2001 gav
Bush-administrationen tillfälle att pröva doktrinen på allvar. Den militära
industrin gnuggade förstås händerna inför ljusa framtidsutsikter. Krigsmateriel
och vapen kräver naturligtvis krig för att motivera produktionen och för att
testa och utveckla vapensystem.
Det första testet i Afghanistan kanske kortsiktigt sågs som
en framgång för doktrinen varför den också säkert betraktades som gångbar i
Irak. Den som nu analyserar vad som hänt där sedan dess kan dock knappast konstatera
annat än att doktrinen orsakat enorma civila lidanden, enorm förstörelse av
byggnader och annan infrastruktur och en enorm politisk instabilitet samtidigt
som motståndsviljan snarare har stärkts och hårdnat. IS framfart i Irak och
Syrien kan svårligen sägas vara helt oberoende av de konsekvenser den amerikanska
invasionen av Irak burit med sig.
En mer självständig analys och mer öppen debatt hade kanske
gett andra svar grundade bland annat på det som Oxford Research Group kom fram
till redan innan Irak invaderades. Den kontraproduktiva kampen mot terrorismen
genom militära insatser i tredje land kan inte annat än betraktas som ett stort
misslyckande.
Svenskt
Nato-medlemskap
Grovt förenklat kan man säga att en amerikansk och Natoburen
strategi påverkade svenska politiker och militärer att förändra försvarsstrukturen
och i det närmaste lägga ned det svenska invasionsförsvaret. Nu när
omvärldsanalysen, i ljuset av Rysslands agerande på Krim och i Ukraina,
plötsligt omfattar ett invasionshot igen ropar alla på Nato-medlemskap. Det de
flesta glömmer är att vi då får deras underrättelser och analys på köpet. Med
en historia som alltså förskräcker. Det finns hos Nato inte heller några säkra
tecken på omvärdering av den militära doktrinen. President Obamas tal om att
satsa på att hitta och utbilda lokala partners som utförare av de militära
insatserna mot terroristgrupper bör nog betraktas som mer av en tillfällig
reträtt. Dessutom en strategi som redan, i ockupationsskeden, prövats utan
större framgång. Den militära delen av den amerikanska utrikespolitiken lär hur som helst inte bli mer defensiv inom överskådlig framtid.
” In fact, by most measures, America has
rarely been stronger relative to the rest of the world. Those who argue
otherwise -- who suggest that America is in decline, or has seen its global
leadership slip away -- are either misreading history or engaged in partisan
politics. Think about it. Our military has no peer. The odds of a
direct threat against us by any nation are low and do not come close to the
dangers we faced during the Cold War […] The question we face, the question
each of you will face, is not whether America will lead, but how we will lead
-- not just to secure our peace and prosperity, but also extend peace and
prosperity around the globe […] Regional
aggression that goes unchecked -- whether in southern Ukraine or the South
China Sea, or anywhere else in the world -- will ultimately impact our allies
and could draw in our military. We can’t ignore what happens beyond our
boundaries [...] America must always lead on the world stage. If we
don’t, no one else will. The military that you have joined is and always
will be the backbone of that leadership […] Let me make one final point about
our efforts against terrorism. The partnerships I’ve described do not
eliminate the need to take direct action when necessary to protect ourselves.
When we have actionable intelligence, that’s what we do -- through capture
operations like the one that brought a terrorist involved in the plot to bomb
our embassies in 1998 to face justice; or drone strikes like those we’ve
carried out in Yemen and Somalia. There are times when those actions are
necessary, and we cannot hesitate to protect our people. “ (Ur Barack Obamas tal vid United States
Military Academy Commencement Ceremony, West Point, 28/5-2014)
Den svenska neutraliteten och alliansfriheten ger oss
tillfälle till självständig analys och byggande av ett relevant försvar av
landets gränser. Nato-medlemskapet blir snarare en fortsättning på det insatsförsvar
vi nu har med en sorts inbyggd försäkring mot anfall österifrån. Men samtidigt
en stor risk att dras in i operationer i tredje land enligt den militära
doktrin och terroristbekämpningsdoktrin som Nato fortfarande tillämpar. Eller i
framtiden; nya doktriner utformade efter amerikanska intressen i oljerika
länder? Är det så vi bäst ska försvara Sveriges gränser?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar