Israels plakatpolitik och Per Gudmundsons verklighetsbild

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är rejält bekymrad nu. Det framgår av hans ledare igår, med rubriken ”Turist i verkligheten”, om regeringens utrikespolitik och Margot Wallströms inställda Israel-resa. Israel har gjort en kraftig markering mot Sverige genom att inte välkomna den svenska utrikesministern Margot Wallström till några officiella möten. Hennes planerade besök har ställts in eller möjligen skjutits upp. Sveriges och den röd-gröna regeringens besked att erkänna Palestina ligger naturligtvis bakom den unika israeliska markeringen. Det borde ju den rödgröna regeringen ha förstått, tycker Gudmundson. Somligt talar för att de inte ”begriper ett dyft”, formulerar han det. Han talar om regeringens möjliga oförståelse för hur världen fungerar. Men landar i att regeringen nog inte alls bryr sig och att de internationella relationerna skulle vara mindre viktiga än inrikespolitiska vinster. En ”plakatpolitik” som jämförs med Palmes engagemang mot USA under Vietnamkriget. 

Jag vet inte om Gudmundson med detta menar att Palme hade fel angående Vietnamkriget? Eller för den delen om apartheidregimen i Sydafrika och det, från högerhåll ofta kritiserade, stora stödet till Nelson Mandela och ANC? Vi skulle ha undvikit att ta ställning och istället undfallande tonad ned kritiken för att inte störa de diplomatiska förbindelserna? Att ta ställning för något som stämmer överens med den egna värdegrunden och rättsuppfattningen kan ju ofta krocka med andras uppfattningar och intressen men det vore märkligt om det innebar att detta skulle leda till tystnad. Ska vi då inta samma hållning gentemot Ryssland eller Nordkorea? Förvisso bör det intas viss försiktighet när det gäller protester som är illa styrkta som exempelvis Carl Bildts kritik av Sovjet/Ryssland i samband med misstänkta ubåtskränkningar under 1980- och 90-tal, men det är förstås inget Gudmundson tar upp i sin ledare.

Nej, det är inte alldeles lätt att reda ut vad som enligt Per Gudmundson är det största felet. Engagemanget för Israel-Palestina eller att regeringen inte alls bryr sig om utrikespolitik?? Själv har Gudmundson visat många prov på sin analytiska förmåga vad gäller utrikespolitik. Just avseende det svenska erkännandet av Palestina exempelvis. Den 30 oktober-14 tittade han i kristallkulan och såg inga som helst tecken på att något land skulle följa efter Sveriges exempel. ”Mycket lite tyder på det”, menade han då.

Redan innan han skrivit detta röstade det brittiska underhuset (uttalat påverkade av det svenska beslutet) med förkrossande majoritet för ett erkännande av Palestina. Det var förvisso inget bindande beslut men regeringen har fått en klar signal från de folkvalda och Israel fördömde givetvis resultatet.I mitten av november kom så det spanska parlamentets nästan enhälliga antagande av en motion som uppmanar regeringen att erkänna Palestina som stat.Frankrikes parlament genomförde i början av december en liknande omröstning som landade i samma resultat som det brittiska och ungefär samtidigt i Belgien lade de fyra belgiska regeringspartierna fram en gemensam motion där ett erkännande av Israel föreslås. Det anses vara en fråga om vilket datum erkännandet ska ske. En vecka före jul antog också EU-parlamentet med kraftfull majoritet en resolution som ”i princip stöder erkännandet av Palestina”. Den är förvisso inte bindande men antagandet av alla dessa resolutioner och uppmaningar till nationella regeringar är normerande och pekar åtminstone i en helt annan riktning än Gudmundsons spådomar.    

Hans verklighetsbild är förvisso inte helt överensstämmande med alla dessa parlamentarikers som nu förordar en skärpt attityd till Israel. Gudmundson upprepar i ledaren igår sin uppfattning att ett erkännande av Palestina endast tjänar som belöning till Hamas för deras ”raketkrig mot Israels civila befolkning”, som han kallar sommarens demolering av Gaza för. En märklig beskrivning av ett krigsutbrott där ”sluträkningen” blev fyra döda israeliska civila och 1462 palestinska (varav 495 barn), enligt FN-organet OCHA. Vilket i sig endast utgör ett brottstycke ur den långa lista av övergrepp på civila som kan skrivas om flera decennier av israelisk ockupation av palestinska områden, trakasserier av civilbefolkning, diskriminering och expansiv bosättningspolitik. Enklast kan Gudmundson och andra ta del av siffror och andra detaljer genom att studera B´Tselems hemsida där det förs noggrann bok över övergreppens art och tragiska numerär. 

Det förefaller inte heller som att Gudmundson reflekterat över möjligheten att den israeliska (över)reaktionen mot Sverige kan grunda sig i en israelisk ”plakatpolitik” som bedrivs som ett led i kampanjen inför det stundande israeliska parlamentsvalet. Något som däremot påpekas i Aftonbladets ledare från igår. En alltmer pressad israelisk högerregering skramlar nu så gott den kan utrikespolitiskt för att leda uppmärksamhet från det faktum att vänsterkoalitionen börjar gå förbi i opinionsmätningar inför valet.

Faktum är väl att Gudmundson inte reflekterat alls utan fortsätter sin haveristlinje avseende Israel-Palestina. För det märkliga är väl egentligen att de allra flesta länders diplomatiska förbindelser med Israel bara flutit på samtidigt som Israel bedrivit sin repressiva ockupation av den mark som är tänkt som Palestina i en tvåstatslösning. Detta trots Israels ständiga brott mot FN-resolutioner. 65 sådana är den senaste siffra jag sett. Sannolikt ett världsrekord som omvärlden ändå tycks ha accepterat i många år då handelsavtal har undertecknats, schlagerfestligheter har avnjutits och normala diplomatiska förbindelser odlats utan större protester. Den här undfallenheten för Israel har också noterats av en mängd bedömare under lång tid nu. Bara för att ta fram ett exempel i statsvetaren Ulf Bjerelds artikel i SvD Brännpunkt från 11 augusti 2006. Han ställde redan då frågan om inte Israels ständiga brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna riskerade att ge demokratin dåligt rykte i Mellanöstern och urholka de värden som de byggs på. Sedan dess har nästan allt blivit värre för palestinierna med två kraftfulla offensiver mot Gaza med katastrofalt resultat för civilbefolkningen där, fortsatt byggande av bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem samt fortsatt repressiv lagstiftning. Samt en fortsatt radikalisering av motståndet. Hamas maktposition uppstod inte av en slump. 

Kanske är det så att omvärlden nu äntligen börjar tröttna och agera för att få ett slut på Israels alltmer hårdnackade motarbetande av den tvåstatslösning som de allra flesta är eniga om måste komma till stånd?

Utom Per Gudmundson vill säga. Han vandrar vidare, för att parafrasera hans egen text, som ”turist i verkligheten” utan att ha begripit ett dyft av vad som egentligen händer. För en sådan kan det säkert framstå som att konflikten börjar och slutar med raketer från Hamas.