Folkpartiet – vem håller i ratten och vart går färden?

Jag skrev igår om den interna kritiken mot Jan Björklunds integrationsutspel. Sedan dess har flera trätt fram och öppet kritiserat det. Birgitta Ohlsson och några till i partistyrelsen ska vid ett möte nyligen framfört sin starka kritik mot förslaget. Det är kanske ingen stor nyhet att det kan råda oenighet om olika frågor vid partistyrelsemöten men vanligen hålls denna diskussion internt. Den här striden har dock offentliggjorts villigt av styrelsemedlemmarna och Björklund har fått gå i svaromål. Enligt vad han sagt till Expressen ska integrationsförslaget ha utarbetats i en arbetsgrupp förankrats under ett antal veckor. Uppenbarligen med mycket dåligt resultat får man i så fall konstatera. 

Frida Johansson-Metso som villigt ställde upp till debatt mot sin partiledare (som inte ville) i söndags hävdar att hon fått förslaget i fredags och haft två dagar på sig att bilda sig en uppfattning om det. ”Det är inte förankring”, säger hon till Expressen.

EU-parlamentsledamoten Cecilia Wikström gav en intervju till SvT där hon inte skrädde orden och tyckte att förslaget borde förpassas till papperskorgen. I Aktuellt säger hon vidare:

”Det finns absolut inga vetenskapliga belägg – varken vetenskap eller beprövad erfarenhet – som visar att det på något sätt skulle vara gynnsamt för en integrationsprocess. Utan absolut tvärtom.”

Hon avsåg då i första hand den del där det föreslås att flyktingar ges tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. En åtgärd som vem som helst förstår inte har med integration att göra utan istället är en flört med SD-väljare eftersom det skulle innebära att Sverige blir ett mindre attraktivt land att fly till. 

Jag förstår att landets statsvetare gnuggar händerna. Det är sällan en så konfrontation uppstår så snabbt och utspelas så öppet för publik mellan tunga partiföreträdare och partiledare. En klar skiljelinje i ett av partiets viktigaste politikområden framträder här med stor tydlighet.

Det blir oerhört intressant att följa hur den ska fortsätta. Är Folkpartiets batongliberalism på väg ut och den tidigare socialliberala på väg in? Det vore hälsosamt för Sverige åtminstone. Sorgligt nog är jag inte helt säker på att det är lika hälsosamt för Fp. Möjligen är batonglinjen mer populistisk och gångbar som väljarmagnet i dagens samhällsklimat. Fast jag kan ha fel där. Det är också möjligt att den initiala framgången för batongliberalismen berodde på att det då inte fanns något stort SD i riksdagen? Och att denna linje därför har tappat sin väljaroptimerande kraft. Folk brukar ju föredra "originalet", brukar det konstateras. Bland annat i Danmark avseende Dansk Folkeparti.

Det är ur statsvetenskaplig synvinkel för övrigt intressant att studera Folkpartiets förvandling från socialliberaler till batongliberaler. Det hände någonting märkligt med partiet och dess dåvarande partiledare Lars Leijonborg under mitten av 00-talet. Från det att han tog täten i striden för socialliberala värden och mot Pia Kjaersgaard och hennes Dansk Folkepartis invandrar- och muslimfientliga populism till det första folkpartistiska förslaget om språktester. Kanske från början en genomtänkt strategi, enligt vissa bedömare.

Hur som helst kan det vara ett folkpartistiskt vägval på gång och jag har mycket svårt att se Jan Björklund som partiledare för ett ”nytt” mer socialliberalt Folkpartiet. Spekulationerna har redan satts igång om han inte är på väg ut kanske alldeles oavsett partiets vägval. Den här senaste interndebatten som utspelas offentligt på bästa sändningstider och tidningarnas förstasidor vittnar i alla fall om att det är oenighet inom partiet om vem som ska hålla i ratten. Det brukar sluta med en dikeskörning. Så det vill nog till att de bestämmer sig snart.