torsdag 31 december 2015

Gott Nytt År från Ukraina!

Imorgon bär det av mot Kiev. Vi har bokat nattåg vilket är tur eftersom arga bönder sägs blockera vägar runtom i hela landet. Det är en landsomfattande protest mot att jordbrukssektorns momssats ska höjas. Ett av de allra vanligaste sätten att visa missnöje med politiken här är just att sätta upp vägspärrar och ockupera ett stycke väg. En desperat åtgärd förstås, men förståelig när man ser vilka politiker som styr. Den 11 december var det slagsmål i parlamentet när ledamoten Oleh Barna först gav en blombukett och sedan tog skamgrepp på premiärministern Jatsenjuk och försökte bära iväg med honom (okänd destination). Ett par dagar senare var det dags igen då inrikesministern Arsen Avakov kastade ett glas mot Odessa-guvernören Mikhail Saakashvili. Det nationella rådet för reformer hade samlats för att diskutera och Odessaregionens guvernör Saakashvili anklagade inrikesministern för att vara korrupt (han anklagar för övrigt hela regeringen för detta) vilket alltså slutade med följande (enligt Kyiv Post översättning till engelska) högtstående ordväxling mellan ovan nämnda herrar:

Avakov: Bastard!
Saakashvili: Thief!
Avakov: Sure, a thief...
Saakashvili: And such people like you would be in prison. Because Ukraine should be a successful country...
Avakov: You´ve already pushed your country to the limit (Saakashvili var tidigare president i Georgien men blev fråntagen sitt medborgarskap och efterlyst för förskingring/min anm.). Get out of my country!
Saakashvili: Out of your country? I´m Ukrainian, by the way.
Avakov: I´m also Ukrainian.
Saakashvili: No! I´m Ukrainian. And you´re a thief!

(Här lägger sig premiärminister Jatsenjuk i "samtalet"/min anm.)

Jatsenjuk (till Saakashvili): And you´re a clown...
Avakov (till Saakashvili): You´re a fucking circus performer, bitch.
Jatsenjuk (till Saakashvili): You´re a visiting performer and a blabbermouth! You were invited to the country to do something rather than go into political speculation...
Avakov (till Saakashvili): Bullshitter...

Enligt en färsk undersökning lär endast 8 % ha förtroende för regeringen och det är kanske inte speciellt förvånande med tanke på nivån på ovanstående diskussion åtminstone.

Det här är ju lätt att raljera över men det är inte roligt för den vanlige, tänkande ukrainske medborgaren att följa hur övriga världen skrattar åt deras politiker. Det finns ett allvarligt missnöje som lätt kan utnyttjas av olika krafter. Det spelar naturligtvis Ryssland i händerna men inte minst de högerextrema krafter som vill ha oroligheter och våldsamma upplopp där de kan ta en framträdande roll. Högra Sektorn har visat tecken på offensiv och nu är många oroliga att de kan komma att utnyttja böndernas "skatteuppror".

Här i Tjernivtsi där jag bor är det dock tämligen lugnt även om det spatserade ovanligt många poliser på gatorna igår kväll. Kanske en säkerhetsåtgärd inför nyårsaftonens firande idag? Förra året tilläts inga fyrverkeripjäser men förbudet lär ha släppts till detta nyårsfirande. Med tanke på att fyrverkeripjäser säljs utan några restriktioner är detta ett skäl så gott som något att hålla sig inomhus. Nyåret är också här i mycket en familjeangelägenhet och många krogar är helt stängda. Det blir en stilla middag ikväll alltså och en skål för framtiden vid tolvslaget. Inte minst Ukrainas.

Hoppas alla läsare av denna blogg får en fin nyårsnatt och ett Gott 2016!

Z´Novum Rokom!
 

fredag 18 december 2015

Tänd ett ljus

Kommer just hem från Ukraina där jag bara som i förrgår åkte tåg och noterade och funderade över att ID-kontroll utförs före påstigning och att ukrainarna bär på ett obligatoriskt inrikespass. En gammal rest från Sovjetunionen. Övriga länder som har detta är Ryssland, Kina och Nordkorea.

Väl hemma möts jag nu av nyheten att regeringen inför obligatoriska ID-kontroller för resor med tåg, båt och bil vid inresa från annan stat. Det är ju inte riktigt detsamma som inrikespass men för då vi vant oss vid fria gränspasseringar till våra nordiska grannländer sedan mycket längre tillbaka än Schengen så får detta konsekvenser som går utöver det att det troligen stänger vägar för asylsökande.

Jag frågar mig vad som händer om den svenske medborgare med aningen "för mörk" hy glömmer sitt ID-kort vid shoppingresan till Danmark? Eller vid arbetspendlingen varje morgon och kväll? En tågkonduktör ska nu avgöra om du får åka med eller inte. Som jag ser det är det den detaljen som är mest upprörande med det här förslaget.

Jag har inte läst hela betänkandet men så här har jag i alla fall förstått detta förslag som nu tagits av riksdagen och som enligt betänkandet ska användas vid "allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet".

Samtidigt pågår ett annat flyktingrelaterat fenomen så att säga lite i bakgrunden.

Hittills har det varit 30 "brandrelaterade incidenter" vid asylboenden i år. Polisen "misstänker" att de "kan vara anlagda" vilket även vi som inte följer "Sherlock Holmes" redan börjat ana. Ingen har dock gripits och än mindre lagförts för mordbrand. Migrationsverket lär ha haft utgifter på 70 miljoner kronor extra bara för bevakning och fastighetsägare börjar nu tveka att hyra ut sina fastigheter till kommuner för asylboende eftersom det innebär höjda försäkringspremier. Samhället får svårt att klara sina åtaganden och den inre säkerheten och allmänna ordningen hotas här i allra högsta grad. Här skulle en kraftig markering behövas med extra resurser till polisen för att gripa mordbrännare och en höjning av straffskalan för denna typ av brott.

Så vad gör vi?

Jo, vi låter tåg-, båt- och bussbolag utföra ID-kontroller av sina passagerare, det vill säga påför dem samma transportörsansvar som gällt för flygbolag i många år. Tanken är förstås att stänga vägar helt för asylsökande, vilket är en upprörande tanke. MEN - det bör alla vara medvetna om - också ett kraftigt avsteg mot den tanke om fri rörlighet som alla var så entusiastiska över vid EU-inträdet och som vi i Norden tar för alldeles naturlig och självklar sedan länge. Nu får exempelvis tornedalingar vänja sig vid att ta med ID vid släkt-, jobb- och köpresor till Finland. För regeringen kan väl ändå inte mena att lagen är tänkt att användas diskriminerande utan gälla alla?

Nu får vi snart ett nytt år då vi sätter nya mål i livet, små som stora, och det ännu mer närliggande julfirandet spinner snart sin kokong kring oss alla som slipper guppa på överlastade båtar på Medelhavet eller smyga genom skogar med ångesten som närmsta sällskap. Vi kan istället frossa i inre säkerhet och bänka oss kring granar och Kalle Ankor och med gott (???) samvete sjunga med i julsången:

"Tänd ett ljus för allt du tror på. Tänd ett ljus för planeten du bor på."

God Jul!



onsdag 16 december 2015

Local democracy in Ukraine II

I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).

Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?)


Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering...


It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.

But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.

Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.

Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi.


Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?

Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien. 

Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.

Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister” Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till europeiska marknader.

Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.


Vad händer i Transnistrien?

I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas. Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta position. 

Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med Transnistrien.


Vad händer i Moldavien?

Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga. Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP. 

Det är en delikat balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina. Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll. 

Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten” samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den Transnistriska regionen”.


Storpolitik i Europas glömda hörn

Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.

Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013 Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.

Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.

Det här är mycket okänd mark bland internationella media och i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.


onsdag 9 december 2015

Local democracy in Ukraine

Yesterday I was attending an open forum with the long and ambitious name VLADA I HROMADA: CHESNA ROZMOVA PRO MAYBUTNE CHERNIVTSIV which means (more or less) Authorities and Public: Honest talk about the future of Chernivtsi.

The event was an arrangement made mainly by the NGOs Laboratory for Democratic Transformation and CHESNO, one of many political “watchdogs” that popped up during and after Euromaidan. However, it was also sponsored by USAid. Maybe a reason why the arrangement could be somewhat lavish. It was held in the impressive Marble Hall of the Chernivtsi University. Tv-cameras zoomed in on the Mayor Oleksey Kaspruk and other prominents present.

Pic: Hans Wåhlberg. The Mayor Kaspruk opening the forum at Chernivtsi University

The discussion about the future of Chernivtsi was divided into three sections with different themes; Cooperation between the Public and the City Council – how to achieve transparency and openness, Energy effectiveness, and Public Transport and Development of mobility.
The form for the discussion was three panels for the respective section consisting of mainly local politicians. So it turned out more as an opportunity for promotion of these local politicians and their parties more than an open debate. The dialogue that was expected (at least by me) between the public and the Council was therefore limited to a short time by the end of each section for questions and opinions. But even this time was occupied mainly by, for example, the deputy Mayor having her view on the subjects of discussion expressed.

One of few real representatives of the public in the panels was Artem Zhuk, given a chance to promote his petition about how to make the city of Chernivtsi more accessible for disabled persons. A practical example of how to care for the future of this town.

Pic: Hans Wåhlberg. Panel discussing public transport. Artem with the mic.



It also became the topic that seemed to stir up something of a debate within the panel. And some discussion afterwards.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem and Alina Olevich, Samopomich


This petition happened to be scheduled to be brought up for decision in the City Council House later on the same afternoon. But first some tasty snacks in the canteen of the University…

Pic: Hans Wåhlberg. Artem is hungry after presentation of petition.


… and then off to the Council House with the petition and high hopes (?) for a positive decision maybe…

Pic: Hans Wåhlberg. Disappointment at the Council House



However, a disappointing ending of the afternoon, since no decisionmakers turned up. Consequently no decision could be made. Maybe everyone was busy attending the forum at the University, networking for the future of Chernivtsi? Anyhow, a new date was set up for this issue so maybe next time they will turn up? If for no other reason so at least to show good will to promote the cooperation between the public and the council which was such an important theme at the Forum? 

tisdag 8 december 2015

Jatsenjuks tid som Ukrainas premiärminister snart slut (?)

”Yats, that´s our man”, sa den amerikanska diplomaten Victoria Nuland till Ukraina-ambassadören Geoff Pyatt i februari 2014. Den hon avsåg med smeknamnet ”Yats” var alltså den Arsenij Jatsenjuk som också blev premiärminister i den tillfälliga regering som bildades efter Euromajdan och Janukovytjs flykt i slutet av februari 2014. Hur mycket den amerikanska viljan låg bakom tillsättandet av Jatsenjuk vet väl ingen riktigt men det mesta pekar nu på att hans tid är slut som minister. Åtminstone i den här regeringen.  

På måndagen 7 december anklagades han för korruption av den regionala guvernören i Odessa, Mikhail Saakashvili, vilket var tillräckligt för att göra rättssak av det, enligt chefen för anti-korruptionsbyrån, Artem Sytnik. Saakasjvili ska till och med ha uppmanat folk till gatuprotester utanför parlamentet idag 8 december. I skrivande stund lär cirka 4000 personer ha samlats utanför parlamentet Verkhovna Rada för att kräva regeringens avgång. Däremot inte på Saakashvilis uppmaning vad det förefaller. Det rör sig istället om Svoboda och Högra Sektorn som är på marsch igen.

Jatsenjuk själv var under måndagen upptagen med sitt eget besök i Bryssel och av ukraina besöket från den amerikanske vicepresidenten Joe Biden som i ett offentligt tal uppmanade Ukraina och Jatsenjuk att ”utrota korruptionen”. Ukraina har ”en chans till”, sa Biden i sitt uttalande. Dessutom har EU också nyligen betonat att det är ytterligare reformer för att ta itu med korruptionen som krävs för att landet ska få den så hett eftertraktade visumfriheten gentemot EU nästa år. Det måste naturligtvis då ha varit oerhört besvärande för premiärministern att själv samtidigt bli föremål för korruptionsutredning. Möjligen var tajmingen ingen slump.

Jatsenjuks popularitetssiffror har stadigt sjunkit under året och hans parti Folkfronten ställde inte ens upp i lokalvalen i oktober för att undvika katastrofval och totalt tappa ansiktet. När nu regeringens immunitet mot missnöjesomröstningar i parlamentet går ut 10 december är det många bedömare som redan tidigare har spått ett snart slut på Jatsenjuks dagar som premiärminister och han avkrävs nu ett uttalande om korruptionsanklagelserna den 11 december i parlamentet vilket kan bli bland det sista han gör i den här regeringen. Företrädare för presidentens partikonstruktion Porosjenkoblocket såväl som Julia Tymosjenko, ledare för Jatsenjuks tidigare parti Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), har krävt kraftfulla besked från premiärministern som alltså börjar få väldigt ont om allierade i parlamentet.

Saakasjvili, som slungat ut anklagelserna, förlorade själv sitt georgiska medborgarskap nyligen och är i Georgien föremål för utredning efter anklagelser om förskingring av statsmedel. Det är emellertid inte lätt att veta om den här typen av anklagelser är faktabaserade eller politiskt spel. Korruptionen är djupt rotad i Ukraina, liksom i Georgien, men det är också ett välkänt vapen att använda rättsmaskineriet för att göra sig av med politiska motståndare. Före detta presidenten Jusjtjenko använde det mot regeringen Tymosjenko inte långt efter Orangerevolutionen och den senare presidenten Janukovytj fick Tymosjenko i fängelse för förskingring av statsmedel och maktmissbruk. Den nuvarande presidenten Porosjenko sägs ha använt rättssystemet för att röja undan partiledaren för UKROP, Hennadiy Korban, nyligen och möjligen är Saakasjvili, som tillsattes på sin post som guvernör i Odessa av just Porosjenko, nu ute efter politiska fördelar med sina anklagelser. En del misstänker att han är ute efter just premiärministerposten. 


Många har nog glömt att Jatsenjuk lämnade in en avskedsansökan redan i juni 2014 men då stannade kvar efter att ha blivit övertalad av parlamentet. Nu kanske parlamentet istället får till stånd hans avgång. Om inte redan på fredag så i alla fall före jul. Det är vad de flesta tror men är det något som kännetecknar ukrainsk politik så är det oberäknelighet. I stort sett vad som helst tycks kunna hända. 

fredag 4 december 2015

På flykt från flyktingdebatten

Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten hemma. Så fort man vänder ryggen till…

Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum. Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.
Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder (Internally Displaced Persons).

Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad

Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.

Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?

Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 % förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på annan ort än hemorten, displaced.


Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…

onsdag 2 december 2015

Promenad rakt in i den ukrainska kulturmyllan

Det är lätt att bli lite förälskad i den lagom lilla staden Chernivtsi, där jag nu bor sedan en månad tillbaka. Idag tog jag en promenad i den klara höstluften (bara lite koldoft) och njöt av den arkitektoniska mångfald staden har att bjuda. Om man inte väljer att kalla det för villervalla. Hus i alla storlekar, från olika tidsepoker med olika härskare, av olika arkitektoniska stilar men också i olika grad av förfall. Här finns nyrenoverade nationalromantiska tempel vägg i vägg med slitna trähus som ser ut att falla ihop vilken minut som helst. Jag kan inte mycket själv om arkitektur men kan tänka mig att den här staden är en våt dröm för den specialintresserade. Kul är det hur som helst att gå lite vilse bland smågatorna. Så det gjorde jag idag och hamnade på två muséer som jag inte hade planerat att besöka men som dök upp i all sin anspråkslöshet framför näsan på mig.

Det första var Olha Kobylanska-muséet lite vid sidan av huvudstråken. Kobylanska är något av ikon här i Chernivtsi och står staty på minst ett par ställen i staden och har fått namnge den centrala köpgatan med mera, med mera. Därför blev jag lite förvånad att finna hennes muséum på en väldigt undangömd plats och utan fler besökare än jag själv och en skränig skolklass. De tre damerna som tar emot talar inget annat än ukrainska och verkar förvånade och lätt störda av mitt besök (det är innan skolklassen anländer) och krafsar förgäves i byrålådorna efter någon form av informationsblad på tyska eller engelska, men det finns skyltar på engelska så jag klarar mig hyggligt ändå.

Egen bild. Kobylanskamuseet med minnesplakett.


Kobylanska är en centralfigur i stadens och Ukrainas kulturhistoria. Om jag förstått rätt skrev hon sin första bok på tyska men de senare på ukrainska. Hennes skildringar av vanliga bönders liv och leverne, i synnerhet på den bukovinska landsbygden, har gjort henne till en folkkär folklivsskildrare. Det ligger inte så lite nationalromantik i denna kärlek till Kobylanska men som jag ser det finns det ett mycket klart internationellt stråk i hennes livsgärning. Hon var också mycket populär i Ryssland, var själv förtjust i rysk litteratur och umgicks med ryska författare som Maxim Gorkij och Volodomyr Korolenko, men också med ukrainska som Taras Sjevtjenko, Lesia Ukrainka, Ivan Neucy-Levytskyi och Mykhailo Starytskyi med flera. Dessutom med framstående kulturpersonligheter och författare från Bulgarien, Polen, Tjeckien och andra centraleuropeiska länder. På det sättet är Olha Kobylanska kanske den perfekta portalfiguren för staden Chernivtsi som ju gärna odlar sin mångkulturella och mångetniska särart och litterära kulturarv. En sak jag funderar över är dock hur hon identifierade sig själv? Som ukrainska självklart skulle nog de flesta här säga. Men jag har förstått att hon även var mycket populär i Sovjetunionen. Ser också en boktitel, ”Kleinrussische novellen” (”Maloruské novely”) som idag bör kunna klinga lätt kontroversiellt här i Ukraina.

Inte många kvarter därifrån stöter jag på nästa museum, som varit hem för en för den svenska publiken möjligen ännu mindre känd kulturpersonlighet , Volodomyr Ivasyuk. Här i Ukraina är han dock en enormt populär kompositör, textförfattare och poet. Det är därför, återigen, förvånande att hans gamla hem inte besöks av fler. Det är tomt och släckt när jag ankommer och tydligen var jag deras första besökare (någonsin?) utan gruppguide eller egen översättare. Det visar sig dock att den äldre av de två damerna som tar emot kan lite tyska, så jag får en personlig guidning. 

Egen bild. Volodomyr Ivasyuks lilla arbetsbord med skrivmaskin av märket MOCKBA och allt...


Volodomyrs far Mykhailo var också en välkänd författare i Bukovina men det är sonen Volodomyr som har en plats i många ukrainska hjärtan. Volodomyr föddes i Kitsman i Chernivtsi oblast men familjen flyttade senare under hans uppväxt till Chernivtsi dit han sedan återvände med jämna mellanrum som jag förstod det. Han hade enorm framgång med sin sång ”Chervona Ruta”, men det var olika sångerskor och sångare som framförde den och populariserade  den. Sångerskan Olena Kuznetsova vid första framförandet i en tv-sändning 1970 , Sofia Rotaru i en musical ett par år senare, samt de ukrainska sångarna Vasiliy Zinkevych och Nazary Yaremchuk som framförde sången i Moskva 1971 och vann den respektingivande utmärkelsen ”Årets bästa sång i Sovjetunionen”. En titel han lade beslag på även året därpå med låten ”Vodohray”. Lite av en sovjetisk/ukrainsk Thomas G:son kanske man kan säga. Hans karriär blev dock tämligen kort då han hängde sig i en skog utanför Lviv 1979, endast 30 år gammal. Det är tydligen ouppklarat än idag om det verkligen handlade om ett självmord då det finns en del oklara omständigheter kring hans död. Frågar man en ukrainare om ukrainsk populärmusik är det emellertid oftast Ivasyuk nämns och han erhöll dessutom postumt titeln Nationens Hjälte . Han hann skriva över 100 sånger, inte bara poplåtar utan även kammarmusik och för stråkkvartetter och teaterpjäser med mera, och uppenbarligen har han rört vid flera generationers ukrainska hjärtan med sina sånger och texter. Även de lite yngre Chernivtsi-borna framhåller namnet Ivasyuk när man frågar om kända och populära ukrainska popartister och han erhöll dessutom 2009 postumt titeln Nationens Hjälte.

Egen bild. Volodomyr Ivasyuk, modern ukrainsk ikon. Fadern Mykhailo underst.



Märkligt att på en eftermiddag, med bara några minuters promenad emellan, och nästan ensam (sånär som på skolklassen), få en inblick i två ukrainska kulturella ikoners livsöden och hemmiljöer.

tisdag 1 december 2015

Maskerade män som tar lagen i egna händer

I Moldavien, inte många mil från Chernivtsi i Ukraina där jag skriver detta, har ett tiotal män anhållits misstänkta för konspiration mot staten. De lär ha planerat att försöka rekrytera folk i staden Balti för att få till stånd ett uppror. Planen ska ha varit att storma stadens fängelse, släppa ut 400 fångar och storma stadens polishögkvarter för att sedan ta över strategiska byggnader och bilda en utbrytarrepublik likt de i Donetsk och Luhansk. Ledaren ska ha varit från östra Ukraina och planer på liknande aktioner i huvudstaden Chisinau och i provinsen Gaugazien lär ha funnits. Moldavien är på gränsen till kollaps sedan regeringskrisen för ett år sedan då det visade sig att en miljard USD försvunnit från tre banker. Vad de paramilitära männen hade tänkt sig gör med sin utbrytarrepublik är tämligen oklart. Det är inte särskilt svårt att klä sig i militärgrönt, dra på sig en balaklava, rycka åt sig ett vapen och hota sig fram till makten. Men sedan då?

Bild: Transitions Online. Moldavisk polis arresterar misstänkta kuppmakare.

Nå, nu lyckades tydligen den moldaviska polisen kväsa denna revolt i sin linda men det förefaller ju inte otroligt att det finns fler med samma planer.

Här i Ukraina verkar också ett gäng kamouflageklädda män i balaklava, uppenbarligen från Högra Sektorn företrädesvis, tagit lagen i egna händer. I Odessa igår 30 november sägs att ett antal högerextremister tvingat domare att avgå sedan de friat fem Anti-Majdan aktivister som stått inför rätta för eventuell delaktighet i massakern den 2 maj 2014 då våldsamma sammanstötningar utbröt mellan högerextrema ukrainska nationalister och pro-ryska demonstranter vilket kulminerade med mordbrand på de pro-ryska demonstranter som tog skydd i en fackföreningslokal. De högerextrema krävde frisläppande av högerextrema kamrater som anklagats för mordbranden och att frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna skulle återkallas. Enligt uppgift ska de ha fått tre av domarna i rätten att avgå och frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna mot borgen cancellerat.

Nyligen sprängdes också två elmaster av maskerade män från Högra Sektorn för att förhindra elexport till Krim. När beväpnade och maskerade män tar lagen i egna händer på än det ena och än det andra stället börjar rättssamhälle och statens våldsmonopol att bryta ihop. Det kan vara första tecknen på totalt sammanbrott.

De ursprungliga källor jag hittat för nyheten om händelsen i Odessa är dock RIA Novosti och Moskva-baserade Essence of Time Europe samt Ukraina-baserade It´s Ukraine och Ukrainian Crisis Updates så det finns anledning till försiktighet. 

Bild: RIA Novosti


Det börjar dock droppa in från andra håll nu, som Off-Guardian exempelvis. De tv-bilder de länkat till motsäger knappast uppgifterna. Om detta stämmer och bilderna nedan som ska visa hur de tre domarna pressas att skriva under att de avsäger sig fallet är autentiska är det oroande tecken för Ukraina.





fredag 27 november 2015

Det politiska läget i Ukraina i korthet

Envisa rykten i pressen gör gällande att en regeringsombildning kan förväntas inom kort. Den 11 december går dess immunitet ut och parlamentet kan då göra förtroendeomröstningar, vilket alltså förväntas. Förtroendet bland allmänheten för regeringen såväl som president Porosjenko har sjunkit stadigt under hösten och allra lägst förtroende, nära nollstrecket, lär den hysa för premiärminister Jatsenjuk samt hans parti Folkfronten. Det hetaste tipset är följaktligen att om inte regeringen ombildas helt så lär i alla fall Jatsenjuk försvinna från den. En av de stora diskussionerna är anti-korruptionsarbetet som anses gå alldeles för långsamt och där också presidenten och hans relation till Riksåklagaren Shokin har gett upphov till öknamnet Poroshokin, syftande på president Porosjenkos nära relation till Shokin och deras sätt att använda rättssystemet för att göra sig av med politiska motståndare och hålla korruptionsutredningar borta från regeringen och presidenten.

De upprepade omröstningarna för att få igenom de diskrimineringslagar som varit avgörande för att få en visumfri regim med EU är ett exempel på interna svårigheter hos regeringspartierna att koordinera röstandet i parlamentet. Det lär alltså kunna uppstå stora problem när svåra beslut ska tas om skattereformer och statsbudgeten, där IMF-krav ligger inbakade, vilket väntar härnäst i parlamentet. För att inte tala om beslut gällande konstitutionella tillägg och för regionerna Donetsk och Luhansk.

Förutom korruptionsbekämpningen går också decentraliseringsprocessen trögt och pågår mer som illa koordinerade lokala pilotprojekt. Ingen tycks riktigt förstå vad som ska göras eller hur reformerna ska implementeras. Medan det däremot är högre hastighet på mer symboliska reformer som den om decommunization. Det finns helt enkelt ingen bra översättning av detta begrepp men det handlar om att rensa ut alla symboler för kommunismen, enligt de kontroversiella lagar som togs i våras där sådana förbjöds. Nu har monument med kommunistiska symboler och Leninfigurer rasat över hela landet och fler lär försvinna innan årets slut. Det talas också om att ändra namnet på landets tredje största stad, Dnipropetrovsk. Detta namn gavs åt staden under 1920-talet efter en numera ganska okänd revolutionär hjälte. Detta är mycket kontroversiellt då de flesta av stadens invånare lär vara nöjda med namnet och vill ha det kvar. Även Kharkiv lär vara föremål för namnbyte. Det blir en lätt absurd omställningsprocess då lokala fotbollslag eller som sagt hela städer får sina namn ändrade över en natt. Här i Chernivtsi, där jag just nu befinner mig, har flera gator redan bytt namn, exempelvis Röda Arméns gata som blivit Majdanhjältarnas gata istället. Inte utan debatt trots att detta är i västra Ukraina vilket indikerar att det på platser österut lär kunna bli heta strider till följd av denna historierevisionistiska process. Avseende Dnipropetrovsk och Kharkiv är det inte omöjligt att de lyfts till nationell beslutsnivå.

Förutom detta är regeringens vanligaste ämne kritik och fördömande av Ryssland. Relationen till den stora grannen i öst är oförändrat dålig och Krim har på senare tid hamnat i blickfånget då Krimtatarer tillsammans med aktivister ur Högra Sektorn inlett en blockad mot ön vid gränsen i Kherson. Detta lär ha drabbat de lokala ukrainska bönderna hårt då de är beroende av handeln med Krim. Dessa hårdföra aktivister sprängde den 21 november två elmaster vilket gjorde att Krim stod helt utan el. Dessutom sägs indirekt Ukrainas två kärnkraftverk ha drabbats och ha fått göra nödstopp av reaktorerna, men detta får sägas vara en osäker uppgift. Enligt OSSE fanns dagen efter attentatet ett antal aktivister på plats för att hindra reparatörer att komma till masterna och några poliser lär inte ha varit närvarande, vilket måste uppfattas som högst anmärkningsvärt. Natten till 24 november kvarstod hur som helst aktivisterna vid sina posteringar och ska bland annat ha jagat iväg ett dussintal journalister från platsen. Den ukrainska polisen och militären tycks agera med stor tveksamhet och det verkar råda viss förvirring, kan man nog säga. Nu sägs de dock ha förhandlat till sig fri lejd för reparatörer men det verkar oklart hur länge det kan dröja innan eltillförseln kan fungera igen.

I detta läge har landets premiärminister Jatsenjuk gått ut med ett offentligt uttalande. För att lugna ned stämningen och klargöra att kriminella handlingar som att spränga elstolpar kommer att bestraffas? Jo, det kunde man ju ha trott, men han säger istället detta (enligt censor.net):


”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”

Inte ett ord alltså om attentatsmännen. Kanske en present till Högra Sektorn som firade tvåårsjubileum den 26 november med filmvisning i Lviv. Cirka 120 företrädesvis unga män såg filmen ”Volunteers of the Lords Platoon” om Högra Sektorns frivilligbataljon (DUK) vid östfronten. Det lär ha gått lugnt till väga till skillnad från i Kherson.

Lokalvalen i Ukraina i koncentrat

Lokalvalen i Ukraina avgjordes under två omgångar med början 25 oktober då val av lokala stadsråd samt regionala råd avgjordes liksom borgmästarval för större städer. En andra omgång av borgmästarvalen hölls 15 november i de städer med över 90000 invånare där ingen kandidat fått mer än 50 % av rösterna i första omgången.

Valen flöt på i stort sett utan våldsamheter och enligt observatörer utan allvarligare inslag av valfusk. Trots detta har anklagelser om röstköp förekommit på flera håll, bland annat i Chernivtsi där ett antal studenter mutats att rösta på en av kandidaterna och nu stängts av från universitetet. En prefekt på universitet lär vara inblandad och rapporteras ha flytt till Rumänien. Detta med röstköp sägs vara mycket vanligt och rykten gör gällande att en pensionärsröst kostar ca 3-5 US dollar. En universitetsstudent något mer. Det är främst ur dessa två mindre penningstark, grupper röster köps enklast av naturliga skäl. En ganska färsk undersökning visar också att det förmodligen är ett ganska verkningsfullt sätt att fiska röster då ungefär 30 % av de tillfrågade i denna studie kunde tänka sig att "sälja" sin röst i val.

I Mariupol och närliggande Krasnoarmiisk fick valen skjutas upp eftersom det upptäcktes fel med valsedlarna. Oligarken Rinat Akhmetov som äger valsedeltryckeriet och som stödjer Oppositionsblocket är en av huvudpersonerna i denna skandal men motanklagelser har riktats från detta parti och även den lokala valkommissionen har fått hård kritik. Även den centrala valkommissionen har fått hård kritik för sitt agerande i exempelvis Pavlohgrad och Kryvy Rih. Utöver detta har dock inga stora skandaler rapporterats.


Inget parti har fått dominerande ställning varken i något av de lokala eller regionala råden. Porosjenkoblocket gjorde inget katastrofval generellt men måste lita till koalitioner på de ställen där de vunnit flest röster. Generellt sett har regeringskritiska partier gjort bra val och utökat sitt inflytande, det vill säga Batkivsjtjyna, Oppositionsblocket, Lyasjkos Radikala Parti samt Ihor Kolomoiskys nybildade UKROP. 

I övrigt kan noteras att den traditionella uppdelningen öst-väst varit mindre markant och partier som vanligtvis inte är framgångsrika i öst har där vunnit viss framgång och tvärtom. I klartext betyder det ungefär att Oppositionsblocket inte dominerat lika kraftigt i öst men också att de vunnit lite mark i väst. Samopomich/Självhjälp har också noterat betydande inbrytningar i öst och i syd. 

Noteras kan också att Svoboda gjorde betydligt bättre ifrån sig i lokalvalen än i förra hösten parlamentsval. De har alltså ökat sitt inflytande, i synnerhet i ett antal orter i västra Ukraina.

Det återstår att se hur mycket detta nya politiska landskap regionalt och lokalt kommer att påverka den nationella politiken. Till vilken jag återkommer i nästa inlägg på denna blogg.

söndag 22 november 2015

Kulturlivet i Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy

Efter ett ha inrättat mig under ett par veckor i Chernivtsi tänkte jag att det var dags att bekanta mig med stadens kulturliv. Chernivtsi är ju känt för att ha ett rikt kulturarv och många är stadens kända författare, både manliga och kvinnliga. En hel del av dessa är dock tämligen okända för den breda allmänheten hemma i Sverige. Vem känner exempelvis till Olha Koblyanska som gett namn åt den stora affärsgatan här och som står staty både vid Dramateatern och i Sjevtjenko-parken?

Eftersom jag ännu inte lärt mig ukrainska blev uppgiften att närma sig det ukrainska kulturlivet allt annat än lätt. Men en affisch för filmfestivalen Docudays ledde mig på spåren. Spår som också ledde mig i hälarna på stadens ungdom. Det är de unga som till stor del är drivande för det som händer kulturellt utanför den stora teatern och filharmonikerhuset. Det är de unga som behärskar engelska och i vissa fall tyska bäst och det är genom dem jag kommer framåt i sökandet efter det kulturella Chernivtsi.


Docudays är en filmfestival med inriktning på mänskliga rättigheter och med huvudtemat ”Propaganda”. Festivalen har ursprungligen varit i Kiev i mars men sedan gjort turné i ett flertal ukrainska städer. Nu är den alltså i Chernivtsi under en veckas tid. Premiärfilmen (19 november) var en holländsk film av Jeroen van Velzen med titeln ”A Goat for a Vote”. Den handlar om röstköp i Kenya men känns ju särskilt aktuell i Chernivtsi där lokalvalen som nyligen avgjorts omsusades av en röstköpsskandal, vilket jag skrivit om tidigare.

International Human Rights Documentary Film Festival Docudays UA hålls för tolfte gången och sponsras bland annat av Svenska Ambassaden I Kiev. En hel del information om festivalen finns därför på SwedenAbroad. Hela filmlistan finns att tillgå på denna länk och mer om festivalen kan man läsa också här.

Docudays UA foto: Poster


Ett av de ställen där festivalfilm visas här i Chernivtsi är på tämligen nyöppnade Horizont Business Hub. En lokal där företrädesvis (men inte nödvändigtvis) ungdomar kan samlas och för 20 hryvnia får tillbringa så mycket tid som önskas med tillgång till kaffe, wifi, bibliotek, dataspel och brädspel. Intill denna lokal finns också ett sorts kontorshotell där småföretagare och projektgrupper för 800 hryvnia per månad får tillgång till en egen arbetsplats (dock inte eget rum) med internetuppkoppling och skåp där den egna laptopen, arbetsmaterial eller annat kan låsas in. En utmärkt möjlighet inte minst för unga företagare som inte har råd att skaffa egna kontor eller som bara driver tillfälliga projekt. I källarvåningen finns en föreläsningssal där det ordnas olika seminarier och föredrag samt visas film, inte bara i anslutning till festivalen Docudays. Här hålls också olika kurser för unga jobbsökande antingen med viss inriktning (IT/Media etc) eller rent basalt som hur man lägger upp en CV osv.

Ett annat ställe där filmvisning ordnas är på Paul Celan Literaturzentrum. En kulturell institution som funnits i blott ett år med ambitionen att sprida och popularisera den multinationella och flerspråkiga litteraturen från Bukovina, provonsen i vilken Chernivtsi är huvudstad. Många är de författarnamn som fötts och/eller vuxit upp i Chernivtsi. Eller snarare i Czernowitz eller Cernauti eftersom det främst är under Österrikisk-Ungern eller Rumänien som stadens litterära giganter har frodats. Här finns namn som exempelvis Jurij Fedkowicz, Olha Kobylanska, Karl Emil Franzos, Mihai Eminescu, Alexander Morgenbesser, Alfred Margul-Sperber, Georg Drozdowski, Rose Ausländer, Moses Rosenkranz, Alfred Kittner, Gregor von Rezzori, Selma Meerbaum-Eisinger, Manfred Winkler, Ilana Shmueli, Elieser Stejnbarg, Itzig Manger, Moshe Altmann, Josef Burg, Aharon Appelfeld och Paul Celan som alla har korsat stadens kullerstensbelagda gator.

Mest känd är kanske Paul Celan som också lånat sitt namn till institutet. Han var av judisk börd och tyskspråkig men föddes faktiskt i Rumänien 1920 eftersom Chernivtsi då var under rumänskt styre och kallades Cernauti. Under nazisterna fördes han till arbetsläger i Bug men lyckades fly till Sovjetiska armén och tjänstgjorde där som sjukvårdare. Efter kriget gifte han sig och bosatte sig i Bukarest men flyttade därifrån vidare till Wien och sedan Paris där han tog sitt liv 1970, svårt traumatiserad av kriget, Förintelsen och förlusten av sina föräldrar.

Han brukar betraktas som tämligen svårtillgänglig men det stråk av smärta och lidande som finns i hans dikter går inte att missförstå. Åtminstone inte i den dikt som är hans kanske mest kända, Todesfuge, eller Dödsfuga på svenska. Enligt en del den dikt som bäst sammanfattar fasorna som Förintelsen innebar för Europas judar. Den avslutande strofen tycker jag bäst understryker riktigheten i den observationen. Den lyder så här i översättning av Lars-Inge Nilsson:

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
Vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
Vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
Döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
Han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
Han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
Han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland
Ditt gyllene hår Margarete
Ditt askgråa hår Sulamit

Celan brevväxlade med den judiska poetkollegan Nelly Sachs, som med Selma Lagerlöfs hjälp flydde till Sverige 1940. Det var i ett brev från Stockholm till Celans Paris som hon liknade deras korrespondens vid ”en smärtans och tröstens meridian”. Metaforen med meridianen använde Celan sedan i ett berömt tacktal och den har också använts för att ge namn åt den i september årligen återkommande internationella poesifestivalen i Chernivtsi, Meridian Czernowitz.

Den har jag med andra ord missat denna gång men till helgen blir det istället fotoutställning på Galleri Sweet Art med foton av Boris Savelev, som personligen infinner sig på premiärvernissagen till vilken jag har nöjet att vara inbjuden av galleriägarinnan Nataliya Bogomaz på fredag 26 november. Savelev är född i Ukraina men bor i Ryssland och har dokumenterat Sovjetunionen och Ryssland under över 30 års tid. Några av hans foton finns att beskåda i en artikel i the Guardian som skrevs i samband med en utställning där 2009.

Förutom Savelev visas också på Galleri Sweet Art fotografier tagna av ytterligare tre ukrainska/ryska, men nu avlidna, fotografer; Vjatjeslav Tarnovetskij (som har ställt ut i Stockholm), Sergej Lopatyuk samt den kanske mest kände Alexander Sliussarev, som har verk hängande bland annat på MOMA i New York. Alla utom Sliussarev (mig veterligen) har dock anknytning till Chernivtsi och i synnerhet Lopatyuks bilder är om jag förstått rätt nästan uteslutande från det sovjetiska Chernivtsi.

Foto: Sergej Lopatyuk. Foto vars original jag fick visat för mig av Nataliya Bogomaz på hennes galleri Sweet Art


Det börjar så sakteliga att röra på sig här i Chernivtsi alltså och denna plats har sannerligen förutsättningar att bli en kulturell mötespunkt i Europa. Men just nu, just för att jag är här, känns det förstås som om nollmeridianen befinner sig just i multietniska, multikulturella och mångspråkiga Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy.






fredag 20 november 2015

Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad

”Ge 9000 korrupta domare sparken”


Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska pressen. Merkel uttalade i samma  veva sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget, svårigheterna.

Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk? Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det? Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.

 Lika lite imponerar Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina.Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.

Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida spritt skämt att använda epitetet Poroshokin i beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.

Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden. Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.

”We don´t have justice here but just a show, and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.

Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter. Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare vilket också  är viktigt att veta i sammanhanget. Epitetet Poroshokin har alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.

Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdar att detta bara är början:

"[…]no one will enjoy immunity... neither the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old regime"

Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins” användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalande den 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten (eng/General Attorneys Office).  

Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta Shokin är det dock inte många som tror.

 “It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.

Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit smärtsamt påminda om.

Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om EU-medlemskap.

Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.

Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är särskilt effektfulla?






torsdag 19 november 2015

Ivano-Frankivsk - Tankar från ett tågfönster

Leriga byvägar slingrar sig mellan små byhus. Krokiga, buckliga, sten och lera, gropar fyllda med regnvatten.
En kvinna som vaggar fram mellan vattengroparna.
Höstkala träd med sina fågelbostadsbollar av stickor och strån.
Smala åkerlappar som svarta revor i det böljande gräsgröna.
Banvallar.
En höstack mellan spåren. Vem tillhör den? Finns det kolchoser kvar?
Banvallar.
Arbetståg med kranvagnar, en stins med spade ensam på en övergiven station. Väntar på att tåg ska stanna?
Arbetets söner väntar vid bommarna, på cykel, till fots. På väg till jobb eller bara på... väg?
Murar med grafitti. Den obligatoriska. Alltid denna grafitti, murar, husväggar längs rälsvägen. Kyrillisk grafitti.
En bro över en halvt uttorkad flodfåra. Metallskrot vid strandkanten och fler människor som strävar fram i den regntyngda morgondimman.
Någon genar över igenvuxna spår.Brådska? Tristess? Kanske lycka över att ha något att sträva fram emot? Vara på väg till!?
Framåt i morgondimman, på väg... Ivano-Frankivsk.

En stad gömmer sig i dimman, skäms lite. Gömmer sig för den resandes blick. Hus tittar fram försynt i diset och frågar om de duger. Tillräckligt fina för dig, du som stirrar genom tågrutan? Inte kan väl jag, Ivano-Frankivsk? tycks staden säga. Blir kvar där i diset, avvaktar, väntar.

Så vidare igen.
Stickspår med godsvagnar, som väntar...
En gestalt i dörröppningen på en av vagnarna, lutar sig lätt mot dörrkanten, väntar... på jobb? Snart utan? Austerity measures?
Arbetets söner. Vidare mot Europa. Mot vad? Vart ligger det?
Grafitti.
FUCK YOU. REACTOR. COIN. GONE.
Vem kan läsa? Vad betyder det?
Plötsligt höghus som skjuter ur marken, växer till sig med avståndet från centrum.
Grågula i morgondimman. Bostäder för arbetets söner och döttrar.
Var är de nu? På väg? Borta? Hemma? Inne, väntande?
Förväntansfulla?
Förvånade?
Förfärade?
Förtvivlade?
Förintade?
Förrådda?
Före i tiden förr i tiden, men nu? På väg... från... förr...



tisdag 17 november 2015

Ukrainska lokalvalen: Summering av borgmästarvalen

Det kan vara dags att summera resultaten av den andra omgången av borgmästarvalen som avgjordes i söndags. Fortfarande räknas det på en del håll men på de flesta av de 29 orterna är 100 % av rösterna räknade eller tillräckligt många för att kunna fastställa en vinnare.


Ett av de ställen där valkampanjen varit som hetast är just i Chernivtsi där jag befinner mig. Vinnaren här blev sittande borgmästaren Alex Kaspruk med 64,47 % av rösterna. De eventuella röstköp som motståndaren Vitaliy Mikhailishyn räckte inte till mer än 35,53 % för den förre borgmästaren och lokale oligarken. Den som följt min ”valvaka” känner också till hans kampanj med generösa löften till pensionärer inte minst. Väljarna har uppenbarligen inte låtit sig imponeras vilket kan vara ett friskhetstecken. 

Ett friskhetstecken är dock inte det låga valdeltagandet rent generellt i denna andra omgång vilket kanske är det största samtalsämnet här i Ukraina. Endast drygt 34 % fann det mödan värt att rösta i andra omgången av borgmästarvalet vilket är rekordlågt valdeltagande i Ukraina. En del experter menar att det inte är särskilt anmärkningsvärt för lokalval, även jämfört med andra länder. Medan andra anser att det är ett uttryck för besvikelse och missnöje med de politiker som tagit vid efter Euromajdan.

Ett tecken på denna besvikelse kan vara att flera av de oberoende kandidaterna vunnit klara segrar. Att vara obunden till något av de politiska partierna ses möjligen som meriterande. Kaspruk i Chernivtsi är ett sådant exempel. Andra oberoende kandidater som vunnit stora segrar är Vladimir Mykolayenko i Kherson med drygt 70 % av rösterna och Volodomyr Khomko i Rivne med drygt 64 %.

Ett annat tecken kan vara framgångarna för kandidater från partiet Självhjälp/Samopomich som är sprunget ur den flora av civilrörelser som verkade före, under och efter Euromajdan. En av de klaraste vinnarna från just detta parti är den sittande borgmästaren i viktiga Lviv, Andriy Sadovyi. Det var helt enligt förväntningarna. Betydligt jämnare var valet i Kryvyi Rih och dessutom det mest skandalomsusade. Samopomich tänker troligen göra rättssak av det röstfusk som de menar ligger bakom deras kandidats, Yurii Myloboh, knappa förlust till motkandidaten Yuriy Vilkul från Oppositionsblocket. 

Förlorade klart gjorde dock Oppositionsblockets Oleksandr Vilkul, son till Yuriy, i Dnipropetrovsk där striden varit hård in på mållinjen. Boris Filatov från oligarken Kolomoiskys parti UKROP vann till slut efter en valkampanj som kantats av smutskampanjer och med eventuell inblandning av självaste president Porosjenko som sägs ha backat Vilkul i tysthet för att bromsa rivalen Kholomoiskys framfart. Det uppmärksammade anhållandet av UKROP:s partiledare Hennadiy Korban anses av många ha varit en del av detta spel, vilket förstås har förnekats av Porosjenko som beskriver det som startskottet för en kampanj mot korruptionen medan andra kallar det ”selektiv rättvisa”. Om avsikten varit att knocka Filatov i Dnipropetrovsk har det uppenbarligen inte fått önskvärd effekt.

På knock gick däremot Porosjenkoblockets gamle tungviktsboxare Vitali Klitschko i Kiev. Han behöll sin borgmästartitel med klar marginal, drygt 65 % av rösterna, och fortsätter alltså styra huvudstaden. Att han tvingades ta en andra rond menar dock en del visar att hans seger inte var en "knock-out".

Enligt OSSE och Ukrainas nationella valkommission, CEC, har dock andra omgången av borgmästarvalen gått lugnt till väga och utan allvarligare brott mot valprocedurer och lagar. President Porosjenko verkar också vara mycket nöjd med att flera förlorande kandidater erkänt sina förluster och gratulerat motståndarna till vinsten. Närmast euforiskt lär han ha utropat:

”How cool, how cool, how European! I congratulate Ukraine with this choice of the citizens”

Nu återgår hur som helst Ukraina till vardagslunken igen och en bister vinter väntar måhända. Med en ekonomi som visar en  förväntad tillväxtsiffra på minus 11,6 % och en försvagning av valutan och hög inflation samtidigt som sociala förmåner och pensioner frysts. Vi får se hur ”cool” det blir för Porosjenko och hur ”europeiska” det ukrainska folket kommer att visa sig vara fram till nästa val.



söndag 15 november 2015

Lokalvalen i Ukraina: Valkampanj på ukrainska

Idag är det valdag i Ukraina. I alla fall i de 29 städer som går till andra omgången av borgmästarvalen. Som här i Chernivtsi. Under min söndagspromenad besöker jag ett par vallokaler och det strömmar till en hel del som uppenbarligen bestämt sig om de vill rösta på Alex Kaspruk eller Vitaliy Mikhailishyn. En tuff valkampanj går mot sitt slut, med anklagelser om röstköp, smutskastning och tjuvnyp kandidaterna emellan. Historien om Mikhailishyn är värd att berätta eftersom den säger väldigt mycket om den ukrainska politiken och hur det politiska spelet fungerar.

Egen bild. Mot vallokalen...


Mikhailishyn är en lokal oligark som bland annat äger det lokala fotbollslaget. Rykten gör gällande att han har en egen huligan-mobb som gör smutsjobbet åt honom. Han tillhörde tidigare Janukovytjs klan och parti Regionernas Parti men har nu bildat eget parti, Ridne Misto (Hemstaden), som bara verkar här i Chernivtsi. Som jag skrivit om tidigare anklagades detta parti för röstköp men det har inte hindrat Mikhailishyn från att ställa upp för val i denna andra omgång av Chernivtsis borgmästarval. Häromdagen fick jag en av hans kampanj-flyers i handen och en närmare studie av den kampanj han bedrivit är häpnadsväckande läsning som säger en hel del om den populism som de flesta politiker i Ukraina hemfaller åt i valtider.

De flesta av hans vallöften vänder sig till pensionärer och ett av dem är att återinföra gratis bussresor. Något som Mikhailishyn införde under sin tidigare period som borgmästare i staden. Då delade han ut busskort prydda med hans porträtt till pensionärer som senare besviket kunde konstatera att de inte dög som betalning på de privatägda bussarna. Senare lyckades han tydligen ändå på något sätt förmå dessa att acceptera korten. Hur det gick till är oklart men det behövs kanske ingen vildare fantasi för att gissa i detta av korruption genomsyrade samhälle.

Andra löften som nu ges till pensionärer är 20 % sänkning av läkemedelskostnader och en "tvåfaldig" sänkning av "brödpriset". Vilket på samma sätt lär ge bekymmer för de privata apoteken och brödförsäljarna. Alla stadens medborgare ska dessutom få 1000 hryvnia. Ett sorts kollektivt röstköp förefaller det som dessutom, får man förmoda, ska finansieras ut stadskassan? Till detta kan läggas löften om billigare offentlig service rent generellt. Frågetecknen hopar sig här om finansieringen av allt detta vilket den generöse Mikhailishyn har väldigt lite eller inget alls att säga om. Populism och röstfiske av grövsta märke med andra ord.

Egen bild. Negativ valkampanj av Vitaliy Mikhailishyn. Motståndare Kaspruk, till vänster, säger sig vara oberoende kandidat. "Pyttsan", säger Mikhailishyn och pekar på Kaspruks tidigare partitillhörighet som sammanfaller med den allt mindre populäre premiärministerns Jatsenjuk, till höger.


Chernivtsi-borna har alltså att välja på denne generöse oligark eller motkandidaten Oleksandr "Alex" Kaspruk som nominerat sig själv och säger sig vara oberoende. Han tillhörde dock tidigare premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), vilket motståndaren Mikhailishyn varit flitig med att påpeka, bland annat på den flyer jag fick i min hand häromdagen.
Folkfrontens och Jatsenjuks popularitet har sjunkit till nära nog nollpunkten så det kanske kan vara effektivt som negativ kampanj. Förutom högtflygande löften och tomma paroller är just smutskastning och slag under bältet på motståndaren den vanligaste kampanjmetoden här. Anklagelser om röstköp sägs nu riktas också mot Kaspruk vilket han bestämt tillbakavisar som smutskastning. En färsk undersökning visar för övrigt att ca 30 % av befolkningen kan tänkas att sälja sin röst, vilket pekar mot att detta med röstköp troligen är ganska utbrett och uppenbarligen gångbart som metod för att förbättra sitt valresultat.

Egen bild. Entrén till en vallokal i Chernivtsi. Närmare än så här får man inte fotografera vallokalerna.


Vi får väl svaret tidigast imorgon vem som knockat vem här i Chernivtsi och på de 28 andra orterna i landet.



lördag 14 november 2015

Mötet med Tamara från Aidar-bataljonen

På centraltorget i Chernivtsi, alldeles intill Taras Shevchenko-monumentet (nationalpoeten), höll igår en handfull personer knutna till Aidar-bataljonen möte. Flammande tal hölls inför en gles skara åhörare. Mest skolungdomar och ett antal vinddrivna existenser som utgör de vanliga parkbänksnötarna. Och så jag då. Tänkte på hur det låtit tidigare här då Lenin stod staty på samma plats. Chernivtsi var först i landet med att riva ned den under Sovjet-styret smått obligatoriska Lenin-statyn, brukar det stolt framhållas här i staden.

Hinner inte lyssna länge förrän de börjar packa ihop, men får kontakt med en uniformsklädd kvinna som förklarar för mig vad mötet går ut på. Aidar-bataljonen är ute på charmoffensiv och vill öka sin popularitet i staden... "i mir", tillägger hon. "Och världen", alltså. Det är väl främst hon som står för det jobbet, tänker jag när jag ser de buttra männen i sällskapet. Hennes engelska är nästan lika skral som min ukrainska men hon presenterar sig som Tamara Chubanova och säger att hon legat vid fronten i Luhansk-regionen. Hon ser alldaglig ut och om det inte varit för uniformen skulle jag aldrig gissat att hon haft någon som helst militär erfarenhet. Hon är förvisso inte ensam kvinna vid fronten, vilket bland annat framgår av en artikel i the Guardian. Hon är hur som helst öppen, vänligt nyfiken och sjunger en sång för mig som de brukar sjunga vid fronten, om jag förstår rätt. Hon upplyser mig om att de ska hålla en konsert där på torget senare under kvällen.

Jag lämnar Tamara med huvudet fullt av snurrande tankar. Aidar-bataljonen är en av de frivilligbataljoner som gjort sig ökända för övergrepp i striderna mot separatisterna i öst. Luhansk-regionens guvernör lämnade i somras in en lista över 65 olika brottstyper som han anklagade Aidar-bataljonen ha gjort sig skyldiga till. Bland annat kidnappning, utpressning, tortyr och rån. Även internationella organisationer har utförligt rapporterat om krigsförbrytelser utförda av båda sidor i konflikten, men särskilt omnämnda är Aidar-bataljonen bland annat i Amnestys rapport från september 2014 och i FN-organet OHCHR:s från november 2014.

Vad är det för figurer som radar upp sig för fotografering (se bilden nedan)? Torterare, kidnappare, rånare och utpressare? Kanske, kanske inte. Men också en skönsjungande, medelålders kvinna med ett leende på läpparna.

Det är svårt att inta ett svart-vitt perspektiv när man möter människor ansikte mot ansikte och pratar med dem. I alla fall om man pratar med Tamara.

Egan bild. Aidar-bataljonen i Chernivtsi på charmoffensiv. Tamara tvåa fr vänster för den som tvekar.