fredag 7 november 2014

Ukraina efter valet – hur ska resultatet tolkas och vad händer nu?

Enligt OSSE ska parlamentsvalet i Ukraina ha gått ”relativt” lugnt tillväga och ”i stort sett” svarat upp till demokratiska åtaganden, säger svenske Kent Härstedt, som ledde den tillfälliga valobservatörsstyrkan. Kandidaterna sägs också ha varit ”generellt sett” fria att föra sina kampanjer även om OSSE noterade ökat våld, förödmjukelser, hot och vandalism av valkampanjmaterial/egendomar under de sista tio dagarna av valkampanjen.

En analys genomförd av Yuriy Gorodnichenko, Dmytro Goriunov och Tymofiy Mylovanov, publicerad 4 november i Washington Post, visar att valfusk sannolikt inte har förekommit i någon betydande omfattning åtminstone.

Ett tecken på att detta troligen stämmer är att även Ryssland erkänner valets giltighet och lär godta dess slutgiltiga resultat. 

Valdeltagandet får anses lågt då endast 52 % av de röstberättigande verkligen röstat. Högst valdeltagande noterades i västra Ukraina med Lviv som högst på 70 % medan det i de Ukraina-kontrollerade delarna av Donbass i öst endast var 32 % som röstade.

Än så länge är valresultatet dock inte helt klart. De enmansvaldistrikt där en kandidat väljs enligt modellen ”first-past-the-post” har ännu inte, med två undantag, offentliggjorts av valmyndigheten CEC. Dessa ledamöter utgör normalt halva parlamentet även om nu distrikt i de två självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk står vakanta tills fyllnadsval kan utföras, om de nu någonsin blir av. Dessa republiker höll ju häromdagen egna val som i det här läget måste betraktas som en sorts kvasival utan större legitimitet. Däremot har närapå alla röster på partier nu avslutats vilka ligger till grund för fördelningen av ledamöter för den halva av parlamentet som väljs enligt representativ modell. De fördelar sig enligt följande:

Folkfronten (Jatsenjuks parti) 22,14 %
Petro Porosjenkoblocket 21,82 %
Självhjälp/Samopomitj 10,79 %
Oppositionsblocket 9,42 %
Radikala Partiet (Oleh Ljasjkos parti) 7,44 %
Fäderneslandsförbundet/Batkivsjtjyna (Tymosjenkos parti) 5,68 %
Närmast under 5 %-spärren ligger Svoboda med 4,71 %

CEC har dock sagt sig vilja räkna om resultaten från distriktet Krasnoarmiysk(Donetsk) men fått avslag av domstol vilket de nu överklagat. Det kan också noteras att inrikesministeriet har fått in 597rapporter om incidenter relaterade till valet. Polisen har dessutom inlett 120 utredningar om mutbrott i samband med valet. Det senare lär väl inte kunna förändra valresultatet men visar kanske att det finns en risk att detta bara är toppen av ett isberg vi ser och att resultatet bör betraktas med viss skepsis. Opositionsblockets ledare Vitaly Boiko menar att det här valet var det ”smutsigaste någonsin” vad gäller behandlingen av oppositionen.

Sammantaget ger detta en lite annan bild av valet än den Kent Härstedt och andra bedömare gjort av ett val som i stort sett lever upp till normala krav på demokratiska val. 

Detta, tillsammans med det låga valdeltagandet, utgör också att legitimiteten kan ifrågasättas. Till vilken grad kan parlamentet sägas spegla folkviljan egentligen? Detta underlättas inte heller av att det ofta är svårt att veta vad ledamöterna själva vill, vilket jag återkommer till längre fram.


 Vad blir det för regeringsbildning? 

Enligt en veckorapport 24-31okt från CEPI Ukraine Watch (the Central European Policy Institute, baserat i Slovakien) ska diskussionerna om en koalitionsregering vara klara inom kort. Det finns dock lite olika åsikter om vilka som ska vara med i en sådan regering och hur ministerposterna ska fördelas. 

Jatsenjuks Folkfronten har presenterat en önskelista där de gör anspråk på premiärministerposten (Jatsenjuk själv vill sitta kvar förstås) samt även justitie-, finans- samt inrikesministerposterna. Tunga poster naturligtvis. Dessutom posten som minister för Ministerrådet, som väl närmast kan liknas vid Statsrådsberedningen här i Sverige.

 Självhjälp/Samopomich anser istället att ministerposterna bör tillsättas på grundval av kompetens och inte andelen röster medan Tymosjenko uttalat att hennes parti Batkivsjtjyna inte gör anspråk på några ministerposter alls (?). 

Porosjenkoblocket uttalade tidigt en vilja att helst se en koalition mellan alla partier utom Radikala Partiet och Oppositionsblocket. Till skillnad från Jatsenjuks Folkfronten som har inbjudit Radikala Partiet till förhandlingar. Senare uppgifter har dock gjort gällande att Porosjenkoblocket föreslagit att de tre största partierna skulle samlas för diskussion om regeringsbildningen men samtidigt att de var öppna för samtal även med Radikala Partiet såväl som Batkivsjtjyna.

De båda största partierna har emellertid offentliggjort varsitt förslag till koalitionsavtal. Gemensamt för dessa är att de uttrycker en vilja att leda landet mot EU för att så småningom bli ”en av de ledande europeiska nationerna”. Förslagen har emellertid kritiserats av en del organisationer för att sakna utrymme för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Vilket, påpekar vissa, borde vara grundläggande för ett land som vill närma sig EU.

Enligt en eftervalsanalys i The Economist döljer sig hos de tänkta koalitionspartierna - bakom den enade pro-europeiska fasaden – olika affärsintressen och personliga ambitioner och i artikeln framhålls att det redan förekommit kohandel om ministerposterna och gräl om reformer. Jatsenjuk tillhör ”hökarna” i sin attityd till Ryssland och sätter målet att återställa landets suveränitet och territoriella integritet högst. Medan Porosjenkoblocket är lite mer inriktat på reformer för landets styre.

I en annan intressant artikel i magasinet Foreign Policy, skriven av Alina Polyakova, framhålls också att ukrainska koalitionsregeringar har en tendens att sönderfalla i gräl och splittring så fort de har formats. Hon påpekar att många menar att just detta var orsaken till att de emotsedda reformerna uteblev efter orangea revolutionen 2005 och att detta bäddade för Janukovytjs makttillträde 2010. Hon antyder därmed att det finns en uppenbar risk för upprepning även denna gång.  

Till detta kan också läggas att det i parlamentet mycket väl kan bildas samarbetsgrupper som driver en egen agenda vilket i vissa fall kan obstruera regeringens vilja i en del frågor. Bland annat rapporterar Ukraineinform om en partiöverskridande allians mellan befälhavare – såväl knutna till ukrainska armén som till olika frivilligbataljoner - vid östfronten. Yuriy Bereza, befälhavare vid Dnipro-bataljonen, ska vid en presskonferens tillkännagivit denna allians och att den blir partiöverskridande. Han tillade också att detta skulle kunna bli en ”överraskning” för dem som trott att de många invalda soldatrepresentanterna i parlamentet skulle vara splittrade för att de tillhör olika partier.


Hur ska resultatet tolkas?
De allra flesta bedömare världen över har noterat det nya parlamentets pro-europeiska hållning och tolkar detta som att de också kommer att vara reforminriktade för att på så sätt möjliggöra för ett framtida EU-inträde. Frågan är bara hur kapabla dessa parlamentsledamöter och den regerings som bildas kommer att vara att genomdriva nödvändiga reformer? Det är allmänt känt att den ukrainska politiken handlar väldigt lite om ideologi och mer om personligheter med oklar agenda och om oligarker som bevakar sina regionala eller nationella affärsintressen.

I den tidigare nämnda artikeln i Foreign Policy beskriver Alina Polyakova Ukrainas demokratiproblem genom att titta närmare på valkampanjen i valdistrikt 217 i Kiev. Det vill säga ett av de enmansvaldistrikt där en lokal kandidat väljs in till parlamentet som representant för distriktet. De två främsta kombattanterna i detta distrikt var dels den ultranationalistiske (en av grundarna till nazistpartiet SNP) kommendanten för Azov-bataljonen Andriy Biletsky (som jag skrivit om tidigare).  Han representerade i detta val Folkfronten. Mot sig hade han Vadym Stolar, tidigare medlem i förre presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti men ställde nu upp som oberoende kandidat. Mest känd är han dock för sina skumma fastighetsaffärer där investerarnas pengar, som så ofta i Ukraina påpekar artikelförfattaren, går upp i rök innan byggprojekten kommer igång.

Biletskys främsta valslogans löd; Stark nation! Ärlig regering! samt Kraftfull stat!

Stolar lär ha kontrat med; Fred, säkerhet och patriotism!

Några program eller redovisningar av vad de ville göra i parlamentet eller vilka åtgärder de tänkt stödja för att få till stånd det som de stolta parollerna utlovade fanns inte.

Av artikeln framgår att Biletsky först och främst ser sig som soldat och att det är hos Azov-bataljonen han har sin främsta lojalitet och han har inte aviserat något intresse för att lämna denna när han nu, som vinnare av detta distrikt, tar plats i parlamentet.

Artikelförfattaren Polyakova framhåller att detta är landets politiska dilemma. Det finns inga framåtblickande narrativ som kan ena landet utan kandidaterna ser ut ungefär som Biletsky och Stolar i exemplet ovan, fullproppade med meningslösa slogans men utan konkreta planer för reformer.

Det kan alltså vara väldigt svårt att förutse det nya parlamentets verkliga sammansättning. I synnerhet med tanke på de lokalt valda kandidaternas, likt de ovan beskrivna, stora inflytande. Kommer ledamöterna att företräda sina dubiösa bataljoners intressen eller sina högst personliga affärsintressen eller någon finansierande oligarks? Det kan också lika bli högst lokala intressen som drivs vilket inte nödvändigtvis innebär hela landets samlade intressen. 

Den högt aktade brittiska dagstidningen The Guardian gör emellertid en betydligt mer okritisk och, enligt min mening, en tämligen grund analys av valet. En ledare som skrevs dagen efter valet, med titeln Farewell to the old politics, framhåller liksom de flesta andra att valet bekräftat landets pro-europeiska orientering men menar också att en rad nya politiker, med rötter i Majdan-rörelsen, kommit till makten. De hävdar att det inte återstår mycket av Ukrainas gamla politik. Oligarkernas inflytande har förminskats och extremhögerns representanter utgör fortfarande relativt obetydliga aktörer, enligt denna analys.

Detta med extremhögerns tillbakagång är något jag själv reflekterade över direkt efter valet men som jag vid en närmare studie av kandidaterna, inte minst från Folkfronten, funnit anledning att revidera eller åtminstone reservera mig för, vilket framgår av mitt förra inlägg om valet.

Den militanta och ultranationalistiska patriotism som genomsyrat valkampanjen är väl egentligen det enda som säkert kan sägas få genomslag i parlamentet och den blivande regeringen. Själv ser jag det som den slutgiltiga dödsstöten för ett enande av landet.


Går landet att ena eller är öst hopplöst förlorat?

Den förhandlingslinje som president Porosjenko till stor del slagit in på under hösten ser nu ut att förbytas till en mer militant och hårdför attityd mot de östra separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Det parti som går under namnet Oppositionsblocket, som bildats ur spillrorna av Janukovytjs Regionernas Parti, fick överraskande stor andel röster och skulle kunna utgöra en balanserande kraft i förhandlingar med separatisterna. Istället ser de ut att bli det enda parti som inte inbjuds till koalitionsförhandlingar och, i och med att kommunistpartierna inte klarade spärren, blir det enda pro-ryska partiet i parlamentet. Hannes Schreiber, som ingår i EU-delegationen i Kiev, är en av de få som betonar vikten av att få med Oppositionsblocket i diskussionen om landets framtid. Av artikeln i The Economist tillägger hon att:

”Failure to do so would increase feelings of exclusion in Russian-leaning regions, where Kremlin agents continue to sow dissent”.

Ukrainas framtid som nation inom de nuvarande gränserna står på spel. Mitt eget tips är att de östra regionerna redan är förlorade oavsett åt vilket håll ”krigslyckan” kommer att vända. Ett tecken på den hårdnande attityden kom bara häromdagen då Porosjenko, i egenskap av president, lade fram ett förslag till parlamentet om att riva upp avtalet om eldupphör och om att erbjudandet om utökat självstyre inom Ukraina för de nu självutropade republikerna Donetsk och Luhansk ska omprövas. 

Detta är naturligtvis en reaktion på de egna val som separatistrepublikerna nyligen höll. Men hur indragna löften om utökad självständighet inom Ukraina ska få separatisterna på andra tankar förefaller oklart. Det antyder att endast en militär lösning återstår. Vilket i sin tur kommer att få Ryssland att överväga en mer öppen och direkt intervention. De mörka molnen tornar upp sig över Ukraina och det lär bli en lång och hård vinter. Alldeles oavsett vilken koalition som bildar regering.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar