söndag 9 november 2014

Ett nytt kallt krig 25 år efter Berlinmurens fall eller ”en ny era av demokrati, fred och enighet”?

Michail Gorbatjov besöker just nu Berlin inför firandet av 25-årsjubiléet av murens fall. Han bidrog själv mycket aktivt till den avspänning mellan öst och väst som ledde till det kalla krigets slut. Även om detta nu inte innebar ”the end of history” som en del liberala drömmare utropade vid början av 1990-talet. Snarare bör vi kunna damma av klyschan ”historien upprepar sig”. Från den gamle Gorbatjov kommer också en varning om att ett nytt kallt krig är i annalkande, eller rentav startat redan. Han anklagar också väst för att ha utnyttjat Rysslands svaghet efter Sovjetunionens kollaps.

Vid kalla krigets slut undertecknade 34 nationer ett avtal, Charter of Paris for a New Europe, vilket innebar att de därmed förbundit sig att garantera suveränitet och territoriell integritet samt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och ekonomisk frihet.

Det fortsätter ungefär på samma sätt med texten:

”The era of confrontation and division of Europe has ended.  We declare that henceforth our, relations will be founded on respect and co-operation.”

Samt senare i texten en viktigare rad som kommit att få allvarliga konsekvenser. Nämligen följande förklaring:

” With the ending of the division of Europe, we will strive for a new quality in our security relations while fully respecting each other's freedom of choice in that respect.”

Detta tolkades av Väst som ett klartecken för de forna östeuropeiska staterna att ansluta till Nato och 12 av dessa har sedan dess blivit Nato-medlemmar. Putins Ryssland har med senare års agerande tydligt markerat sin ovilja att se en ytterligare utvidgning, vilket nu ligger till grund för konflikten om Ukrainas framtida utveckling.

Det ligger alltså en hel del i Gorbatjovs resonemang om ett nytt kallt krig vilket bör leda till en viss eftertanke hos höga företrädare för USA, EU och Nato. Han uppmanar, i en intervju i the Guardian, ledarna för USA och Ryssland att skruva ned tonläget;

“We must make sure that we get the tensions that have arisen recently under control.”

Men vilken typ av säkerhetsregim kan accepteras av dessa såväl som av Putins Ryssland? Går det att finna en lösning på konflikten i Ukraina som nu har blivit en tämligen ”klassisk” bricka i ett stormaktsspel? Samt att undvika liknande blodiga konflikter i framtiden?

I en artikel för Reuters skriver Paul Taylor om att damma av ett förslag som lades fram av Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev redan 2008 men avfärdades då av Väst som ett försök från rysk sida att få veto-rätt avseende Nato-beslut om nya medlemmar och placering av missiler i Europa. Medvedevs plan innebar bland annat att ingen nation eller allians i den Euro-Atlantiska regionen skulle kunna stärka sin säkerhet på bekostnad av andra nationer eller organisationer. Möjligen hade en överenskommelse av det här slaget kunnat innebära ett helt annat ramverk för att hantera krisen i Ukraina? Taylor påminner om händelseutvecklingen sedan några år tillbaka:

Putin has since taken the opposite route with unilateral military action in Crimea and by establishing a Eurasian Union, including Belarus and Kazakhstan, as a Russian-centred counterweight to the European Union. The struggle for Ukraine is precisely over Kiev's choice to move towards the EU rather than join that Eurasian Union.”

Nu höjs alltså röster för att studera Medvedev-planen igen med en mer konstruktiv approach. Wolfgang Ischinger, ordförande för säkerhetskonferensen i München, menar exempelvis att Rysslands uppförande i Ukraina är oacceptabelt men att det behövs en ny säkerhetsregim för Europa och att OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (eng/OSCE) bör stärkas för att kunna fungera som en vehikel i en sådan process. OSSE som organisation är sprungen ur den stora säkerhetskonferensen i Helsingfors 1973-75 (ESK). En konferens som hölls mitt under det kalla krigets dagar men som ändå får sägas ha haft ovanligt stor betydelse för de nutida fred- och säkerhetsarbetet såväl som bevakningen av demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Kortsiktigt skulle en förstärkning av OSSE kunna leda Ukraina-konflikten till en fredlig lösning och på lång sikt utveckla en ny säkerhetspolitisk regelbok för Europa.

Det är emellertid fortfarande väldigt få som ens vet att organisationen finns och än mindre varför och vad den gör. OSSE har, avseende Ukraina-konflikten, fått en framträdande roll som observatör av det fredsinitiativ som undertecknades i Minsk i september och detta med både acceptans och gillande av såväl Ukraina som Ryssland. Det kan alltså vara något att bygga vidare på för mer långsiktiga och breda överenskommelser om framtida säkerhetsarrangemang för Europa och övriga världen.

Möjligen måste då OSSE, som jag förmodar Ischinger är ute efter, ges klarare mandat och möjligen en uppgradering av dess auktoritet likt den som kom till stånd efter Berlinmurens fall då organisationen bytte namn från CSCE (Conference for Security and Cooperation in Europe) till OSCE för att markera dess nya status och ökade betydelse.  

Idag firas det i Berlin. Det finns all anledning till det. Men när champagnekorkarna har landat måste EU, USA och Nato gå vidare och fundera över hur freden i Europa ska bevaras.    



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar