Israels framtid hotas inte av raketer

Sverige har nu tagit regeringsbeslutet att erkänna Palestina. Det är ett modigt beslut och det är ett beslut som gör skillnad. Kritikerna menar att det inte gagnar fredsprocessen. Margot Wallström gav för ett par veckor sedan ett bra svar på den kritiken; - Vilken fredsprocess?

Israel har under de senaste decennierna intagit en allt mer hårdhudad attityd gentemot Palestina och obstruerat varje ansats till avspänning och samtal. Som ifjol när förhandlingar med USA:s utrikesminister John Kerry som medlare skulle påbörjas och Israel inledde med att ta beslut om nya bosättningar. Under det dryga halvår som förhandlingarna pågick godkände Israel byggrätter för 13851 nya bostäder på ockuperad mark. Med den takten skulle Stockholm snart ha byggt bort bostadsbristen. Men för Israels del handlar det förstås om annat. För varje bosättning på ockuperad mark försvåras bildandet av en palestinsk stat. Att ”rulla tillbaka” hela samhällen över 1967 års gräns till Israel igen är naturligtvis inte praktiskt rimligt eller ekonomiskt försvarbart. Så varför bygga nytt? Naturligtvis för att en närastående lösning inte eftersträvas.

Israel har också kritiserat palestinierna för att de är splittrade. Hur ska de kunna styra ett land när de inte kan leva ihop, har det hetat. När Hamas och Fatah enades i somras vänder Israel på kuttingen och kritiserar palestinierna för att de söker enhet istället. Självfallet är det senare ett större hot för Israels planer på fortsatt ockupation och bosättningsexpansion. En enad ”nation” istället för splittrad och söndrad är förstås mindre lätthanterlig för Israel.

Nu har den israeliska regeringen gått i taket och kallar hem sin ambassadör som reaktion på Sveriges erkännande av Palestina. Jag tror inte det ger dem särskilt mycket goodwill internationellt utan kan vara ett tecken på att argumenten nu börjar brista för israelerna när omvärlden visar tecken på bristande tålamod med den israeliska politiken och oviljan att komma någonvart med förhandlingarna om den tvåstatslösning som alla seriösa bedömare menar är den enda rimliga lösningen på konflikten om det forna mandatet Palestina som började redan vid första världskriget. Hundra år av bittra strider och fiendskap. Vill Israel verkligen fortsätta i hundra år till? Med vilka metoder ska de få palestinierna att vekna och erkänna Israels rätt att ta över hela mandatet Palestina? Hur har de tänkt att detta ska gå till och se ut? Vad bygger en sådan israelisk stat på för legitimitet? Hur har de tänkt leva i fred? Genom att utrota alla fiender?

Det är en blind denna tro på Eretz Israel som står i vägen för konstruktiva förhandlingar och lösningar. De Likud-ledda regeringar som drivit denna politik de senaste decennierna har kommit till vägs ände. Omvärlden börjar tappa tålamodet. Det brittiska parlamentet röstade bara för någon vecka sedan för att erkänna Palestina och tidigare benhårda israelvänner medgav nu att de tröttnat. En förkrossande majoritet bland de brittiska parlamentarikerna röstade för erkännandet av Palestina och det återstår bara att regeringen gör som de folkvalda vill. 

Kanske är det dags för EU att bli en aktiv kraft för att få tvåstatslösningen till stånd och med ekonomiska medel sätta press på Israel, och för all del den palestinska myndigheten också, att komma framåt i förhandlingar.

Inte heller bara för palestiniernas skull utan för Israels egen skull. Som jag ser det är staten Israel sakta men säkert på väg att sluta sig inom ett hårt pansarskal och utvecklas alltmer till ett militäriskt apartheidsamhälle. Ja, rent ut sagt till en militärdiktatur. Den inhemska fredsrörelsen och kritikerna av den förda politiken kämpar i allt svårare motvind. De behöver också vårt stöd. För att förändring också ska kunna komma inifrån.

Jag har vid flera tidigare tillfällen försökt lyfta fram vikten av att uppmärksamma och stödja dessa människor och organisationer som alla vill se ett annat Israel (för att låna titelnamnet på Susan Nathans bok).

Det mest glädjande jag läst på länge var Avraham Burgs debattartikel i SvD igår där han tackar den svenska regeringen och statsministern för erkännandet av Palestina. Han säger också så här om den israeliske labourledaren Isaac Herzog:

”Herzog och andra säger att ett erkännande av en palestinsk stat är ett ’unilateralt’ steg som hotar chanserna för fred. Jag tror istället deras motstånd mot erkännandet är det verkliga hotet eftersom det skapar en framtid där ockupationens orättvisor bara fortsätter. Det finns definitivt unilaterala element iden israelisk-palestinska konflikten, men sanningen är att de flesta av dem kan tillskrivas Israel. Att säga något annat är att förtränga verkligheten. Palestinierna lever sedan 50 år under israelisk ockupation utan någon som helst bilateral överenskommelse”.

Han menar vidare att Israel ”blivit en stat som systematiskt diskriminerar invånare utifrån etniska grunder” och att ett internationellt erkännande av en palestinsk stat ”förebygger att den utvecklingen fortsätter”.

Denne Avraham Burg är inte vilken tyckare som helst. Han var tidigare talman för israeliska parlamentet Knesset och han har också varit ordförande för Jewish Agency samt World Zionist Organization. Då bör man veta om att den förstnämnda organisationen har och har haft som främsta uppgift att samla in pengar för att få människor att flytta till Israel och hade en central roll i bildandet av staten Israel men också för möjligheten att befolka ockuperad palestinsk mark. World Zionist Organization kan väl beskrivas som dess moderorganisation och den drivande kraften för förverkligandet av staten Israel. Det är knappast så att denne Burg önskar se Israel förintas eller försvagas. Hans artikel bär på en smått desperat vädjan till resten av världen, när han säger detta:

”Men som israelisk medborgare vilken aldrig slutat tro på att fred är möjlig vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till den svenska regeringen och till statsministern för beslutet att erkänna en palestinsk stat. Då vi för bara några veckor sedan firade det judiska nyåret Rosh Hashanah är min nyårsbön att flera länder följer efter”.