Demokrati – vad är det?

Jag läste en artikel i Aftonbladet av Mattias Irving. Han som nu står inför rätta för att han sjöng psalmer i färdvägen för de marscherande nazisterna i Svenskarnas Parti vid deras nazitåg i Jönköping 1 maj i år. Ett ”brott” som sannerligen går att diskutera. Artikeln han skrev hade flera tänkvärda delar som jag funderat en hel del över. Han skriver så här:

”Istället för levande idédebatt om de brännande frågorna om vilket Sverige vi vill se, har vi fått en diskussion vars främsta kännetecken är formalistiska utläggningar om korrekta och inkorrekta former för att försvara människovärdet”.

Han ger ett par exempel på detta och fortsätter så här:

”Dessa exempel vittnar om en banaliserad syn på den demokratiska processen, som en marknad där alla partier och åsikter ska ha lika chans att konkurrera om väljarna. Men om vi på allvar godtar ett politiskt tillstånd av åsikternas allmänna utbytbarhet så har vi också abdikerat från den mänskliga plikten att skilja rätt från fel”.

Irving benämner det sistnämnda ”den demokratiska ryggmärgsreflexen”.

Dagen efter AB-artikeln av Irving publicerats skriver Kjell Magnusson, docent i sociologi, i SvD om Sverigedemokraterna. I slutet av artikeln fastslår han att demokrati är ”en fråga om regler, snarare än värderingar”.

Det är knepigt det där med demokrati. Men jag tror att Magnusson har fel.

Den demokratiska ryggmärgsreflexen

Hur förhåller vi oss till att UD plötsligt hittar på en säkerhetsregel för att stänga ute Edward Snowden från UD? Demokrati handlar om regler och inte värderingar, säger Magnusson? Vad är vad? Är Snowden, som avslöjat en integritetskränkning av Orwellska mått, värd bestraffning eller belöning? 

Jag tänker också exempelvis på de israeliska soldater som blivit refuseniks, det vill säga vägrar tjäna den israeliska krigsmakten då de i sina tjänster vid landets signalspaning tvingats medverka till en politik där uppgifter de samlat in används för att skaffa kollaboratörer och splittra det palestinska samhället. Uppgifter som används för utpressning av homosexuella, otrogna eller sjuka i behov av avancerad sjukvård i Israel att tjäna ockupationsmakten.  Är de hjältar eller värda den bestraffning som kriminella som den israeliska försvarsministern utlovat?

Eller de som väljer att ställa sig i vägen för nazister när de marscherar triumfatoriskt på 1 maj med drömmar om att skapa ett nytt Nazi-Tyskland med allt det vi vet vad ett sådant för med sig?

Rätt eller fel? Det är det staten som avgör, formellt sett. Men kan vi säga att vi självklart vet vad som är rätt och vad som är fel? Irvings resonemang är inte heller oproblematiskt. Men vi kan välja en hållning till en rad frågor som innebär att värderingar ställs på sin spets.

Demokratin formas av våra normer

Det går inte att slå fast vad demokrati är. Det är något vi formar och som speglar värderingar eller normer vi har. Det sägs ju att demokratin kommer från Grekland men den omfattade endast en liten del av befolkningen i dåtida Aten, kanske cirka 10 %. Kvinnor, slavar och utlänningar (metoiker) gavs inget tillträde till de demokratiska arenorna. Länge fick halva befolkningen (kvinnorna) finna sig i att vara uteslutna, i vissa länder långt in på 1900-talet. I Schweiz ända till 1971. Lokalt i kantonen Appenzell Innerrhoden fick kvinnor rösträtt först 1990. Demokratin definierades av regler som uteslöt halva befolkningen men regler som formats av värderingar. När dessa förändras så ändras också regelverken.

Vi bestämmer med andra ord själva vad vår demokrati ska vara. Den formas av debatt och diskursiva förskjutningar, av inre opinionstryck, påtryckningar utifrån eller av viljestarka (i värsta fall diktatoriska) politikers pådrivande. Av människorna i det område som den demokratiska enheten omfattas av. Kampen om normerna pågår ständigt i vardagen, i smått likaväl som stort. Den känner inte bara partifärger utan spelar på mer subtila plan än så. Det finns inget givet recept på demokrati men vi kan i viss mån styra eller välja vilket som ska vara viktigast, regler eller värderingar. Vi medverkar också till vilka regler som ska gälla och som kan accepteras.

Legitimitetskrisen

Demokrati är folkstyre men folket kan alltså omfatta så få som 10 % av invånarna i demokratin. Det kan bestå av enbart vita eller av åldersgränser (16, 18, 20, 25 år) eller andra begränsningar. Regler formas för demokratin och värderingar ligger till grund för reglerna.

Uppfattningen om vad folkstyret är varierar också i den moderna demokratin. I David Helds Demokratimodeller (originalutgivning 1987, mitt ex en uppdaterad upplaga från 2005) ges några exempel på olika uppfattningar om vad som ska räknas som folkstyre:

1) Att alla ska styra, 2) Att alla ska delta personligen i viktiga beslut 3) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrda 4) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrdas representanter 5) Att de styrande ska väljas av de styrda 6) Att de styrande ska väljas av de styrdas representanter 7) Att de styrande ska verka i de styrdas intresse

 Vanligast är dock någon form av representation av folket och formeringen av demokratiområdet är vanligen nationalstaten. Staten det är vi, brukar det sägas. Men acceptansen av statens och de politiska institutionernas styrande med våra liv är beroende av någon form av legitimitet. Den kan dock, enligt David Held, graderas på en skala som rör sig från tvång eller orderföljande över tradition, apati, pragmatisk eftergift, instrumentellt accepterande, normativt samtycke till idealt normativt samtycke. Det sistnämnda kanske möjligen en utopi (?). 

Det finns således olika skäl till att lyda order och rätta sig efter regler, påpekar Held och fortsätter;

”Ett legitimt politiskt system är ett som får normativt stöd av sin befolkning”.

Den västerländska s.k. liberala demokratins framgång kan förenklat förklaras med en parallell ekonomisk framgång efter andra världskriget och en växande välfärd som gav folket belöningar för sitt följande av regelverk och acceptansen av statlig styrning. I och med att framgångssagan började krackelera under 1970-talet har emellertid staten ifrågasatts. Den nyliberala vågen inte minst har bidragit till ett ifrågasättande av statens legitimitet och att istället framhäva individens autonomi. George Orwells övervakningssamhälle i klassikern 1984 användes flitigt som referens i beskrivningen av statens allomfattande kontroll över individerna. Den nyliberala individstyrda världen kan på flera sätt vara etikett på den värld vi nu lever i, åtminstone på västvärlden. 

Men samtidigt är det nyliberala projektet också mitt i (påstår jag i alla fall) en process av sönderfall. Det blev inte det utlovade lyckoriket för alla, lika lite som den sovjetiska marxism-leninismen lyckades skapa ett sådant. Fördelningen av ekonomiska krisers - (eller möjligen krisens om man ser det som en enda långdragen process sedan 1970-talet med återkommande depressiva ”utbrott” – effekter är en nyckelfaktor som David Held lyfter fram i debatten om legitimitetskrisen för staten eller det politiska systemet, eller själva demokratin som sådan. Han understryker vidare hur ”tillfälliga, fragmentariska och riktningslösa” dagens protester är och lyfter fram den stora tveksamhet som finns inför alternativ till de institutioner vi har och vilken politisk inriktning som är bäst att slå in på. Han fortsätter så här:

”När inställningen till staten blir fientlig så gror också fröna till andra slags politiska rörelser, t.ex. de nya högerrörelserna”.

Kampen om normer

Kampen mot terrorism försätter oss också i normativa bryderier, vilket just nu är minst sagt aktuellt. Ska den annars så omhuldade fria rörligheten begränsas och för vilka grupper/individer kommer denna begränsning att bli mest kännbar? Vad skapar detta för effekter för legitimiteten för den liberala demokratin?

Detta för oss tillbaka till whistleblowers som Snowden eller de israeliska soldaterna jag nämnde i början. Men också till Sverigedemokraternas framgångar i senaste valet. Den politiska förvirring som råder kan mycket väl höra samman med en relativisering av de normer som världssamfundet genom formuleringen och erkännandet av de mänskliga rättigheterna med hygglig framgång skapat efter att ha sett en värld plågas av två världskrig på kort tid och hur mänsklighetens dödgrävare försökt skapa en värld reserverad för endast en ras och en världsuppfattning.  

Kan vi alla enas om att Kina är en demokrati? Eller Saudi-Arabien? Skulle inte tro det. Ändå definierar dessa länder ofta sig själva som sådana. Demokrati som marknadsföringstrick. Demokratins regelböcker skrivs onekligen med olika bläck, ibland osynligt. Om innehållet blir alltmer relativiserat kanske själva institutionen som sådan blir helt poänglös och vi svänger tillbaka till auktoritativa former av nationella styren och en upplösning av världssamfundets institutioner? 

Så vad är demokrati?

Det här är ingen enkel diskussion. Vi gör oss själva en otjänst om vi påstår detta. Om folket väljer att rösta på ett parti som Sverigedemokraterna så bör folkets röst få genomslag är det rimligt att hävda. Kampen mot SD eller Svenskarnas Parti blir således inte en partipolitisk kamp i traditionell mening där olika åsikter debatteras och kan vägas mot varandra i nästa val utan måste rimligen handla om en kamp om vilka normer som ska råda och vilka värderingar vi vill sätta främst. I den kampen kan vi alla välja på vilken sida vi vill vara, hur vi vill formulera det eller i vilken grad vi vill delta.

På vilket sätt deltar då svenska staten som utestänger Snowden från sina lokaler? Eller som väljer att åtala en psalmsångare istället för företrädarna för det parti som förordar ett Sverige där ”endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”. Tolkningen av FN-konventioner om förbud av rasdiskriminering är bara en av många normativa problem som ger de regelverk och lagar vi har. Dessa kan hela tiden omförhandlas och skrivas om. Det har vi den folkvalda riksdagen till. Vi får de lagar och regler vi själva väljer skulle man kunna påstå. Statens agerande är dessutom också normerande, vilket inte heller ska förglömmas.

Just därför är det så viktigt att de här frågorna diskuteras på allvar. Jag vore dåraktig om jag skulle påstå att jag själv satt inne med några självklara svar på dessa men tror att samhällskontraktet skulle må väldigt bra av en seriös diskussion där frågor ställs på sin spets. Vad är det för samhälle vi vill ha och vilka värden ska dominera? Här tycker jag att de liberala partierna och den liberala pressen sviktar och tenderar att just göra det för enkelt för sig. Det blir då en låg kvalitet på debatten som inte kommer ned till djupet av de frågor som jag här försökt lyfta fram exempelvis.

Till dess att den diskussionen tar verklig fart får nog liberala debattörer som Jasenko Selimovic finna sig i en framväxande våldsam antirasism och en och annan tutande vuvuzela i gathörnen där de högerextrema marscherar. Men jag tror det brådskar att ta diskussionen innan de politiskt extrema marscherar in i Rosenbad.