Israels hämnd för morden på tre bosättare fortsätter. I
flera veckor har människor på Västbanken levt som i undantagstillstånd. Hundratals
flygattacker mot Gaza har utförts och enligt uppgifter i dagens SvD har ungefär
80 palestinier där dödats och flera hundra skadats. På tre dagar! Proportionerna
är som vanligt groteska. Att jaga brottslingar med bomber kan aldrig vara
acceptabelt och alla tänkande människor förstår naturligtvis också att det är
ineffektivt. Om Israel vet vilka som genomfört dessa bosättarmord så bör det
inte vara särskilt svårt att begära dem utlämnade om de nu befinner sig i Gaza
som ju befinner sig helt under Israels kontroll och militära tryck. Nu sägs
attackerna också vara hämnd för raketattacker mot Israel. Som hittills lär ha
orsakat nio lätt skadade israeler under språngmarscher mot skyddsrum och 59
chockskadade. Inga dödsoffer har rapporterats.
Så brukar det se ut när ”body-counting” summeras mellan
Israel-Palestina. Som vore det en fotbollsmatch där målen räknas. Naturligtvis
är våldet oacceptabelt från båda håll. Men det råder inget tvivel om vilka som
alltid drabbas allra värst. I artikeln jag länkat ovan beskrivs familjen
al-Hajs öde. Ena stunden vid middagsbordet och i den andra nästan utplånad.
Åtta människors drömmar och framtidsplaner krossade och tillintetgjorda i ett
enda moment av dödlig förstörelse.
Så lär det fortsätta tyvärr eftersom radikaliseringen på
båda sidor har eskalerat till den grad att endast blodshämnd ses som
tillräcklig för att tillfredsställa den förtvivlan som den föregående
blodshämnden orsakat. Vi som betraktar konflikten från sidan har många gånger
uppgivet funderat över om detta ska pågå för evigt.
De allra, allra flesta utomstående bedömare har emellertid
uppfattningen att en tvåstatslösning är den enda rimliga för att få en fredlig
samexistens mellan israeler och palestinier och att denna också bör bygga på
gränser som rådde före 1967 års krig då Israel ockuperade bland annat Västbanken.
Den bosättningspolitik som Israel bedriver med ständigt nya bosättningsprojekt
på ockuperad mark omöjliggör i stort sett den tvåstatslösningen. Det är oerhört
viktigt att förstå detta för att förstå konfliktens till synes eviga kretslopp
av våld och hämnd.
Den sionistiska drömmen om Eretz Yisrael (Stor-Israel) som
rättfärdigas av Gamla Testamentets bibelord har alltid funnits i bakgrunden av
den israeliska statsbyggnaden men delas inte av alla israeler. Det styrande
partiet Likud har dock i sitt program punkter som ger stöd till bosättningarna
på Västbanken eftersom de är uttryck för ”sionistiska värderingar” och partiet
säger sig vilja ”fortsätta stärka och utveckla dessa bosättningar och förhindra
att de rycks upp” (enligt översättning i Ett
land två folk av Sören Wibeck).
Nästan 14000 nya bostäder har påbörjats på ockuperad mark på
Västbanken sedan fredsförhandlingarna inleddes för ungefär ett år sedan vilket
torde vara den främsta orsaken till att de bröt samman. Den israeliska
regeringen under Likud har i grunden inget intresse av att göra upp om en tvåstatslösning
utan fortsätter tålmodigt att bygga ut den stat som de enligt bibeltexterna
tycker sig ha rätt till och som med ockupationen av Västbanken och
bosättningspolitiken har utsikter att kunna bli verklighet. Med tiden ska
palestinierna i städer som Hebron tröttna på trakasserierna från bosättarna och
från den israeliska armén och flytta på sig till mer perifera delar av området
eller utomlands. Den israeliska politiken är att likna vid elefantens fot som
sätts ned ett tungt steg i taget, för att (återigen) låna en liknelse som Sven
Lindqvist är upphovsman till men rörande Ryssland/Sovjet.
Häri ligger nyckeln till lösningen men också till låsningen.
Det kontraproduktiva Hamas är dessutom på många sätt den perfekta fienden för
Israel. Tillräckligt skrämmande för att rättfärdiga våldsamma aktioner som den
nu pågående offensiven mot Gaza men inte mer dödligt hotande för den israeliska
civilbefolkningen än vad som är acceptabelt för densamma.
Även USA har genom Obama och Kerry nu sedan länge betonat
vikten av bosättningspolitiken för lösningen av konflikten men uppenbarligen
för döva israeliska öron. De sägs nu, i samtal med Netanyahu, ha upprepat detta
men att denna Likud-ledda israeliska regering ska ändra kurs förefaller
dessvärre föga troligt. För att detta ska ske behövs oerhört mycket större tryck
från omvärlden, vilket jag tidigare skrivit om.
Men det tycks ligga bortom horisonten och tills dess får de
som bor i Gaza och på Västbanken och i södra Israel leva under ständigt dödshot
medan vi som betraktar skeendet från sidan skakar på våra huvuden och upprepar
den i flera decennier utdragna sucken; - Hur länge ska detta fortgå?
Andra bloggare om den senaste utvecklingen i
Palestina/Israel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar