Om regeringsbildning, representativ demokrati och alliansdans

Nyligen hade allianspartierna en sedan länge planerad sammankomst som utgjorde en sorts kick-off för valrörelsen. Efter EU-valets debacle gällde väl att gjuta nytt mod i barm och ge sken av sammanhållning och optimism. Kanske därför det dansades inför kamerorna? Bilden av Moderaternas gravölsdoftande och Miljöpartiets och FI:s karnevalsliknande valvakor måste väl suddas ut, kan tänka?

Att döma av den senaste mätningen från Expressen/Demoskop så håller dock trenden i sig för alliansregeringen och som det nu ser ut lär de dansa ut ur Rosenbad i september. Desperationen börjar bli uppenbar. Häromdagen kunde vi läsa om hur Erik Ullenhag försökt fabricera ett lyckat resultat i att bekämpa utanförskap. Folkpartiets satsning under början av 2000-talet på att kartlägga utanförskapets geografi gick inte längre att använda eftersom den visade på en ökning under alliansregeringens mandatperioder.

Strategin som nu slipas på som bäst hos allianspartierna går, som jag förstått, ut på att i första hand angripa den ”nya vänstern” i vilken Miljöpartiet nu hamnat?! En beskrivning som ska skrämma väljare som tvekar mellan M och S förstås. För att göra vänsterspöket så stort som möjligt är nu Miljöpartiet plötsligt ett vänsterparti. Fredrik Federley (C) förflyttade för övrigt nyligen även Sverigedemokraterna längst ut på vänsterkanten för att ytterligare fylla på spökbilden. 

Inte så lite märkligt påstående med tanke på att ungefär 80 % av alliansregeringens beslut har kunnat klubbas igenom i riksdagen endast med hjälp av SD.

Men att försöka förfalska verkigheten och rita om den politiska kartan är inte den enda strategin som alliansen nu tillgriper som sista halmstrå. Den röd-gröna oenigheten är den kanske kraftfullaste komponenten deras valstrategiska program. Till skillnad då mot den förment eniga alliansen, ska väljarna förmås att tänka.

Det där har förekommit länge i alliansens retorik men kommer förstås att accentueras och lyftas fram ännu mer nu när valrörelsen kickar igång. Det är då, enligt min mening, två intressanta frågor som måste resas. Dels hur eniga allianspartierna egentligen är sinsemellan. Samt, om det nu skulle visa sig handla om fyra partier som tycker likadant i alla frågor, vilken mening det är att de är fyra partier och inte ett enda?

Allianspartiernas ”enighet”

Centerpartiet marknadsför sig fortfarande som något av ett miljöparti. På hemsidan står att läsa om partiets vilja att i EU och här hemma ställa krav på bindande mål. För EU:s del bindande mål avseende såväl utsläpp av växthusgaser som ökning av förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Där stod Moderaterna för en helt annan syn och ville bara ha ett enda, och lägre satt, bindande mål. Det åskådliggör skillnaden mellan centerns och moderaternas miljöpolitik. I en alliansregering måste Centerpartiet ställa sig på torgen och skrika för att göra sin röst hörd. Inom regeringskansliets väggar har det varit Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som styrt.

På området energipolitik säger sig partiet på sin hemsida vilja göra Sverige ”fritt från kärnkraft och istället drivas av 100 % förnybar energi”. Vilket är många mil ifrån exempelvis Folkpartiets deklarationer om att ”utveckla, inte avveckla, den svenska kärnkraften”. Fp vill bygga nya reaktorer, satsa på kärnkraftsforskning och göra Sverige ledande inom kärnkraftsutveckling. Allt enligt den egna hemsidan.

Kristdemokraterna hävdar att förbud mot vinster i välfärden är ”vulgärpropaganda” baserat på enstaka händelser och menar att kvaliteten på vård, skola och omsorg inte har någonting alls med aktörernas driftsform att göra.

Även Centerpartiets Annie Lööf sägs ha ryckt ut till vinstintressets försvar. Till skillnad från Anders Borg och Jan Björklund som har uttalat klar tveksamhet om riskkapitalbolagens vara eller inte vara inom offentligfinansierade tjänstesektorer. Den utredning som skulle se över kraven på företag som driver verksamhet inom vård, skola och omsorg har skjutits upp till efter valet. Ett smart sätt att undvika öppen debatt och blottläggande av olika ståndpunkter inför valet, kan tro.

Fredrik Reinfeldt kommenterade i en tv-intervju nyligen framgångarna för Feministiskt Initiativ i EU-valet och den miljöpartist som på mp-kongressen nyligen hållit upp ett plakat med texten ”feministisk revolution” med att konstatera; ”Jag vet inte vad det är”.

Till skillnad från exempelvis Folkpartiets Birgitta Ohlsson som har talat om att vi ”behöver mer liberal feminism än någonsin”.Säkerligen skulle hon, om hon pressas på det, också ha starka synpunkter på Kristdemokraternas syn på abortfrågan.

Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato, anser Folkpartiet. Moderaterna företräder också starkt den linjen. Centerpartiet och Kristdemokraterna däremot vill förutsättningslöst utreda frågan. Det är ganska stor skillnad.

Ja, så där kunde jag fortsätta att pilla i frågor där allianspartierna mer eller mindre skiljer sig åt. Det skulle emellertid bli ett väldigt långt inlägg.

Vi kan i alla fall konstatera att det, om viljan finns hos media, finns gott om stoff för att blottlägga ”omöjligheten” för allianspartierna att regera ihop.

Nu gör de ju emellertid just detta sedan 2006. En förutsättning för detta har givetvis varit ett givande och tagande och ett kompromissande där partiernas storleksförhållande gentemot varandra varit avgörande för graden av inflytande på politiken. Det hör till det politiska spelet. Vad allianspartierna nu försöker tala om är att detta kompromissande ska vara slutfört innan valet. Att det skulle vara en styrka att gå till val med ett enda program, ett enda valmanifest. 

Det är mot just detta jag har mina starkaste invändningar. Vad är det väljarna i ett demokratiskt val förmodas göra? Jo, överväga vilket parti som bäst representerar de åsikter väljaren företräder. Det är med andra ord viktigt att väljaren då konfronteras med en palett av olika åsikter och programförklaringar för att kunna göra ett meningsfullt val. Det är väljarens chans att påverka inriktningen av politiken. Alliansen har istället ”löst” detta åt väljaren genom att sudda ut skiljelinjerna... före valet. Det gränsar till skendemokrati, enligt min mening. Eller, alternativt, att de fyra allianspartierna har smält samman till ett enda och i så fall, av ärlighet mot väljarna, bör slå ihop sina partikanslier till ett enda.

Vilken politik som en eventuell blivande röd-grön regering ska föra bör avgöras i första hand av väljarna. De partier som ska bilda regering får sedan kompromissa utifrån det styrkeförhållande som väljarna har bestämt och som ska avspeglas i riksdagens sammansättning. Att avgöra det på förhand var ett misstag inför förra valet. Och vore att misshandla hela idén med representativ demokrati.