EU-valet har blåst liv i den politiska debatten

EU-valet är över och jag är så j-a glad över det svenska resultatet. Miljöpartiets framgång visar att det går att föra fram och få framgång med sakfrågor av mindre enkel karaktär i ett val och att enkla slogans som ”Ja till Europa” inte räcker längre.

Fredrik Reinfeldt gör förstås inte samma analys. Han kommenterar Mp:s och FI:s framgång med att vi fått ”en vänster som definieras av krafter till vänster om socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjligheter att få välja”.

  Detta efter att svenska folket har gjort just... ett val. Och valde att inte lyssna till gamla, trötta ramsor om Ja till Europa, tillväxt och arbetslinje. Kanske är det en sorts vändpunkt vi ser här för den sortens retorik? Reinfeldts syn på misstro mot valfrihet skulle kunna användas omvänt. Många, inte minst unga, är kanske trötta på att ses som lata och att piskas in i arbetslinjens tvångsmässiga faser 1, 2 och 3. Trötta på att tvingas in i ”entreprenörskap”, det vill säga osäkra egenföretag med svag bärkraft. Trötta på att lyssna till mantran om att marknaden ska lösa bostadsfrågan och att om bara hyrorna tillåts stiga tillräckligt mycket kommer bostäder att magiskt flyta upp ur djupet på ett marknadsliberalt världshav. Kanske upplevs inte att framtidens idealsamhälle uppnås med tvångsmässig arbetslinje och 3 % tillväxt varje år? Den valfrihet Moderaterna erbjuder kanske inte upplevs av alla?

Istället har viktiga livsavgörande frågor om klimat och miljö engagerat. Istället har frågor om kvinnors självklara rätt till samma lön som män och tillträde till maktpositioner lockat väljare. Många har tröttnat på mittfårans pingvinrörelser i de här frågorna och vill framåt med bestämda steg. Kent Persson, moderaternas partisekreterare, tyckte i kvällens Agenda och i Aktuellt att de gjort en bra valrörelse, träffat många väljare och fört fram sina frågor; jobben och ekonomin. På Claes Elfsbergs (Aktuellt) fråga vad de tänkte göra för att vända på den nedåtgående trenden för M svarade Kent Persson att de tänkte träffa ännu fler väljare och ännu kraftfullare föra fram jobb och ekonomi i valdebatten. Mer av samma medicin som inte bet från början alltså. Det kan ju diskuteras hur fiffigt det låter. 

För jag är glatt överraskad att EU-valdebatten handlade så mycket om partipolitiska skiljelinjer och där gränsen mellan allianspartier och röd-gröna blev mycket mindre intressant. Det var i stort sett just bara Moderaterna och Folkpartiet som tjatade om de här blockpolitiska gränsdragningarna. Förlorarna alltså. Det var mycket välgörande att höra hur exempelvis Centerpartiets Kent Johansson öppet opponerade sig mot Gunnar Hökmarks moderata klimatpolitik. Det kan kontrasteras mot hur Annie Lööfs brukar falla statsministern i talet i den inhemska debatten. Det tror jag gynnade C i EU-valet och bör kunna stämma till eftertanke hos deras partistrateger inför hösten. Kanske mår de mindre allianspartierna gott av att markera lite självständighet mot Moderaterna?

Framför allt kanske vi kan få prata politik och sakfrågor under sommarens och höstens valrörelse? Inte om vilken regering som ska bildas efter valet. Men det sistnämnda är kanske åtminstone Moderaternas sista halmstrå som de kommer att klamra sig fast vid. Redan nu hör vi hur de försöker styra in på det spåret och förutspå svårigheter vid en röd-grön-rosa valframgång.

Det kommer inte att räcka för att vända vinden. Inte som det känns nu. Det är en ny, ung, feministisk och antirasistisk rörelse på gång i samhället. Den har varit bubblare i ett par år men fick ett utbrott nu när EU-valet gav tillfälle att lätta på trycket. Till hösten kommer kanske nästa kaskad?

I lagidrottens värld brukar det talas om ett momentum i matchen. I statsvetenskaplig teori talas det om formativa moment i politiken. Kanske är det ett något sådant vi bevittnat i gårdagens EU-val?

Eller är allt som vanligt i nästa valrörelse? Jag hoppas inte det. Jag tror att flera partier nu har modet att driva sin egen politik med självförtroende och ännu mer kraft. Det kan skaka de etablerade stora S och M och kanske får vi se en förflyttning där de båda glider isär och lämnar den ängsliga mittfåran för att ta ideologisk strid i högre grad än tidigare?  

Det enda en kan vara riktigt säker på är att vi står inför en spännande valrörelse.