Liberal revolutionsromantik och reservationslös EU-propaganda tillför föga konstruktivt för att lösa krisen i Ukraina

Det är inte alltid lätt att urskilja exakt vad som händer i Ukraina egentligen. Vad är fakta och vad är desinformation eller rena lögner som med nätets hjälp får spridning och hjälper olika sidors uppfattningar att få fäste utomlands och på hemmafronten? 

Vad är reella hot och vad är spel för galleriet?

Statskupp eller revolution?

Invasion eller inte?

Frågetecknen är många och personligen undrar jag nästan mer över vad interimregeringen i Kiev har för planer för framtiden än vad Putins nästa drag kommer att bli. Putins agerande är realpolitiskt mer förutsägbart. Det är förvisso min egen uppfattning men som jag förstått är det många professionella bedömare som blivit tagna på sängen av Putin. Jag har själv lite svårt att förstå varför.

Möjligen kan det bero på att många av de ledande politikerna i EU-länderna är alldeles för naivt liberalromantiska och har en övertro på EU:s förträfflighet? Här hemma har åtminstone många liberaler tagit till stora ord för att uttrycka vad krisen i Ukraina handlar om.

Carl Bildt bredde på under riksdagens utrikespolitiska debatt för ett par veckor sedan:

"Det som händer i Ukraina har också visat […] styrkan i den europeiska drömmen, drömmen om ett Europa i fred, frihet och samarbete. Det löser inte alla problem med en gång, men vi löser problemen tillsammans. Förr eller senare kommer den drömmen att segra också i Ukraina."

Jasenko Selimovic (som slutat som statssekreterare och nu ägnar sig på heltid åt att kampanja för sin EU-parlamentskandidatur för Fp) reste till Kiev i mitten av januari och lät ungefär lika svulstig som Bildt när han kommit hem:

”Det är vår plikt att visa stöd för demonstranterna på Majdantorget och att tillsammans med dem försvara Europatanken. För det är där som Europatanken försvaras. Det är där som vi lär oss vad EU betyder och det är där som vi måste visa att vi stödjer ukrainarnas vilja att få höra till EU”.

 

Jenny Sonesson, Liberala kvinnor, höll ett ganska rörigt tal vid manifestation på Mynttorget 28/2 där hon redogjorde för Europas dunkla förflutna:

”Nazism, fascism och kommunism föddes på vår kontinent. Dessa ideologier kan marschera igen”.

Vad Jenny Sonesson och andra liberaler antingen inte riktigt förstått eller väljer att blunda väldigt hårt för är att de nazister och fascister de varnar för redan marscherar genom Europa och att de hade en väldigt framträdande roll på Majdantorget i Kiev och en framskjuten roll i den nya interimregeringen.

Många ryssar i Ukraina kallar denna nya regering för fascistregimen eller fascistregeringen i Kiev och välkomnar den ryska militärens närvaro.

Svoboda är ett nationalsocialistiskt parti som vid senaste parlamentsvalet i Ukraina fick tio procent av rösterna och som numera har flera poster i den interimsregering som bildats efter att Janukovych jagats på flykten till Ryssland. Partiledaren Oleh Tyahnybok har beskrivit Förintelsen som en ”Guldålder” och har tidigare hävdat uppfattningen att Ukraina styrs av ”en judisk maffia” i Moskva. Han har också tidigare drivit krav som att ”utreda den organiserade judiska brottsligheten” och vill införa inrikespass för att kunna identifiera bland annat judar. Svoboda hatar, förutom judar, också homosexuella... och ryssar. 

Arseniy Jatsenyuk, premiärminister i interimregeringen, ser som en huvuduppgift att närma sig EU så Sonesson m.fl. kan räkna med ett tillskott av nazism och fascism inom kort:

” The key task for the Ukrainian government is European integration. It means a visa-free regime for Ukraine citizens and it means an agreement with the European Union on political and economic integration”

 

Den här pro-europeiska interimregeringen i Kiev är alltså vad Ukraina får hålla till godo med tills nya val kan hållas. För en gångs skull är jag böjd att hålla med Fredrik Reinfeldt till viss del och säga att det finns skäl att försöka förstå de rysktalande i östra och södra Ukraina som oroar sig lite för framtiden. Inte minst efter att denna regering inlett sitt styre med att bannlysa ryska språket.

Som bloggaren Torsten Kälvemark så riktigt påpekar på sin blogg Tidens tecken så handlar diplomati mycket om att kunna se världen med andras ögon. Läs gärna hans beskrivning av hur ett ryskt perspektiv på krisen i Ukraina mycket väl skulle kunna formuleras.

Carl Bildt är vår utrikesminister som bör vara den högste diplomaten i det här spelet och hans utfall om Janukovytj som ”en Quisling” förefaller föga konstruktivt och närmast lite barnsligt. Sin vana trogen för han också sina utrikespolitiska samtal via twitter (?).

Nu när nazister sitter i styrhytten i Kiev och Putin återuppväcker gamla stormaktsfasoner från kalla kriget är det inte läge för liberala EU-floskelmakare och romantiker att spetsa till retoriken utan snarare för gammal god och slipad diplomati. Av den sort som förhoppningsvis Jan Eliasson kan bidra med. Framför allt hoppas jag att samtliga inblandade håller sina huvuden kallare än hetsporren Bildt.