Den
amerikanske utrikesministern John Kerry jämställde nyligen i ett tal
klimathotet som lika stort som hotet om terrorism och fattigdom och påpekade
att väldigt lite har gjorts för att komma till rätta med klimatförändringarna
sedan problemet lyftes upp och debatterades vid FN-konferensen i Rio 1992 (Earth Summit). Han skrädde inte orden
när han pekade på klimatförändringarna som det mest skrämmande massförstörelsevapnet
av alla. Det kan i alla fall se ut som en klar utmaning till strid med
oljeindustrins lobbyister, som bröderna Koch, som drivit på förnekelsen av
klimatproblemet.
Det är bra
att världens ledare tar klar ställning i ord. Men att väldigt lite har hänt
sedan 1992 är naturligtvis till största delen hans och/eller hans kollegors
ansvar. Att gå från ord till handling tycks vara en oerhört trög process som
naturligtvis speglar politikers ibland mycket svala intresse och oäkta
engagemang men också den makt som de transnationella storföretagen och
kapitalägarna ständigt utövar. Lobbyismen i USA och i EU och på andra ställen
är en omfattande industri i sig. Metoderna är många och subtila och går inte
bara ut på att påverka politiska beslutsfattare direkt utan också genom att
skapa opinion för att sätta tryck på dessa att fatta beslut i en viss riktning.
Uppfattningen
att storföretagen/kapitalägarna egentligen är de som styr de viktigaste
besluten brukar ibland beskrivas som en vänstervriden konspirationsteori och
avfärdas med att kapitalismen är dynamisk och fungerar på ett mer sinnrikt sätt
än så... och fungerar bra utan inblandning från politiker dessutom.
Det behöver
dock inte ses som någon mystisk konspiration utan går att avläsa på en vanlig
hemsida vilka åsikter dessa storföretag hyser och vad som står på deras agenda.
European Round Table of Industrialists (ERT) har f.n. en svensk ordförande,
Leif Johansson (tidigare Volvo-chef) och består av cirka 50 toppchefer (CEO:s)
från ledande europeiska storföretag. Tillsammans står de för över hälften av
EU-ländernas BNP. Deras inflytande är stort, mycket stort. De anser alldeles
säkert att just därför att deras ekonomiska styrka är så stor så motiverar det
också ett motsvarande inflytande på politiken.
På ERT:s
hemsida finns en hel del olika ämnen uppställda där organisationen uttalar sin
hållning. Det rör sig också om sådant som hållbar energi och klimatfrågor och
innovationer för en hållbar produktion. Men när de sände ett öppet brev till EU
för ett år sedan angående dess långtidsbudget (MFF – multiannual financial
framework) var budskapet klart:
”Europe businesses call for a budget that reflects the challenges of the
future – a budget that invests in growth”
Allt annat
hamnar i skymundan och huvudbudskapet är att det är tillväxten som måste
säkras. Till varje pris får man förmoda. Det öppna brevet kan tolkas som en
förhoppning men med tanke på avsändaren kan det mycket väl ses som ett hot mot
försök att ta andra hänsyn i det långsiktiga budgetarbetet. Det
avslutas på detta sätt:
”We count on EU leaders to ensure that the final agreement on the
multiannual financial framework focuses on supporting investment, growth and
job creation across our continent”
ERT har också publicerat ett policy-paper som
specificerar organisationens åsikter om den fortgående utvecklingen av
klimatpolitiken, ”Energy and Climate Change: Developing a sustainable energy
economy for Europe, tackling climate change and maintaining competitiveness”.
I denna
publikation sägs bl.a. följande:
” [...] Europe must move towards fostering a
welcomingbusiness environment to ensure growth and more incentivisation for the
transition to a low carbon economy, rather than just regulating […] “Yet, the
distinction of roles and responsibilities should be clearly stated between
public authorities on one side and the private sector on the other side. The EU and MemberStates may act as
facilitators but commercial decisions (negotiations, investments,etc.) must
remain within the hands of energy companies”.
I klartext
betyder det att politikerna ska hålla sig borta från sådant som påverkar
energibolagens beslut om investeringar. Om kol är mest lönsamt så blir det kol.
I USA är det
olja och gas som gäller. En oerhört kapitalstark lobby håller produktionen (och
konsumtionen) igång och nya metoder som ”fracking” eller utvinning ur s.k.
oljesand tillämpas och förespråkas trots dess dokumenterade risker.
Näringslivets
företrädare är numera ofta ganska oblyga med att betona lobbyismens förekomst
och betydelse. Det kommande handelsavtalet mellan EU och USA är ett exempel.
Ett avtal
som ser ut att ge företagen väsentligt ökade möjligheter att motsätta sig
politiska beslut som tas för att skydda människor och miljö. Läs mer om detta
på Mp:s EU-parlamentariker Carl Schlyters blogg ttippen.
Här hemma
tas beslut i kommun-, landstings- såväl som riksdagshus som bäddar för
utvecklingen i decennier framåt. Ofta är orden om hållbar utveckling vältaligt
representerade i diverse dokument som beskriver hur medvetna alla är om de
ekologiska konsekvenserna av besluten som tas. Det ger ett intryck av att
noggranna konsekvensanalyser föregår alla beslut om infrastruktursatsningar och
liknande.
Hur rimmar
detta med EU-kommissionens förslag till klimatmål?
Hur går det
ihop med statliga Swedavias planer på en kraftig expansion av flygtrafiken på
Arlanda?
Hur har det
väglett besluten som lett till omfördelning av pengar från spår- till motorväg?
Hur ligger
orden om hållbar utveckling i munnen på infrastrukturminister Elmsäter-Svärd
när ideologiska övertygelser om privatiseringars väl överväger verkligheten och
när hon först motsätter sig och sedan riggar utredningar som stöd för uppfattningen?
Att gå från
ord till handling tycks vara oerhört svårt i klimatfrågan.
Vad kan vi förvänta
oss från John Kerry?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar