måndag 27 januari 2014

Minnesdag av Förintelsen – hur många gånger ska vi glömma?



Idag är det årsdagen av befrielsen av Auschwitz 1945. Den har gjorts till officiell minnesdag för Förintelsen och dess offer. En hel del tal lär hållas där vikten av att aldrig glömma högtidligt betonas. Det är naturligtvis helt riktigt och viktigt.

Samtidigt är det tämligen nedslående bara att öppna en kvällstidning idag (AB). Rosa Taikon som just belönats för mångårig kamp för mänskliga rättigheter med Olof Palme-priset. Hon svävar på målet när hon ska svara på frågan om romer fått det bättre under hennes mångåriga kamp. Ännu registreras romer säger hon och konstaterar bittert hur förslag om tiggeriförbud är ännu en av maktens strukturella åtgärder för att kunna slänga ut romer ur landet. 


På samma sida av tidningen en ledarkrönika av Anders Lindberg inför utfallet av JO:s granskning av polisens hantering av fyra muslimer och deras familjer när de helt utan grund anklagades för terroristplaner. Stereotypa föreställningar om muslimer förefaller helt klart legat i botten av den rättsvidriga hanteringen från polisens sida. Lindbergs fråga hänger i luften; är muslimer rättslösa? En fråga som inte ska behöva ställas i ett rättssamhälle.


Vidare berättar Willy Silberstein om antisemitismens återkomst (om den nu någonsin försvann) i Europa. En dag som denna är det sorgligt att begrunda de undersökningar han tar upp som säger att hälften av alla judar i Sverige är rädda att visa att det är judar. Gamla konspirationsteorier florerar åter fritt, öppet våld förekommer och en del judar lämnar Malmö för att de inte vågar bo kvar.


Är det verkligen glömska det handlar om? Willy Silberstein säger att han ”med sorg” tvingats konstatera att Sverige börjat vänja sig vid rasism; judehat, muslimhat och hat mot romer och andra utsatta. Är det verkligen bara glömska?

I så fall rekommenderar jag en resa till Krakow och Auschwitz-Birkenau. Jag var själv där för tre veckor sedan med hela familjen. Att se dödsindustrin med egna ögon kan knappast lämna någon oberörd trots att de gamla murade kasernerna och träbarackerna numera är tömda på lidande människor. Byggnaderna tycks ändå andas tungt av sorg och smärta och verkar nästan uppmana oss att förstå vad som skedde där för cirka 70 år sedan.

Hur är det möjligt att vi kan vara så glömska?
 

 
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar