Sommaren 2012 får egyptiern Ahmed Agiza uppehållstillstånd i
Sverige tack vare familjeanknytning. Hans familj har levt här under de 10 år
han suttit fängslad i Egypten. Hans landsman, Mohammed Alzery, har däremot
nekats detsamma så sent som sommaren 2013 senast. FN har kritiserat Sverige och
uppmanat Sverige att ge full upprättelse åt dessa två egyptier och ge dem rätt
att återvända till Sverige för att här återskapa sina liv. Det stilla
vardagsliv som de blev så abrupt avbrutna med att leva en kall vinterkväll 18
december 2001.
De två egyptierna jag talar om är de två som avvisades under
mystiska omständigheter och som flögs ut från Bromma flygplats till Kairo för
fängelsevistelse och tortyr som upphörde först när Mubarak-regimen föll under
den s.k. ”arabiska våren”. Jag har just läst klart boken ”Spår”. En bländande
dokumentär thriller av journalisten Lena Sundström som har trollbundit mig
under några dagar.
Maskerade män i rånarluvor som leder barfotade män till
väntande CIA-beställt plan för att överlämnas åt Mubarak-regimen som tacksamt
tar emot två dissidenter och regimkritiker som därmed kan stoppas undan i
fängelse och torteras. Det som låter som en fantasifull spionthriller är alltså
istället en sann historia som utspelades i det snötäckta Sverige, medan
invånarna i kvarteren runt Bromma flygplats tryggt förberedde sig för julen med
pepparkaksbak, julklappsinslagning och skinkkok.
Anklagelserna mot de två egyptierna Agiza och Alzery var
högst oklara och godtyckliga och visade sig vid närmare granskning helt
ogrundade och utan någon som helst bevisning. Säpo hade också bedrivit spaning
på de båda under flera månader utan att få några som helst bevis för samröre
med terrorverksamhet. Däremot hävdade regeringen Göran Persson envist under
hela mediestormen att det handlade om att avvisa mycket farliga terrorister.
Vilket alltså motsägs bland annat av att Sverige gett Agiza uppehållstillstånd
tio år senare.
Att ett CIA-beställt flygplan i största hemlighet flygs in
till svenskt territorium för att utan rättegång eller utlämningsbeslut bortföra
personer bosatta i Sverige är uppseendeväckande nog. Att detta flygplan medför
maskerad CIA-personal som bryskt förser de kidnappade med huvor och fotbojor
och bortför dem barfota till fängelsevistelse och tortyr i det land från vilket
de flytt diktaturregimen under Mubarak är än mer uppseendeväckande. Att det
sker med svenska regeringens godkännande och Säpos medhjälp gör det hela
skamligt och skrämmande. Den egyptiska diktaturregimens garantier till den
svenska regeringen om att respektera tortyrförbudet snarast skrattretande om
det inte vore för de allvarliga konsekvenserna av godtrogenheten. Men mest
vämjeligt är kanske förnekandet i efterhand. Ingen - varken i dåvarande eller
nuvarande regering - vill erkänna att några brott har skett eller allvarliga
fel skulle ha begåtts och ingen har heller åtalats eller ställts till svars.
I mars 2002 skickas en rapport från svenska ambassaden i
Kairo till svenska regeringen med en hälsning från Mubaraks högra hand och chef
för Egyptens underrättelsetjänst Omar Suleiman som förmedlar den egyptiska
regeringens tacksamhet för svenska regeringens agerande i ärendet och att
president Mubarak ”varit mycket belåten”.
Några år senare jublar hela världen åt Mubarak-regimens fall
och gör allvarsamma uttalanden om vilken seger för demokrati och mänskliga
rättigheter som detta innebar. Dubbelmoral kan inte illustreras bättre i
handling än genom den här historien.
Alla detaljer i den, för den som inte känner till dem, kan
med stor behållning inhämtas genom läsning av Sundströms utmärkta bok. Eller
förstås genom att googla fram artiklar i den mån de fortfarande finns tillgängliga
på nätet. Men det är värt att framhålla efterspelet som Sundström redogör för i
epilogen i sin bok vilket kan sammanfattas med följande:
CAT (FN-organ)
fastställde i maj 2005 att avvisningen stred mot artikel 3 i FN:s konvention
mot tortyr gällande Agiza.
FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter fällde i oktober 2006 Sverige för kränkning av
tortyrförbudet vid avvisningen av Alzery och för att ha undanhållit information
från dennes juridiska ombud.
KU riktade skarp kritik
mot regeringen hösten 2005. Sverige borde inte ha godtagit Egyptens försäkran
om respekt för tortyrförbud.
JO (Mats Melin) gjorde
en utredning av fallet och väckte åtal som egen åklagare, vilket innebar att
alla hörda kunde höras utan straffansvar trots att JO konstaterade att
hanteringen brutit mot svensk lag.
Riksåklagaren Fredrik
Wersäll sattes att utreda om Justitiedepartementet haft rätt när de i sin tidigare
internutredning haft rätt i att inget lagbrott begåtts av svensk polis. Samme
Fredrik Wersäll var tidigare rättschef på Justitiedepartementet och var den som
höll i just denna internutredning. Den (för honom) delikata situationen infann
sig alltså att han gavs ansvar för en utredning som skulle utreda riktigheten i
den internutredning han själv haft ansvaret för. Utfallet kom efter bara tre
veckor; ingen förundersökning skulle göras.
Justitiekanslern har
prövat frågan om skadestånd och tilldömt svenska staten att betala 3 miljoner
kronor var till männen för själva avvisningen och sättet på vilken den utfördes.
EU-parlamentets
tillfälliga utskott som tillsatts för att utreda den på europeisk mark omfattande
CIA-ledda verksamhet med arresteringar och transporter till illegal internering
kom i sin rapport ”The torture report” fram till att USA varit ansvariga för
tortyr av fångar som ”plockats upp” som terroristmisstänka på platser över hela
världen. Utan rättslig prövning och ofta på lösa grunder anklagade, bland annat
information inhämtad från tidigare internerade som lämnats under tortyr och
därmed kan sägas ha ringa eller inget värde. Det hade inte kunnat ske utan
hjälp från 54 inblandade länders regeringars samarbetsvilja. Bland andra
Sveriges. Carl Bildt kallades till utskottet för att höras men tackade nej
p.g.a. tidsbrist. Ingen annan regeringsrepresentant infann sig heller.
Människorättsorganisationerna
Reprieve och Access Info Europe gjorde senare en kartläggning av europeiska
länders samarbete med CIA i dessa ”renditionflygningar” och av 28 länder
utmärkte sig tre som vägrade lämna ut information. Ett av dem var Sverige.
I Kanada och Italien
har åtal väckts mot inblandade i dylika fall. I Italien har, i ett fall
liknande detta svenska, 22 CIA-agenter och en amerikansk Air Force One-pilot
dömts till mellan 7 och 9 års fängelse och dess högsta domstol väckte också
åtal mot cheferna på den italienska militära underrättelsetjänsten SISMI samt
tre italienska agenter. I Sverige har inga åtal väckts och följaktligen ingen
dömts för några brott mot svensk lag.
Att vi alls har fått veta så pass mycket om vad som
egentligen hände är dock tack vare tre grävande journalister vid tv4 som i
programmet ”Kalla fakta” publicerade historien först. Ringarna på mediavattnet
gav sedan uppmärksamhet åt fallet och ett flertal journalistpris har senare mycket
välförtjänst tilldelats dessa tre, Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark.
Ändå har hela historien fallit i glömska. Vi debatterar
gärna Thomas Quick/Sture Bergwall som en rättsskandal men den här historien som
kastar en mörk skugga över svenska regeringen, säkerhetspolisen och
rättssäkerheten i landet har vi i stort sett slutat att tänka på. Regeringen
har fortfarande maskat delar av handlingarna som rör fallet med avvisningen och
hänvisar, enligt Lena Sundström, till ”säkerhet och personlig integritet”. Hon
ställer i boken den berättigade frågan ”för vem?”
Alliansregeringen skyddar den socialdemokratiska som hade
ansvaret vid avvisningen 2001 och åren därefter. Frågan är varför? Är det så
att hanteringen i hemligt samarbete med CIA fortgår än och att regeringen därför inte vill rota i frågan för att
väcka den björn som sover? Turerna kring FRA/NSA visar inte precis något som
emotsäger detta. Får vi någonsin veta?
En sak jag tänker på är hur viktigt det är med grävande
journalistik. Ett sådant här journalistiskt arbete som trojkan
Laurin-Bergman-Dyfvermark utfört kräver mycket tid, möda och risktagande. Nu
hade de fasta anställningar och en redaktör bakom sig som backade upp. Det är
en situation som allt färre journalister kan njuta av idag. Det var ju inte
många dagar sedan vi såg två frilansande journalister komma hem från fångenskap
i Syrien mycket tack vare att uppdragsgivarna Aftonbladet och DN ställde upp
och arbetade för att möjliggöra deras frisläppande. Det är inget att ta för
givet. Att riskera sin ekonomi, sin hälsa och sitt liv är inget som någon kan
begära av någon annan. De flesta skulle säga nej till ett dylikt ”erbjudande”.
Därför är det oerhört viktigt att våra rikstäckande medier förblir relativt
starka, oberoende och tålmodiga. Kortsiktigt vinstintresse från ägare och en
allt skralare inkomstsida och större beroende av annonsörer för tidningarna har
redan gett en slagsida åt lättköpta nyheter. Färre korrespondenter och
på-platsen-reportage, bristfällig källgranskning och slarvig research är
effekter som redan kan konstateras. Inte mycket pekar just nu på en förändring
mot det bättre. Jag skrev en serie inlägg om detta för ett par år sedan (”Medias förflackning”) med Nick Davies bok Flat Earth News som inspirationskälla.
Det vore en stor skada för rättssäkerheten och den oberoende
granskningen om journalistiska bedrifter som den nämnda trojkans försvåras än
mer. Tidningsdöden är inte bara ett problem för medieägarna. Det är också ett
problem för den grävande journalistiken som får allt osäkrare förutsättningar. Och
därmed ett problem för demokratin och upprätthållandet av rättssäkerheten i det
Sverige som vi väl allmänt betraktar som en rättsstat... ?
Läs också gärna...
... boken Spår
förstås. Lena Sundströms mästerverk är utgiven 2013 på förlaget
Natur&Kultur. Rekommenderas härmed å det varmaste.
CAT-dokumentet (CAT/C/34/D/233/2003)
Dokumentet från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (CCPR/C/88/D/1416/2005)
KU:s betänkande 2005/06:KU2 Granskning av regeringens
handläggning av vissa avvisningsärenden m.m.
JO:s beslut JO 2005-03-22 Dnr 2169-2004 En granskning av
Säkerhetspolisens verkställighet av ett regeringsbeslut om avvisning av två
egyptiska medborgare
Rapporten från EU-parlamentets tillfälliga utskott för CIA:s
användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar