lördag 14 december 2013

Marknadsstalinismen ersätter demokratin



Just som alla, i och med Berlinmurens fall, trodde att hotet mot demokratin var över intensifierades det lågintensiva bombardemanget av marknadsekonomiska avregleringar och omstruktureringar. Världen låg nu öppen för erövring. EU har varit en viktig del, avregleringar av finansmarknader, skapandet av välfärdsmarknader, skattesänkningar och arbetslinje. De stora företagen har växt sig ännu större och mäktigare och mindre stater har under en längre tid varit chanslösa i kraftmätningar med sådana. Med tiden har också större stater fått ge vika för lobbyisters eller juristers (bara att välja) krav och önskemål.

I en mycket förtjänstfull ledare i Aftonbladet lyfter Anders Lindberg fram det frihandelsavtal, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership), som just nu är föremål för förhandlingar mellan USA och EU. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har redan innan avtalet är klart klargjort att avtalet är bra för alla i hela världen, troligen helt förblindad av tillväxtsiffror. För, som Lindberg skriver, är det sannerligen inte så enkelt. Systemet med investor-state-dispute blir till en försäkring för storföretag att deras investeringar inte kommer att störas av hinder som miljölagar, arbetsrättsliga lagar och principer, hälsopolitiska reformer och liknande irritationsmoment. 


Under stort hemlighetsmakeri förs förhandlingarna om vår framtid som riskerar att formas till en marknadsstalinistisk global ordning där storföretag och inte stater blir helt styrande. Vi vanliga medborgare får finna sig i de regler och lagar dessa tillåter och snällt fortsätta tugga i oss deras produkter och glatt välja skola och läkare alltmedan reklamvågorna sköljer in över oss. Vi är nästan där redan, men avtal som TTIP kan komma att få vågskålen att helt tippa över.

En dystopisk fantasi? Tja, The Guardians krönikör George Monbiot har kallat avtalsförslaget ”ett globalt förbud mot vänsterpolitik”. Och mot miljöpolitisk strävan att åstadkomma en hållbar värld skulle jag vilja tillägga. Det är ett understatement att säga att det blir svårt att nå klimat- och andra miljömål utan staters rätt att gå före och utmana kemijättar, gruvbolag och andra miljöbovar. Vår framtida existens avgörs av snäva vinstintressen i kombination med tillväxtfixerade toppolitikers drömmar om svarta siffror i resultatredovisningarna och än mer svällande bankkonton.

Staterna blir alltmer sekundära, dess politiker alltmer hukande i mittfåran, dess medborgare förminskade till valfrihetsboskap och demokratin reduceras till val av frukostflingor. Är det så vi vill ha det? 

Anders Lindberg efterlyser mer offentlig debatt. Själv har jag skrivit en gång tidigare om detta vilket är alldeles för lite.  ”Vår man i Bryssel” däremot, Carl Schlyter (mp), driver en kampanj som härmed rekommenderas varmt att ta del av. På den egna bloggen informerar han om vad som händer och redogör för tänkbara konsekvenser. Läs och begrunda.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar