Vinster i välfärden en fråga om syfte

Tre miljöpartister gick i måndags, i Aftonbladet, ut och bad om ursäkt för friskolereformen. En något naiv tro på alternativa skolor drivna av pedagogiska övertygelser har lett till den marknad för riskkapital som skolor nu är del av. De tre (Ywonne Ruwaida, Jabar Amin och Mats Pertoft) hänvisar till partiets kongressbeslut där gräsrötterna såg till att kongressbeslutets ordalydelse blev tuffare än partistyrelsens förslag. Beslutet fastslog att:

”Syftet med verksamheten ska inte vara att dela ut vinst, vilket också ska framgå av stadgar eller bolagsordning. Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten”.

 

Just detta gör sig Sanna Rayman lite lustig över i dagens SvD i en ledare där hon frågar sig hur Mp-trions formulering att ”få bort vinstinresset” går ihop med kongressbeslutets formulering om att återinvestera eventuell vinst. 

Vad hon och många andra inte har förstått – alternativt väljer att missförstå – är att det är skillnad på skolor (och andra välfärdsinstitutioner) som drivs med vinstsyfte och sådana som drivs av andra syften. Göran Rosenberg har beskrivit detta på ett bra sätt.

 

Dessutom ett antal miljöpartister i ett debattinlägg på SvD Opinion för över ett år sedan.

Att skilja ägare åt är enkelt, vilket framgår av ovan nämnda debattinlägg, eftersom aktiebolagslagen anger att andra syften än att ge utdelning till aktieägarna ska anges i bolagsordningen. Således får skrivningen om eventuell vinst som ska återinvesteras i verksamheten en effekt för bolag som drivs av vinstintresset. Rimligen drar de sig ur leken medan däremot de som drivs av andra syften kan fortsätta sin verksamhet och stoppa in eventuella överskott där det behövs bäst för kvaliteten i sin verksamhet.

Egentligen tämligen enkelt. Det är själva vinstsyftet med verksamheten som ger incitament till beteenden som går ut över kvaliteten. Nu argumenterar en del att friskolor är bättre än kommunala med hänvisning till högre betygssnitt och andra mätbara resultat. Då väljer man att glömma incitamentet att manipulera. Det visar exempelvis en färsk undersökning Skolinspektionen låtit genomföra.

Sakta men säkert urholkas de kommunala skolornas status genom manipulation och det fria valets baksidor. Friskolornas tendens att ”välja elever” är en av dessa vilket uppmärksammats genom Uppdrag Granskning.

Det går att utveckla resonemangen om de negativa konsekvenserna vilket jag också gjort vid tidigare tillfällen på denna blogg.

Kvalitetsmätningarna stannar gärna vid det mätbara, orsakar en mängd pappersarbete och ökad detaljstyrning. De riktar också fokus mot just det mätbara där ersättningsnivåer och resultatrapporter blir huvudsak och överskuggar sådant som inte låter sig enkelt mätas men som kan vara helt väsentliga för god undervisning, god vård och god omsorg. Verksamheter som skiljer sig markant mot produktion av varor.

När Jan Björklund och andra politiker ropar på mer kvalitetskontroll bör de beakta Normacares internationella studie av äldrevårdens marknadisering. Av denna framgår att i takt med att vinstdrivande äldrevårdsföretag expanderar ökar också antalet ”vårdskandaler” vilket i sin tur leder till en alltmer detaljreglerad äldrevård utan att få bukt med kvalitetsproblemen men skapande en gigantisk kontrollapparat som ingen har kompetens eller möjlighet att bemästra. 

Att frågan i första hand handlar om vinstsyftet och inte själva vinsten i sig verkar alltså svårt för många att förstå. Likaså vilka effekter på kvaliteten hela systemet med välfärdsmarknader skapat. En del icke mätbara medan andra yttrar sig i manipulation av mätbara resultat. 

Själv har jag svårt att förstå den frenesi med vilken många debattörer försvarar möjligheten att driva skolor och andra välfärdsinstitutioner med vinst som enda eller allt annat överskuggande syfte. Kanske har lönsamheten blivit det enda syftet med offentlig verksamhet? Kanske har de glömt att offentlig verksamhet ska tjäna medborgarna? Kanske har de glömt att just det är själva vitsen med att de är offentliga verksamheter...?