Miljöpartikongressen, ett nytt partiprogram och alternativa vägar

I helgen spikar Miljöpartiet ett nytt partiprogram. Det får förmodas vara vägledande för partiets agerande för ett antal år framåt i tiden. En sorts kursangivelse alltså. Det sätter också ramar för rörelsefriheten och tankefriheten.

Jag har funderat mycket över vad som rör sig i samhället idag, både här i Sverige och globalt. Det finns ett tyskt ord för det jag avser, som jag är barnsligt förtjust i, nämligen Zeitgeist. På svenska skulle vi nog säga tidsanda. Jag tror att varje tid har en sådan. Det är dock långt ifrån en slump vilken tidsanda som råder. Däremot finns alltid röster som går på tvärs och utmanar den rådande normen och sättet att tänka. Eller bör i alla fall finnas för att ett samhälle inte ska stelna och dö. 

De ramar som gäller känns allt snävare på ett märkligt motsägelsefullt vis. Den enda vägens politik gäller samtidigt som mängder av diktaturer har fallit under de senaste decennierna. Vi rör oss mot en ekologisk kollaps och då talar vi inte bara om temperaturhöjningar. Vi rör oss mot ett uppdelat samhälle där den ena halvan jobbar mer än någonsin, tjänar bra med pengar men har allt mindre tid för annat, inte minst för eftertanke. Den andra befinner sig utanför eller i en gränszon där minsta felsteg innebär personlig social och ekonomisk katastrof. Bocka och buga för ”nickles and dimes” är det som gäller. 

Våra hjärnor utsätts också för ett lågintensivt bombardemang av impulser som ska få oss att tänka i en riktning, framför allt konsumtionsinriktat. Google och FB sänder oss signaler ständigt där information som samlats in från våra knapptryckningar används individanpassat. Men även idéstyrning förekommer alltmer oförblommerat. Senast noterade jag hur FB raderade en delning om feminism och till och med stängde av vissa användare från kontot för att de delat inlägget. Politiker som Carl Bildt talar om yttrandefrihet på nätet men talar endast om diktaturers önskan att styra nätutbudet. Den kommersiella styrningen av våra hjärnor ser han möjligen inte.

Samtidigt alltså en likriktning av det politiska där alla lösningar innebär mer av samma sak och där politiska debattörer som rör sig utanför ramarna döms ut som omöjliga. Det finns ju bara en väg...

Nina Björk har berört just detta på ett mycket åskådligt sätt i boken Lyckliga i alla sina dagar och bland annat i ett litet inslag i radio som Birger Schlaug snappade upp nyligen.

Lennart Fernström är inne på samma linje i gårdagens nummer av Fria Tidningen.

De stora morgontidningsdrakarnas jubel över Miljöpartiets rörelse mot mittfåran (den enda vägens politik) har kunnat noteras under en längre tid nu. Möjligen har det också inneburit någon extra procentsats i popularitetsmätningarna också? Men den ovan nämnde Schlaug är på sin blogg inne på hur viktigt det är att inte falla in i det jag själv nu kallar för tidsandan. Lennart Fernström är inne på samma spår i senaste numret av Fria Tidningen.

 Jag tror att det är viktigt att peka på alternativ och andra sätt att tänka. Människor måste känna att det finns möjlighet till förändring och att det finns alternativa vägar framåt. Jag tror att desperation och bitterhet annars riskerar att ta överhanden åtminstone för dem som befinner sig på den där undre halvan jag talade om. Kanske är det därför SD har sådana framgångar? Kanske är det därför det brinner i förorterna? Desperation, bitterhet, destruktivitet och våld i ord och handling ersätter konstruktiva samtal och tankeutbyte i vitala politiska samtal som leder framåt.

Därför är Miljöpartiets nya partiprogram som ska antas under helgens partikongress så viktigt. Programmet måste åtminstone hålla dörrar öppna för alternativa vägar. Det är så gott om andra som hela tiden försöker stänga dem.

Lycka till på kongressen, Carl Schlyter med flera!!