Hans lilla gröna: Eufemismers försåtlighet, konspirationsteorier och en diskurs i förändring

Det finns åtskilligt att fundera över kring den senaste tidens debatter och händelser:

Billströms flöden

Kent Ekeroths förvaringscenter för flyktingar

Polisens rasprofilering

Publicistklubbens (Stina Dabrowskis?) oro för att Jan Josefsson och andra inte ska få säga det som de redan sagt upprepade gånger i tv och tidningar

Den särskilda måttstocken i fingranskningen av Omar Mustafa/Islamiska förbundet och inte minst den efterföljande debatten om hans petning från S-styrelsen

Eufemismers försåtlighet

Det börjar med eufemismer. Så småningom övergår de i klarspråk. Ungefär så beskriver Göran Rosenberg, i sin bok Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, den fruktansvärda terror som invånarna i Lodz ghetto i ett par års tid fick utstå innan den ”slutliga lösningen” drabbade även dem. När eufemismerna ”avlövas”, som Rosenberg uttrycker det. Han skriver om språkbruket, där judar ”inlevereras” till dödslägren, ghetton ”flyttas till annan plats” när de likvideras. ”Eufemismen är SS-väldets språkliga specialitet”, skriver han.

Flera har försökt förklara det ofattbara i att förföljelse övergick i förintelse. Bland andra historikern Jeffrey Hart som ser andra världskriget i första hand som ett krig mot judarna, som fick personifiera en illvillig (dold) maktfaktor som med ont måste fördrivas. Hart menar att det var fantasierna om judars illvilja, korruption och makt som mer än rasbiologin utgjorde den ”mest dödliga komponenten” i den nazistiska antisemitismen, som Henrik Bachner skriver i en understreckare i SvD för några år sedan.

Bloggaren Emil Jensen har skrivit fint om de livsfarliga eufemismerna som ”får oss att acceptera det oacceptabla”. Läs den gärna här.

Eufemismernas uppgift blir att dölja verklighetens kranka blekhet och skönskriva det som annars riskerar att utlösa panik/oro/ilska.

Konspirationsteorierna

Den kontrajihadistiska konspirationsteorin om Eurabia går ut på att muslimer/araber skulle försöka ”ta över” makten i Europa genom inflyttning och ihärdigt barnafödande och på så sätt med tiden bli i majoritet. Författarinnan Gisele Littman (med pseudonymen Bat Ye’or) har lanserat denna teori med sin bok Eurabia: the Euro-Arab axis. Hon påstår där att det skulle ha ställts ett ultimatum av ledare för arabiska oljeländer till EG-länderna om allt fler eftergifter till islam och en utökad inflyttning av muslimer. En form av dold kolonisation av kontinenten Europa. Europeiska politiker och medier ses också som delaktiga i denna hemliga sammansvärjning. Som Lisa Bjurwald konstaterar i sin Skrivbordskrigarna har boken och teorin spridits av många högerkonservativa journalister och debattörer även i mainstream-medier. Hon noterar hur dessa och liknande kontrajihadistiska idéer fått fäste i den kulturella och intellektuella världen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning Antisemitism och islamofobi så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande.

Bjurwald konstaterar, i ovan nämnda bok, att ”gårdagens extrema politiska åsikter har [...] blivit vardagsmat”.

Likväl som att betydelsen av detta inte ska överdrivas (SOM-undersökningar visar siffror om vikande trend för främlingsfientlighet exempelvis) så bör det inte heller underskattas. På samma sätt som oinvigda smaklökar vänjer sig ganska snabbt vid smaken av kaffe eller vin så får vi genom att tugga dessa olika teser en tillvänjning vid en kost som har vuxit ur den konspirationsteoretiska myllan.

Antisemitismen igår – islamofobin idag

Ett tungt verk om den svenska förhållningen till Nazitysklands antisemitism är Klas Åmarks Att bo granne med ondskan. Det är väldigt slående hur många beröringspunkter det finns mellan 1930- och 40-talens svenska debatt om ”judefrågan” och nutida röster om islam och muslimer. Förutom det centrala temat om konspirationsteorierna så kan man notera bland annat hur det då som nu ofta handlar om traditionella värden och svenskars idealism som ”måste försvaras” mot ett yttre hot och en syn på ett folk med tydliga kollektiva (och annorlunda) egenskaper, en ”mentalitet” som särskiljer dem från värdfolkens.

Det mest intressanta att notera i denna bok är dock inte redogörelserna för de uttalat antisemitiska pamfletterna och utfallen i nazistiska kretsar utan mer den allmänna acceptansen av juden som annorlunda och en mer allmän distansering mot judar där även en mer lågmäld sådan kunde avspegla sig i diskriminerande lagstiftning och praxis. Åmark framhåller Lena Berggrens åtskiljande av en propagandistisk antisemitism och antisemitism ”i förbifarten” och citerar Karin Kvist Geverts uttryck ”det antisemitiska bakgrundsbruset” för att beskriva hur antisemitismen frodades även utanför de uttalat högerextrema kretsarna.

Det borde rimligen vara svårare att uttyda signalerna i det sammantagna mediebruset idag, som i och med tv och senare de sociala mediernas framväxt blivit så mycket ymnigare än på 30-talet. Det ställer höga krav på källkritisk granskning och politiker som faller in i mediedreven, eller för all del gör sina försök att uttala sig för att ”ställa tillrätta”, måste inse att det de gör får betydelse för det totala flödet i detta brus.

Omar Mustafa-debatten en varningssignal

Jag var igår, på 1 maj, på ett intressant seminarie om hur vi känner igen islamofobi. Arrangör var Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm och hölls med anledning av den senaste tidens debatt om dess ordförande Omar Mustafa. Den finns tillgänglig på webben här (tyvärr med en del ljudupptagningsproblem).

Genomgående för föreläsarna på detta seminarie är att det inte är de öppet rasistiska partierna som skrämmer. Det är de etablerade partierna med förment antirasistiska värderingar som faller in i de rasistiska diskurserna och problembeskrivningarna. Sepideh Nekomanesh framhåller också att detta inte bara är ett problem som handlar om ”enskilda partiföreträdare” utan är ”mycket, mycket större än socialdemokraterna” och ”genomsyrar det svenska samhället”. Men att det är särskilt illa när människor med makt går ut med anklagelser om antisemitism och islamism utan djupare kunskap om begreppen.

Självgodheten hos de goda värderingarnas fanbärare och etnocentrismen i deras syn på ”vår förträfflighet” och det utifrån kommande hotet mot detta goda är, enligt min mening, mer bekymmersamt än enskilda Sverigedemokraters snubblande bland järnrör och blogg-grodor. De mänskliga rättigheterna tenderar i Sverige att bli väldigt snävt definierade och avvikare måste snabbt utpekas och tillrättavisas utan en djupare reflektion om vad detta i sig ger uttryck för.

Men detta är alltid kontroversiellt att hävda. Ingen politiker/debattör som säger sig vara antirasist vill ju bli sammankopplad med rasistiska och koloniala diskurser. Ingen är ju rasist, men...

Strukturer och individer

På senare tid har också en mängd röster höjts för att undergräva flera decenniers forskning om strukturell rasism. Till och med från regeringskansliet träder företrädare (läs Jasenko Selimovic) för de goda, liberala fram och underkänner stora delar av den forskning som ligger till grund för bland annat svenska diskrimineringslagar. Budskapet, som jag förstår det, är ungefär att det är bara upp till individen att ta sig i kragen så ordnar det sig i det här landet eftersom det knappt finns någon rasism här. Men, som Hynek Pallas påpekar i en bra artikel, är det viktigt att erkänna strukturell rasism för att ”stärka individer”. Han menar att det är att ”sätta individens rättigheter i fokus, med samhället som fond” och att detta bara är möjligt om vi först kan ”tala klarspråk om hur det här samhället ser ut”.

Men detta är naturligtvis framför allt känsligt för den nuvarande regeringen som då måste börja fundera på andra lösningar för att bekämpa bostadssegregation och klassklyftor än att låta (tvinga) hyresgäster att köpa sin lägenhet, urholka arbetsrätten eller försämra trygghetssystem.

Sakta men säkert förändras sättet att tala om islam och muslimer. Här i Sverige likaväl som i övriga Europa och USA. Inget nytt under solen, kanske?

”Fler var de som visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl ´svensk kultur´som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997)