söndag 17 mars 2013

EU-projektet på väg att falla samman?



Läser i bladet att tyska folket börjat tröttna på inte bara euron utan även medlemskapet i EU. Jag har alltid undrat hur länge det tyska tålamodet skulle bära med att vara det glada tuff-tuff-loket för det stora europeiska gemenskapsprojektet. Nu ska, enligt en färsk undersökning, en fjärdedel av tyska folket vara beredda att överge euron. De sägs önska sig tillbaka till sin gamla trygga D-mark och på köpet vilja slingra sig ur EU helt och hållet. Därmed ser de ut att vara på väg att sälla sig till de EU-skeptiska britterna. Om Tyskland drar sig ur också lär inte euron överleva särskilt länge och troligen inte EU heller.


Jag tror att vi som företrädde nej-kampanjerna i omröstningarna om EU och EMU till slut får rätt. Det valutaprojekt som enligt den glättiga ja-propagandan skulle föra de europeiska folken allt tätare samman kommer snarare att bli det som sliter sönder hela gemenskapsidén. ”Ett fatalt felbeslut”, som också det nya tyska eurokritiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) formulerar det. Jag har däremot svårt att känna någon större skadeglädje över detta. Snarare är det högst bekymmersamt. Eftersom jag i grunden är för gemenskapsidéer och samarbete över gränser vore det bättre om EU, nu när närapå hela Europa är medlemmar, förändrades till någonting mer än en institution för eliminering av hinder för marknadsekonomin.

Kapitalismens kris och politikens kris blir allt tydligare demokratins kris. För var är alternativen? Småskalighet och närhetsprinciper blir lätt isolationism och separatism när det egentligen behövs en europeisk eller ännu hellre global samordning för att komma till rätta med de stora frågorna. Men det kräver också en ny beskrivning och struktur för detta gemenskapsprojekt. 

EU av idag är allt mindre av samarbetsprojekt och alltmer en koloss som administrerar marknadsekonomin med bank- och finansväsendets lobby som främsta ideologer. Den frihetliga dimensionen av projektet, som ofta hänvisats till som positivt, har efter Berlinmurens fall alltmer kommit att förvandlas till sin motsats med migrationspolitisk åtstramning och resande av murar mot omvärlden med kriminalisering av människor (”illegala invandrare”), flyktingläger vid gränserna och tvångsavvisningar. Lägg därtill europaktens cementering av finanspolitiken som begränsar utrymmet för visioner om alternativa investeringar och därmed åsidosätter demokratins idéer om att tillhandahålla en valmöjlighet. Människor lämnas alltmer i sticket att klara sig bäst de kan när jobben försvinner, trygghetsnäten monteras ned och fackens roll försvagas. 


Det är inga attraktiva visioner som framträder i konturerna av det framtida Europa i efterdyningarna av ett totalhavererat EU. När liberalismens och socialismens idéer flyter ihop till en plånboksteknisk och administrativ gröt handlar det politiska samtalet alltmer om kulturvärdefrågor. Triumferande högerpopulism och separatism parat med ekonomisk oro och instabilitet är ingen bra mylla för konstruktiva samtal om samtida problemlösningar.

Det är inte ett havererat EU som världen behöver utan ett reformerat. Men var är visionärerna som bär på idén om det nya EU?






Ett par tänkvärda debattartiklar i Aftonbladet som jag tycker hör ihop med det jag just skrivit även om de inte specifikt handlar om EU:



... och ett blogginlägg:

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar