Ännu en klimatkonferens är till ända. Ännu en urvattnad
kompromiss har pressats fram av trilskande staters delegater. Än en gång har de
kommit överens om att träffas än en gång och traggla vidare med nya
förhandlingar.
Polen har bråkat om utsläppsrätter. Fattiga länder vill att
de rika länderna bidrar med mer pengar till klimatomställning. Rika länder
trixar med siffrorna för att slippa undan med så lite som möjligt, även Sverige.
Lorentz Tovatt och Mattias Goldmann, själva delegater i
Doha, ställer den uppenbara frågan om det är FN-ledda stormöten av den här
typen som ska ”göra jobbet” med att komma till rätta med klimatförändringarna
och utsläppen av klimatgaser? Att sitta med armarna i kors och invänta resultat
från alla dessa stormöten förefaller vara en mycket riskabel strategi.
Helt klart förefaller det ändå vara att det inte går att
klara några mål utan att stater är med och tar beslut, oavsett om det är nationella,
bilaterala eller multilaterala. För inte är det väl någon som riktigt tror på
den naiva tilltron till att markandsekonomins osynliga hand ska ställa allt
till rätta? Frågan är bara hur det är med viljan att satsa pengar på att
undvika en miljökatastrof?
Fintandet och krumbuktandet på statsnivå för att komma undan
så billigt som möjligt kan ställas mot andra siffror som väcker en rimlig
förundran:
USA:s budgetunderskott har tillåtits växa till 1.090
miljarder dollar bara för att kunna sänka skatten för redan rika människor och
satsa på militärutgifter.
Minst 240 miljarder euro satsas på att rädda europeiska
banker och hålla ihop den hopplösa valutaunionen EMU.
Så hur mycket får det kosta att undvika en klimatkatastrof?
Kan vi tänka oss att ta från de fullständigt amoklöpande finansmarknaderna och
låta dessa pengar göra nytta istället för att flyta runt i blodomloppet på ett
redan övermätt och sjukt system i väntan på nästa krasch? Kanske rent av skuldsättaoss lite för att klara målen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar