EU:s budget och en politik vi inte tror på

Det är gott om ”Vad var det vi sa”-upplevelser när det gäller EU numera. I dagens blad kan man läsa hur irriterad Birgitta Ohlsson (fp) är över EU:s nya budget och att Sverige betalar mest av alla till EU utslaget per invånare.

”Vi kan inte betala så mycket för en politik vi inte tror på”, säger hon.

Det är nu ganska länge sedan vi röstade om medlemskap i EU. Då 1993/94 lät Ja-sidan glatt meddela att allt som var dåligt med EU (exempelvis det groteskt stora och missriktade jordbruksstödet) skulle Sverige med sitt medlemskap nu förändra. Inför folkomröstningen skrev Eva-Britt Svensson, Nej till EU, så här:

 

”När Sverige lämnat in sin medlemsansökan och förhandlingarna senare påbörjades gav den svenska debatten ofta sken av att nu ska Sverige ´förändra EU´. Sverige ska ´påverka EU med vårt synsätt på många områden´. Hur bra de svenska förhandlarna än skulle lyckats så är naturligtvis denna uppfattning felaktig. Förhandlingarna har inte handlat om att EU i något enda fall skulle ändra en bokstav i sina fördrag (grundlagar), direktiv eller förordningar. Sverige har ansökt om medlemskap i en politisk union med gemensamma lagar och förhandlingarna har därför handlat om hur Sverige ska inordnas under dessa lagar”.

Det var således många som röstade ja till en politik de inte trodde på. Med illusionen av att Sverige skulle förändra allt det dåliga till det bättre. Inte minst Socialdemokrater resonerade på detta vis. Forskning har visat att Ja-sidans kampanj innehöll mycket av argument som ville framhäva ”Sveriges framtida inflytande på den gemensamma europeiska politiken” (Ett knappt Ja till EU, Holmberg/Gilljam; s64).

Det har gått sådär, kan man väl säga.

 

Samtidigt undrar jag lite över om Sveriges och svenskarnas inställning till EU någonsin har bottnat riktigt i någon övertygelse om det förträffliga med gemenskapen? Inte ens bland de politiker och partier som lät så övertygade 1994.

Det verkar för övrigt ha utvecklats något typiskt svenskt drag att ”vi” så ofta ska vara med och ändå inte vara med eller ha och inte ha samtidigt? Någon slags kompromissande lagom-linje i nästan allt vi företar oss.

Vi ska ha religionsfrihet bara inte nån kommer på fanstyget att ta på sig en niquab.

Vi ska ha vinster i välfärden bara inte företagen dristar sig till att göra vad de vill med vinsterna.

Vi ska inte sälja vapen till diktaturer, såvida de inte betalar jäkligt bra.

Vi ska vara med i EU men vill inte finna oss i spelreglerna.

Ibland får man ta det onda med det goda. Eller också tänka om.