EMU ett dödförklarat projekt

Stefan de Vylder är en ekonom som tidigt varnade för bristerna i konstruktionen av den europeiska valutaunionen, EMU. Han var flitig debattör inför folkomröstningen om EMU 2003 och såg, långt före de flesta, redan innan dess vad konsekvenserna skulle kunna bli.. och blev. I sin nya bok ”Eurokrisen” klargör han också det vansinniga i den nuvarande krishanteringen inom unionen. Han kallar den s.k. ”finanspakten” för ”något av det allra dummaste som EU:s ledare har tänkt ut” och menar att enda trösten i bedrövelsen är att den ”tack och lov blir omöjlig att leva upp till” vilket, om det vore möjligt, skulle utlösa en ”fullständigt förödande depression, menar han.

”En valutaunion fungerar bra när länderna går i takt”, säger han, och tillägger att en av de stora bristerna med EMU är dess är dess förmåga att hantera störningar. Han framhåller också frågetecknen kring insättargarantier, dvs. ”vem kommer att betala alla småsparare om grekiska banker går omkull, och den grekiska staten inte har några pengar?”. 

En studie av EU-ländernas budgetsaldon i procent av BNP ger honom också svaret att det är ”inte budgetunderskotten som skapade eurokrisen, utan finanskrisen som skapade budgetunderskotten”. Han betonar att finanskrisen 2008 utlöstes av ”destabiliserande privata kapitalströmmar” och att det inte var regeringar utan privata banker som ”blåste upp de bubblor som sedermera sprack”. Följaktligen konstaterar han:

”Att regeringar, centralbanker, inkompetenta finansinspektioner och en rad andra offentliga institutioner bär ett stort ansvar är helt klart, men bubblorna skapades av ansvarslösa, risktagande finansbolag”.

 Slutsatsen blir att det är alldeles meningslöst att instifta en ”finanspakt” som ska stadga varje medlemslands nivå på budgetunderskott eftersom inkomsterna är beroende av privatpersoners och företags agerande avseende konsumtion och investeringar och hög arbetslöshet, lönesänkningar, stängda butiker och företag uppmuntrar ju knappast till varken det ena eller andra.

Socialisera förlusterna

Det förefaller mer vara en diabolisk konstruktion av banklobbyn och mer en räddningspakt för dem än för stater inom valutaunionen. Det är en gammal historia om moralisk risk som upprepas där ”systemviktiga banker” till varje pris måste räddas vilket leder till en trygg förvissning hos bankerna att de kan ta vilka risker som helst eftersom de glatt kan kamma hem vinsterna om det går bra men också tämligen säkert kan komma gråtande till staten om det går åt pipsvängen. De Vylder menar därför att beteckningar som exempelvis ”Räddningspaket åt Grekland” är missvisande eftersom dessa paket i första hand öppnas av privata finansbolag och i knappt ens mellanlandar i krisländerna utan går direkt till i första hand franska och tyska banker. Om detta med att vinsterna är privata men förlusterna socialiseras har även SvD:s Andreas Cervenka skrivit om. 

Nu börjar emellertid andra metoder, som borde ha övervägts från början, att diskuteras för att lätta på Greklands börda, läser jag i dagens blad. Sent ska syndarna vakna, heter det ju.

EMU:s felkonstruktion

EMU:s konstruktion, med gemensam ränta, är en av de akilleshälar med valutaunionen som framhållits oftast genom åren. De Vylder förklarar även detta i en mycket enkel mening:

”... realräntan, det vill säga skillnaden mellan ränta och inflation, blir lägst i de länder som har den högsta inflationen, och som skulle behöva kyla av ekonomin, och högst i de länder som skulle må bra av att stimulera ekonomin”. 

En valutaunion blir med andra ord procyklisk” vilket innebär att den ”tenderar att förstärka istället för att utjämna konjunktursvängningarna”.

  

Nu kraxas det på många olika håll och kanter. Lite som medgångssupportrar i fotboll som hejar friskt när det går bra men håller sig undan från läktarna när det går sämre. Bland andra kunde vi i dagens SvD (Cervenka igen förstås) läsa om hur kreditvärderingsinstitutet Moody´s sänkt Frankrikes kreditbetyg och deras konstaterande att Frankrike, till skillnad mot länder utanför euron, ”inte har någon egen centralbank som kan hjälpa till genom att trycka nya pengar”.

Ett sent uppvaknande, kan man ju tycka, och dessutom ytterligare en sten lagd i EMU-projektets sänke.