Tack Birger Schlaug som uppmärksammat mig på fallet Jill Stein. Naturligtvis finns ett
Grönt parti även i USA. Men i mediernas presidentvalskampanj i USA och kanske i
ännu högre grad utanför USA förefaller endast två kandidater och två partier
existera, Obama och Romney, demokrater och republikaner.
Någon kanske
undrar om Jill Stein förtjänar mer uppmärksamhet. Vad har hon egentligen för
”galna” idéer som gör att hon inte når fram i medierna?
En del framkommer i en artikel i Washington Post:
“Her platform includes Medicare for all and a
“Green New Deal” that she says would cost less than the first stimulus package
and put millions of Americans to work weatherizing homes and businesses,
installing solar panels, building bike paths, upgrading public transit systems
and constructing safe sidewalks. The only benefits, of course, would be
lowering unemployment as well as our dependence on fossil fuels and making us
healthier. Cuh-razy, right?”
Hennes
valplattform innehåller med andra ord sådant som är vanligt förekommande
förslag hos de flesta gröna europeiska partier, inklusive vårt Miljöparti.
Att det är
sådan ensidig fokus på Obama/Romney är förstås till viss del att resultat av
den amerikanska demokratimodellen, first-past-the-post.
Det blir bara vinnaren som räknas om man förenklar det.
Men det är
också en fråga om pengar. Två domstolsbeslut 2010 har öppnat upp för ett
ohämmat flöde av pengar från företag som i och med domsluten gavs samma rätt
att donera till politiska kampanjer som individer.
Martin Gelin
beskriver i ett kapitel av den högintressanta boken Den amerikanska högern – Republikanernas revolution och USA:s framtid
om hur detta gav möjlighet att bilda s.k. Super Pac:s (PAC= Political Action
Committee). Dessa får inte direkt bidra till presidentkampanjerna men däremot
till politiska budskap vilket ju i praktiken ofta sammanfaller med någon
kandidats kampanj. En sådan Super-PAC benämnd Restore Our Future satsade stora belopp på negativa annonser mot
Newt Gingrich under Republikanernas primärval i Florida. Mitt Romney vann och
Gingrich konstaterade bittert efteråt att han ”bara hade en miljardär” medan
Romney hade 16 stycken.
Ett annat
exempel på pengarnas makt som Gelin tar upp är hur de stora fonddrakarna på Wall
Street flyttat sina donationer från Obama till Romney vilket. De enorma
pengadonationerna hotar, menar Gelin, ”att undergräva en presidentkandidats
chanser att blir omvald, om hans ekonomiska politik inte är tillräckligt
gynnsam för donatorerna”.
Detta
innebär också, avslutar Gelin resonemanget, att kongressledamöter och senatorer
i lika hög grad står till svars för sina finansiärer som för medborgarna i sitt
valdistrikt, som ju är grundtanken i systemet.
Knutet till
detta är också den enorma apparat som lobbyverksamheten i Washington DC utgör.
Enligt Martin Gelin spenderas mer än tre miljarder dollar varje år på lobbying.
En summa som fördubblats under Bush-åren i Vita Huset. Alla de 20 största
lobbyorganisationerna utom en representerar näringslivet.
Dessa
finansiärer och lobbyister (vilka ofta sammanfaller på ett eller annat sätt) är
knappast särskilt intresserade av politisk mångfald och pluralism utan fullt
nöjda med att ställa två duellanter emot varandra och donera till den
högstbjudande.
I detta
system drunknar andra presidentkandidater och partier - som Jill Stein och The
Green Party - i floden av pengar som strömmar till de två stora.
Det tål att
tänka på när vi nu följer slutspurten i det amerikanska valet.
Andra
bloggare om USA-valet:
Se också
Birger Schlaugs blogg för ett antal inlägg (förutom det länkade i mitt inlägg) om
Jill Stein och The Green Party:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar