Euron – ett stort misstag!!

IMF har just haft årsmöte i Tokyo. Tydligen har diskussioner förts om euron i helt andra tongångar än för bara några år sedan.

Polens riksbankschef säger att euron var ett stort misstag vars tillblivelse kan tillskrivas 90-talets stora valutaoro. Ja, vem minns nu Carl Bildts yrande om skvalpvalutor?

Den retoriska metaforen härjade i många år ända fram till den svenska folkomröstningen om EMU.

Det ledde många till att tro att dessa värdeförändringar av valutan var ett starkt skäl att gå med i EMU, vilket är lite lustigt eftersom många kloka(re) ekonomer ansåg att det förhöll sig precis tvärtom. Vilket nu tydligen sipprat igenom till IMF:s styrelserum och den svenska finansministern.

Anders Borg, som också var med i Tokyo, tror att Grekland lämnar euron och att det vore bra för dem eftersom deras enda fungerande industri, turismen, skulle gynnas av en egen valuta. Så var det också när Grekland gick med och man måste fråga sig varför det behövde gå käpprätt åt skogen innan politiker och ekonomer kunde se detta klart? Argumenten och varningarna fanns ju till och med innan vi själva gick med i EU.

Det vore väldigt intressant att höra vad Carl Bildt tycker. Drachman tillhörde ju just de där skvalpvalutorna han talade om på 90-talet. 

Vi som var med och stred för ett Nej till EMU för ett antal år sedan känner ju väl igen de ”nya” tongångarna hos IMF och finansminister Borg. Gösta Torstensson använde en väldigt mycket bättre metafor än Bildt när han beskrev EMU:s funktion som ekonomisk färdriktare med att likna det vid att ha en termostat i Frankfurt som reglerade temperaturen i samtliga europeiska hus. 

Han skrev också i tidningen Kritiska EU-fakta (nr 86 september 2003) att EMU i grunden är ohållbart men att EU:s politiker ändå gjorde som Titanics befälhavare när isbergen tornade upp sig, nämligen att beordra ”full fart framåt”.

Det är givetvis omöjligt att säga hur Sveriges ekonomi hade mått idag om det blivit ett Ja i folkomröstningen om EMU. Men det finns ju inte mycket som talar för att det hade varit till någon fördel. I alla händelser förefaller det nog ändå som väldigt lyckligt (och förvånande faktiskt) att svenska folket stod emot dårskapens kakafoni från etablerade politiker och ekonomer och röstade Nej till att gå med.

Nu när eurosamarbetet börjar rämna ser alltså politikerna till att inta ”rätt” position innan allt går under. Det gäller att framstå som om man alltid varit övertygad om att det där med euron ju inte skulle fungera i längden.

Vad var det vi sa, är en sådan där lite bitterljuv kommentar jag länge haft i bakhuvudet. Dags att plocka fram den, tror jag. 

Men det är naturligtvis ingen som tackar Gösta Torstensson eller någon av oss andra som gick ut på torgen och försökte argumentera emot nästan hela det politiska etablissemanget och ingen kommer att göra det heller. Istället lär väl Moderater och andra ekonomiska förståsigpåare utge sig för att alltid ha varit skeptiska till europrojektet och att det som sker idag minsann borde ha kunnat förutses.

Sent ska syndaren vakna, brukar det ju heta. 

Den stora snackisen denna helg, EU:s nobelfredspris, kunde kanske inte ha kunnat komma i ett mer ironiskt taskigt läge. Eller också är det helt enkelt tvärtom. Alltså en desperat livboj utkastad till de drunknande EU-politikerna att klamra sig fast vid för att rättfärdiga sitt havererade projekt.