Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik

Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet”klarspråk” om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant. Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat? Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet. Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller...

 

Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen. När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ”den enda vägens politik’’. I Tyskland heter det alternativlos. Den brittiska motsvarigheten brukade kallas TINA (There Is No Alternative).

 

Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.