Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gaza/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
En av de byar som rensades etniskt under 1948 års krig bär
idag namnet Ein Hod. Till skillnad från många andra byar raserades inte husen
här utan det lilla samhället ”gavs” istället av israeliska staten till en grupp
judiska konstnärer som byggde upp en egen form av ”konstnärs-kibbutz” och tog
husen i besittning. Ayn-Hawd som byn hette blev Ein Hod. Den blomstrar idag som
ett idylliskt och romantiskt konstnärscentrum viktig för Israels turistnäring.
Dess besökare får inget veta om den del av historien (ca 800 år) som de
palestinska araberna bott där utan leds istället att tro att Ein Hod var en
bortglömd oas, övergiven sedan länge och upptäckt av konstnärerna och att hela
samhället byggts på antika ruiner av de driftiga konstnärspionjärerna på
1950-talet.
Romanen ”Morgon i Jenin” av Susan Abulhawa handlar om en
familj som fördrivs från byn Ein Hod 1948 när staten Israel bildas. Hennes
beskrivning av byn är mycket detaljerad och känslosam. Efter att ha också ha
läst Susan Nathans bok ”Ett annat Israel” förstår man också att romanens
fascinerande ödesväv om byn ligger verklighetens mycket nära.
Den verklighet som bokstavligen målas upp på
konstnärscentrets hemsida är emellertid en helt annan. Det finns inte en rad
som antyder att byns hus som nu används som ateljéer, gallerier och bostäder åt
konstnärerna är koloniserade att de tidigare ägarna fördrivits med våld. Inte
heller får man någon antydan att restaurangen (Dona Rosa) i byn tidigare var
moské. Däremot finns bilder av kända personer – Groucho Marx, Paul Newman,
Danny Kaye m.fl. – som glatt poserar tillsammans med konstnärerna som
koloniserat byn. Föga anade de väl att den bara några år innan hade bebotts av
helt andra människor som nu levde i flyktingläger med bilden av sina forna hem
skavande i minnet. Det minne som var på väg att raderas ut av de nyanlända
kolonisatörerna.
Jag låter här de tre beskrivningarna av byn tala helt för
sig själva. Alltså de som ges av Susan Abulhawa i romanen Morgon i Jenin, av Susan Nathan i hennes bok Ett annat Israel samt av konstnärscentrets Ein-Hod egen hemsida. Jag
låter hemsidans engelska text stå oöversatt för att inte förvanska något av
dess beskrivning. Likheterna och kontrasterna talar för sig själva och
beskriver bäst hur subtilt en etnisk rensning kan gå till. Den handlar då inte
bara om att fördriva människor rent fysiskt från en plats utan också att
förneka och förtiga att de någonsin funnits.
Tre berättelser om
Ein-Hod/Ayn-Hawd:
”I maj 1948 lämnade
britterna Palestina och de judiska flyktingar som hade strömmat in utropade en
judisk stat och bytte namn på landet från Palestina till Israel. Men Ein Hod
låg intill tre byar som bildade en okuvlig triangel i den nya staten, så Ein
Hods invånares öde kom att bli ett med omkring tjugotusen andra palestinier som
fortfarande klamrade sig fast vid sina hem. De avvärjde angrepp och försökte
upprätta ett vapenstillestånd, för de ville bara leva på sin mark som de alltid
gjort. De hade upplevt många herrar – romare, bysantiner, korsfarare, osmaner,
britter – och nationalismen saknade betydelse. Hängivenheten inför Gud, jorden
och familjen var kärnan i deras tillvaro och det var också vad de försvarade
och försökte bevara” (Susan Abulhawa)
”In 1953 a group of progressive artists led by
Marcel Janco rebuilt the village on ancient ruins. Nowadays Ein Hod is a unique
and romantic retreat where painters, sculptors, ceramists, actors and many
other artists form every artistic fields, live and create.”( http://ein-hod.info/intro.htm)
”Ein Hod is characterized by the special
setting of a village sitting on a hillside, surrounded by olive groves, with a
view of the Mediterranean Sea, where baroque sunsets end each day. Despite lack
of funds and development resources, the village has managed to preserve its
original, historic nature and the romantic and simple charm of Israel in its
first years of independence. Very few places in Israel have managed to retain
the authentic quality of the Mediterranean. One can still discern in the old
structures the many textures and architectural forms of earlier occupants –
from the Christian Crusaders to the Turkish Empire. The roads and byways, a
landscape, the vegetation and the view that make this place so unique and
exciting – natural Mediterranean gardens of olive, pomegranate almond and carob
trees, grape vines and figs. Ein Hod has remained a nature reserve, preserving
the biblical flora of ancient Israel –a perfect environment for the creative
muse” (http://ein-hod.info/about/aboutus.htm)
”Konstnärerna hade
lyckats att både bevara och omvandla byn. De hade bevarat husen bara för att
återskapa dem på ett sätt som avsåg att dölja deras ursprungliga identitet som
arabiska hem. Den gamla moskén i byns centrum är nu restaurang Dona Rosa som
säljer alkohol till gästerna, och frontväggen är utsmyckad med en skulptur av
en naken kvinna som provokativt sträcker upp armarna för att visa brösten. De
jättelika kvarnstenar som en gång tillhörde olivpressen har rests upp mot gamla
stenmurar för att förvandlas till rustika konstverk, vilka drar uppmärksamheten
från det faktum att de en gång tjänstgjorde som praktiska föremål i ett vitalt
arabiskt jordbrukssamhälle. Portaler, altaner och trädgårdar är fulla med
skulpturer och konstverk som döljer byns arabiska ursprung. Trots hemsidans
påståenden fick jag anstränga mig för att se vad som förblivit autentiskt i
denna ”medelhavsby”. Ein Hod är inget exempel på genuin karaktär utan tvärtom
ett paradexempel på bedrägeri; landskapet har gjorts om för att skapa vad som
framstår som en helt judisk plats.”(Susan Nathan)
”Morgonen därpå, den
24 juli, inledde Israel en massiv artilleri- och luftbeskjutning mot byarna.
Associated Press rapporterade att israeliska plan hade brutit mot det
palestinska vapenstilleståndet med sitt oprovocerade angrepp, och bomberna
regnade när Dalia sprang från skyddsrum till skyddsrum med den skräckslagne
Yousef och den lille skrikande Ismael... Byborna var chockade – är det en dröm?
– och deras sprakande nerver och skrikande barn gjorde dem fogliga. – Samla
ihop era värdesaker. Gå till den östra vattenbrunnen. Sätt fart! Det här är
bara tillfälligt. Gå till brunnen, beordrade en röst ur en högtalare, likt en
dold gud som fördelade öden.”(Susan Abulhawa)
” The sense of history is strong on this hill.
The artists rebuilding Ein Hod have discovered both Greek and Roman
coins among the ruins of the abandoned village. Evidence has also been found of
a settlement and citadel dating from early times.
The 12th century fortress
built by the Crusaders on the shore of Athlit, directly in front of Ein Hod,
gives a romantic tone to the entire landscape. In the Musee de l 'Homme in Paris there is an old map of the Holy Land in which the hill of
Eil Hod is included as part of the feudal domain of Athlit while the fortress is
called the Lords' Castle.
The
nearby hill evidently served as a vacation retreat for the French soldiers and stones Cut and decorated in the particular style of the Crusaders
have been found among the building blocks used in the houses of Ein Hod . In rebuilding the
village, the traditional arch supported construction has been
preserved and the historical ruins have been restored.”( http://ein-hod.info/about/then/founders/index.html)
”Israels historia –
och den politik som ledde till den etniska rensningen av arabiska samhällen som
Ein Hod – har två intimt sammanflätande teman: jord och folk. Detta är
sionismens fixa tvillingidé som numera påtvingas nästan alla världens judar”.
Det vill säga uppfattningen att Palestina var ”ett land utan folk för ett folk
utan land”, den tidiga sionistiska ledningens mantra. ”Den fruktansvärda
tragedin för det palestinska folket är att Israel har lyckats övertyga inte
bara judar om att acceptera denna myt som en trosartikel utan också världen i
övrigt.”(Susan Nathan)
"Ein Hod Artists' Village" the
very name makes it clear that Ein Hod is more than just a place to live : it is
an idea become reality. The name "Ein Hod" means "fountain of glory" throughout Israel and abroad it is coming to be
known as a center of Israeli art. Here painters,
sculptors and craftsmen have come together to find the peace of spirit
necessary for creative work ." (http://ein-hod.info/about/then/founders/index.html)
“Och så hände det sig
att Ein Hod, åttahundra år efter att byn 1189 e.kr. skapats av en general i
Saladins armé, tömdes på sina palestinska barn. Yehya försökte räkna ut hur
många generationer som hade levt och dött i den byn och kom fram till at det
var runt fyrtio... Fyrtio generationer av födslar och begravningar,bröllop och
dans, böner och skrubbade knän. Fyrtio generationer av synder och givmildhet,
av matlagning, slit och vila, av vänskap och agg och pakter, av regn och
älskog. Fyrtio generationer av minnen, hemligheter och skandaler. Samtliga
bortspolade av ett annat folks känsla av berättigande, ett folk som skulle slå
sig ner i tomrummet och utropa alltsammans – allt som fanns kvar i fråga om
byggnadskonst, trädgårdar, brunnar, blommor och trivsel – som tillhörande
judiska utlänningar tillresta från Europa, Ryssland, Förenta staterna och andra
håll på jorden.”(Susan Abulhawa)
Litteraturreferenser:
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Abulhawa, Susan Morgon
i Jenin, Norstedts 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar