Ungdomsarbetslösheten – hur stort problem är den?

Ungdomsarbetslösheten debatteras mycket flitigt i den svenska politiska debatten. Det talas om den som vår tids stora problem. Det var första ämnet i gårdagens partiledardebatt exempelvis. Statsministern Fredrik Reinfeldt hoppades att det skulle bli den stora valfrågan 2014. Den siffra avseende ungdomsarbetslösheten som det tycks råda stor konsensus kring är 20-25 % . Själv har jag också skrivit ett par inlägg där jag nämnt denna siffra. Men häromdagen fick jag syn på en artikel där Arbetsförmedlingens chefsekonom Clas Olsson påpekade att denna siffra ljuger.  Den inkluderar nämligen även studerande på högskolor och gymnasier som söker jobb medan de studerar. Det är EU som bestämt att dessa ska räknas in och det anpassades också den svenska statistiken till när vi gick med i EU. 

Clas Olsson menar att det förstås blir bättre rubriker i massmedia om ungdomsarbetslösheten är 20-25 %. Han påpekar vidare:

”Dessutom finns det intressen som tjänar på att statistiken missuppfattas. Näringslivsorganisationer som vill sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden genom sänkta ingångslöner och minskad anställningstrygghet underhåller gärna en överdriven bild av ungdomsarbetslöshetens omfattning. Man använder den som ett bräckjärn mot LAS, till exempel.”

Av de 124.000 ungdomar som är registrerade som arbetslösa är 54.000 heltidsstuderande. Det är dessutom så att många unga har korta anställningar (påhugg) som avslutas och som gör att de söker nya jobb, vilket de också ofta får mycket snabbare än arbetslösa i andra åldersgrupper, enligt Clas Olsson.

Detta är mycket tänkvärt och reser en del frågetecken. Att oppositionen och inte minst socialdemokraterna vill upprepa den höga siffran arbetslösa ungdomar är inte svårt att förstå. Ju större misslyckande för alliansens jobbpolitik desto bättre. Men att regeringen inte försvarar sig med de här ganska uppenbara argumenten är däremot lite märkligt kan det tyckas.

Men troligen handlar det om att den tjänar ett annat syfte, nämligen att hetsa till åtgärder som exempelvis ungdomslöner och sänkta ingångslöner och försämrad anställningstrygghet. Arbetsgivarkrav och önskemål som lättare får gehör när problembilden målas upp med hjälp av höga arbetslöshetssiffror. Mer om detta går att läsa i en angränsande artikel i Fria Tidningen.

Man kan ju fundera över hur framing eller inramning fungerar (läs gärna mer om det här).

Jag minns när jag själv var barn på 60-talet. Då var vi mängder av ungar som lekte i parkerna kring Hässelby gård tryggt övervakade av våra arbetslösa mammor. Det vill säga de var alltså vad som kallades hemmafruar. Ett närmast utdött fenomen. Men om någon då hade påstått att de var arbetslösa hade denne sannolikt fått en förnärmad föreläsning om hur en vanlig dag så ut för hemmafrun med barnskötande, tvätt och städning, inköp av livsmedel och matlagning etc. Problemet var förstås inte att de var sysslolösa utan att de kanske ville göra ett avlönat arbete och framför allt slippa vara ekonomiskt beroende av mannen. 

Nu är inte poängen här att slå ett slag för hemmafrun. Jag vill bara visa hur en normativ uppfattning om arbetslöshet kan förändras. Hade dessa kvinnor räknats in i arbetslöshetssiffran så hade vi då haft massarbetslöshet. Just 1960-talet beskrivs däremot alltid som välfärdssamhällets storhetstid med närmast obefintlig arbetslöshet. 

Frågan är alltså om vi nu skapar en normativ uppfattning att ungdomar (till vilka räknas personer mellan 15-24 år) till varje pris ska arbeta? Studier duger inte, att resa och skapa sig en uppfattning om världen och vidga sina ramar räknas inte, att pröva sig fram med olika småjobb och emellanåt fundera över sin livsinriktning duger inte heller. Så har unga människor gjort i decennier åtminstone och det har aldrig varit ett större problem än nu, vad det verkar.

Jag tror vi måste tänka över det där med ungdomsarbetslöshet lite djupare innan vi kastar oss över desperata ”lösningar” som a) kanske inte skapar fler jobb, b) gör de lägst avlönade ännu mer lågavlönade och c) innebär oproportionerligt drastiska åtgärder i förhållande till problemets storlek.

För - om siffrorna i de nämnda artiklarna stämmer - ungdomsarbetslösheten är egentligen 5,6 %. Om vi alla jobbade lite mindre skulle jobben troligen räcka till alla som vill ha ett. Det är ett gammalt miljöpartikrav som vi verkar ha glömt bort. Eller...?