Grön ekonomi – blir inte hållbar utan ett stänk av rött

”Vi upplever idag flera globala kriser: den finansiella och ekonomiska krisen, det snabbt förändrade klimatet och den accelererande förlusten av biologisk mångfald och obalanser i världens ekosystem. Kris betyder egentligen tidpunkt för beslut, vändpunkt eller avgörande ögonblick. Den vändpunkt vi står inför innebär en unik möjlighet att hantera dessa ekonomiska och miljömässiga utmaningar sammanhållet”.

Citatet är från regeringens hemsida under rubriken ”Grön ekonomi”. Det låter ju insiktsfullt och lovande. Det är bara det att den nuvarande Moderatledda regeringen, saknar det mod och beslutsamhet som krävs. ”Inget är så farligt som politiska visioner för ett land”, är ju vår statsministers devis.

Fortsättningsvis på regeringens hemsida sägs emellertid att lösningen på kriserna är att ställa om till en grön ekonomi och att detta sker genom stärkt konkurrenskraft och tillväxt. Ökade priser på naturresurser och behov av nya produkter ska skapa nya jobb och mera tillväxt och samtidigt löser vi miljöproblemen med hjälp av marknadskrafterna får man förmoda. Det ska sättas prislappar på miljöskadliga utsläpp och produkter och regeringen vill definiera grön ekonomi som ”optimal tillväxt inom naturens gränser”.

Grön ekonomi är också ett av nyckelbegreppen för Hållbarhetskonferensen i Rio i juni och för den nyss avslutade förberedande konferensen ”Stockholm +40 – international conference on sustainable living and innovative solutions”. 

Det krävs emellertid starka statsmakter som tar nödvändiga politiska beslut och manipulerar marknader eller skapar nya. Tysklands beslut att avveckla kärnkraften och satsa på förnybar energiproduktion är ett lysande exempel. En lönsam marknad för innovativa energientreprenörer har därmed skapats. 

Men detta räcker inte heller. Miljömärkningar i all ära, men en grön stämpel räcker inte för att göra jobbet och kan i värsta fall skapa en illusion av att allt ordnar sig med marknadsekonomins hjälp.

Den uppenbara risken är att marknadsekonomi går före Grön ekonomi. När marknadsekonomin får råda finns alltid ett vinstkrav och den förutsätter en evig tillväxt. De senaste årens kris för kapitalismen har tydligt visat hur en otyglad kapitalism lätt skenar iväg. Stora kapitalöverskott måste ständigt investeras för att växa och en ohållbar miljardrullning hålls igång med bubblor och krascher som följd. 

För att förstå det kapitalistiska systemet bör man känna till hur det fungerar och vilka mekanismer som håller det igång. Då är det lämpligt att, dagen till ära, ta hjälp av Marx. Hans analys av kapitalismen står sig förvånansvärt bra med tanke på att den snart har 200 år på nacken.

Ta exempelvis följande strofer ur Kommunistiska Manifestet (1848):

”Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den nästla in si, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser. Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt”.

Vem kan påstå att denna beskrivning är helt galen? Särskilt med tanke på att den skrevs ned ungefär 150 år innan vi började tala om globalisering.

Det nyliberala projektet fick kraft av oljekrisen på 70-talet att förändra konsensus kring välfärdsstatens förträfflighet och fördelarna med gemensamt ägande. Individens frihet, fri konkurrens, fri handel och fria marknader blev ledorden som under 80-talet och framåt drivit en privatiseringsvåg av det gemensamt ägda och ett frisläppande av regleringar för finansmarknaden. Kulturgeografen David Harvey ger en marxistisk analys av denna utveckling i sin bok ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” som är mycket träffande.

Han menar att politiken har gått ut på att ”privatisera vinsterna och socialisera riskerna”. Avregleringen av finanssystemet har möjliggjort ett enormt kapitalflöde att förflytta sig över hela jordklotet och rinna igenom även dess allra minsta kapillärer. 

Riskkapitalister i vården och skolan har vi ju hört mycket om på senare tid och just privatiseringsvågen världen över har varit ett sätt att hitta investeringsmöjligheter för detta kapital. Harvey beskriver det så här:

”Allmännyttiga funktioner som vatten, el, telekommunikationer, transporter, för att inte tala om bostäder, utbildning och sjukvård – allt skulle utsättas för den privata företagsamhetens och marknadsekonomins välsignelser”.

Han menar vidare att en evig tillväxt på cirka tre procent om året är vad som krävs för att ackumulera kapitalet i en för kapitalisterna nöjsam takt och konstaterar vidare:

”Om man eftersträvar en evig tillväxt på tre procent per år kommer man att stöta på problem. Det finns miljömässiga begränsningar, marknadsmässiga begränsningar, lönsamhetsbegränsningar och rumsliga begränsningar...”

Harveys analys av den ekonomiska kris vi befinner oss i utmynnar i ett konstaterande att vi behöver förstå bättre hur det kapitalistiska systemet fungerar för att kunna komma fram till verkningsfulla lösningar. Han menar att problemet är att ”samma ekonomiska teorier och dogmer som så uppenbart misslyckades med att förutspå krisen fortfarande genomsyrar våra debatter, dominerar vårt tänkande och påverkar de politiska besluten”.

Det för oss tillbaka till det här med Grön ekonomi. Risken är alltså att idén om en Grön ekonomi bara är ytterligare ett sätt att öppna nya vinstrika marknader och att en ohämmad exploatering av dessa kommer att sluta i ännu en bubbla och en krasch. De ursprungliga idéerna om nödvändigheten av att rädda världen från en miljökatastrof kommer att överskuggas av strävan efter kapitalackumulation och att hålla den eviga tillväxten igång. 

Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokratiske statsministern, talade i SvD häromdagen om politikens återkomst och om att det väntar en spännande tid. Att det är dags för politiken att flytta fram positionerna och att det krävs ledarskap och visioner. Det är uppenbart att den nuvarande regeringen helt saknar vad som krävs. Frågan är om socialdemokraterna under Löfven och den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson har det? Mycket tyder på att de snarare vill tävla med Moderaterna om att vara företagsvänliga.

Hur går det då för den Gröna ekonomin? Blir den införlivad i kapitalackumulationens nätverk och urmjölkad alla sina visioner och löften om en hållbar utveckling? Blir den bara en del av de nödvändiga årliga tre procentens tillväxt? 

I så fall tror jag vi är illa ute.

Andra bloggare om Grön ekonomi:

http://blogg.naturskyddsforeningen.se/acke/2012/04/24/bra-stamning-pa-miljokonferensen/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+NaturskyddsfreningensBlogg+%28Naturskyddsf%C3%B6reningens+blogg%29

http://hemmestahasse.blogspot.se/2012/04/hollande-hotar-ekonomin-i-frankrike.html

http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2012/04/can.html

http://tradgardenjorden.blogspot.se/2012/04/vem-far-pengarna-nar-ekonomin-vaxer.html

Om evig tillväxt:

Kajsa Borgnäs: http://tidenmagasin.se/artiklar/tillvaxten-som-drog/

Birger Schlaug: http://schlaug.blogspot.com/p/fran-tillvaxt-till-utveckling.html

Stellan Tengroth: http://www.tillvaxtreflektera.se/2012/02/hallbarhet-pa-tre-olika-nivaer/