måndag 14 november 2016

Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?







Lovsång till biblioteken

Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.

Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.

Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.

Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!

lördag 12 november 2016

Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.


Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

lördag 22 oktober 2016

Kulturellt folkmord i Ukraina (?)

I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av kultur, Kriget mot kulturen”. I programmet säger författaren Robert Bevan:


”Människor är människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är, formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av vilka de är”

Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som 1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord. Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser. 

Det finns egentligen ingen vedertagen definition av begreppet Kulturellt folkmord/Cultural Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:

”As part of a wider effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum, Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med titeln “POLES”)

När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av landet.

Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet, Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.

Det här slog mig redan när jag första gången kom till Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:






En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:





Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn, som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in i synagogan och så här ser det ut därinne:







Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota. Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls. Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200 har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk ovan). Den ser ut så här:



En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats växer sakta igen.

En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:




Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något. Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.

Intimt samman med detta hör också den ukrainska historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.

I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5 miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:

”[…] det Nationalsocialistiska, storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”

Det är den här delen av självständighetskampen som den ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekas och som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt upp sig. 

Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen Volhynien under andra världskrigets andra hälft.

Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000 judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt. Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra israeliska presidenten Reuven Revlin.

Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa bland annat så här i sitt tal:

“Many collaborators to the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans — particularly distinguished themselves.”

Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:

“What the President of the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of [taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”

Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:

”Unfortunately, the president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in the Holocaust”

Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:

”But without the kind of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past, Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic identity”.

Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder. Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?


onsdag 5 oktober 2016

Alla talar om Syrien - Vad kan Sverige göra?

Det har skrivits mycket om Syrien i flera år men just nu tycks det ändå skrivas och pratas om Syrien mer än någonsin. Jag har svårt att frigöra mig helt från tanken att detta kan bero på att det sägs vara ryska bomber som nu faller över Aleppo. Alldeles oavsett avsändare så terroriseras den syriska befolkningen av dessa bomber och granater och det råder inget tvivel om att de lever i ett krigshelvete som vi nog har svårt att riktigt föreställa oss. Trots tv-bilderna som nu flimrar emot oss. Dessutom blir vardagen i samhällen med krossad infrastruktur och administration fylld av svårigheter och umbäranden när inte ens de mest basala behov kan tillfredsställas.

Dagens Metro (5okt16) har en förstasida med rubriken "Så många civila dog i Syrien - varje dag förra månaden". En blodstänkt kalender för september månad är ifylld med dödstalen som summerat uppgår till 911. 26-åriga Zein al-Sham från Aleppo säger att hon "vill leva som andra människor lever i sina hemländer". En blygsam önskan om ett liv utan skräck.

SvT gör en stor satsning under namnet "Detta är #syrien200". Vi får namn och ansikte på 200 människor som lyckats ta sig hit från Syrien och de får berätta om sina upplevelser. Det är bra. Det tydliggör att det handlar om människor av kött och blod med ungefär samma drömmar och känslor som vi. Som vill leva ett liv utan skräck och har tankar om framtiden.Vi kan se pappans tårar när han berättar om sin dotter och hur svårt det nu har blivit att återförenas med henne sedan gränserna i princip stängts och anhöriginvandring begränsats.

- Vad gör FN?! undrar "skjutjärnen" på SvT:s Aktuellt och riktar frågan till Jan Eliasson som via länk håller en utläggning om saken och avslutar med att säga att "vi får aldrig ge upp".
- Du låter uppgiven, säger "skjutjärnet" och ger med den kommentaren ännu ett exempel på Aktuellt-redaktionens professionalism.

- Vad gör Sverige?! undrar Aktuellt-redaktionen vidare och kallar in utrikesminister Wallström för att besvara frågan. Hon ger det svar hon kan, att Sverige gör diplomatiska ansträngningar genom de kanaler som står till buds för att få ett slut på konflikten och våldet. En process som, vilket också Jan Eliasson påpekade till Aktuellt, lär bli både besvärlig och ta lång tid. Det var i stort sett det svar som var väntat och i stort sett det enda rimliga svar hon kunde ge på en sådan fråga.

En fråga som är ytterst relevant men, enligt min mening, ställd till fel person. Varför ställs den inte istället till migrationsminister Morgan Johansson?

För vad kan Sverige göra? Jo, vi kan se till att underlätta för de människor som drabbas av kriget att ta sig därifrån och sätta sig och sina familjer i säkerhet. Öppna gränserna igen eller åtminstone lätta på reglerna för anhöriginvandring. Åtminstone tillfälligt. Detta är åtgärder som en svensk regering och riksdag har möjlighet att genomföra och makt att besluta om. Åtgärder som kan göra stor skillnad åtminstone för en hel del, om än långt ifrån alla som lider i Syrien just nu.

Så vad gör då Sverige? Ja, det som är gjort än så länge framgår på ren kanslisvenska på Migrationsverkets hemsida:

20 juli 2016: Ny lag som påverkar asylsökande och deras familjer

Sveriges riksdag har antagit en ny lag som begränsar asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd och att återförenas med sina familjer. Den nya lagen började gälla den 20 juli 2016, men påverkar även dig som har ansökt om asyl före den 20 juli. Den nya lagen är tidsbegränsad och kommer att gälla i tre år.

 Den 21 juni fattade riksdagen beslut om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Den nya lagen, som träder i kraft den 20 juli 2016, innebär att den som är i behov av skydd får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Den kommer även att innebära krav på försörjning och bostad för fler personer än tidigare.

Informationsfilm om lagändringen från den 20 juli

Riksdagen har fattat beslut om en tidsbegränsad lag som under tre år kommer att begränsa asylsökandes möjlighet till uppehållstillstånd och familjeåterförening. Lagen börjar gälla den 20 juli.

lördag 10 september 2016

Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt

Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som denna. Vi är på väg till Lisky, en by som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200 massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5 miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar, herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i en massgrav den 15 november 1943.


Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky.



Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av offren för ”Holocaust by bullets”.


Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen?


Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna. Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.


Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp!



Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna, närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska Husiatyn. 

Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016.


Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.


Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade.


Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under renovering.





Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning.


Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska härkomst.

De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina ”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av hur detta kan te sig ”på marken”.

Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia om ett människoöde. Håll utkik!




söndag 14 augusti 2016

Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :


Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.




För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:




Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)




Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine
Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola


Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)