söndag 15 april 2018

Politikers politikerförakt


Jag läser i gårdagens SvD om ett valupptaktsmöte som Sverigedemokraterna hållit i Småland. De manar till ett ”Dackeuppror 2.0” och anspelar då på småländska bönders, ledda av Nils Dacke, uppror mot kungen Gustav Vasa.

”Jag tror att vi kan göra om det, säger SD-toppen Mattias Karlsson, och tillägger att det denna gång kommer att ”göra ett ännu större avtryck i maktkorridorer uppe i Stockholm”.


En sak som förenar de flesta högerpopulister är odlandet av ett politikerförakt. Det eldas ständigt på och är tänkt att ge en känsla av uppror mot dem som har makten. Att Sverigedemokraterna gjorde det innan de kom in i riksdagen bär på en viss logik, men det intressanta är att de fortfarande mycket tydligt använder samma politikerförakt i sin valkampanj. Trots att de tillhört landets styrande och har stor makt över de beslut som fattas. Jimmie Åkesson säger i samma artikel till SvD att SD ”på riktigt har påverkat samhällsutvecklingen” genom att ”tvinga de andra” att förhålla sig till SD.

Så mycket alltså för uppror mot makten och förakt för politiker. Föraktet är inte tänkt att rikta sig mot alla i maktens korridorer utan bara mot dem som är meningsmotståndare. Det retoriska knepet är uppenbarligen ändå så effektivt att det inte gärna överges av SD:s chefsideologer.

Efter snart två mandatperioder i riksdagen får de dock finna sig i att tillhöra den maktelit som de så gärna öser galla över. SD rör sig sedan mer än sju år tillbaka själva i de ”maktkorridorer” i Stockholm som de runtom i landet beskriver som så oåtkomligt hotfulla för ”vanligt folk”.

Gustav Kasselstrand är en avhoppad SD:are och i lanseringen av sitt nya utbrytarparti Alternativ för Sverige, AfS, använder han sig flitigt av politikerföraktsretoriken. På ett möte för en månad sedan eldade han åhörarna med att säga att ”Sverige befinner sig på ruinens brant” och vände sig till ”den yrvakna politikerklassen” med budskapet: - Er tid är över.

Ja, så där låter det när politiker vill erövra makt. Det är en retorik som Hitler konsekvent drev ända till han inte längre behövde, då diktaturen var genomkuppad. Det retoriska knepet bor i själva titeln till hans manifest ”Mein Kampf”. Det är det vanliga folket som kämpar mot makten och det är ”vi mot dem”. Det är ”sanningssägaren” som kämpar mot en korrupt maktelit. Det ingår troligen i populisternas handbok. Främlingsfientlighet, rasism och muslimhat ligger dock i botten och gror idag snarare än antisemitism, om vi talar om SD (det omvända kan sägas gälla för NMR och andra i Vit Makt-kretsar och i viss mån även för AfS, även om det kan vara tidigt än att analysera). Men retoriken är densamma och trumfkortet politikerförakt används på ungefär samma sätt, med skillnaden att Hitler var öppen med sitt förakt för demokratin som styrform.

Att såväl Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson som Gustav Kasselstrand själva är politiker och driver politiska partier med en politisk agenda är de förstås medvetna om men är inget som förhindrar dem att fortsätta använda trumfkortet.

Det är hur som helst dags att ta ifrån dem kortet. Den valrörelse som kommer kan bli mycket obehaglig och upptakt till den förfärande framtid som de fåtal Förintelse-överlevare som ännu finns vid liv har varnat för i många år. Exempelvis Hedi Fried som jag gärna citerar igen:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag […] Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem.”

Vi har ofta svårt att se vad som händer när det just sker. I ett perspektiv bakåt blir ofta utvecklingen tydligare. Jag tror att det är dags att inse att vi kan vara inne i en minst sagt oroande upptakt till en liknande ondsint utveckling som Hedi Fried vittnar om från 1930-talet. Det vore katastrofalt att i efterhand behöva ställa frågan som ofta ställs avseende Hitlers maktövertagande; ”hur kunde det ske, varför gjorde ni inget?”.

Därför har jag nu bestämt mig. Den här valrörelsen får inte gå förlorad. Jag är fortfarande medlem av Miljöpartiet men får erkänna att jag flera gånger de två senaste åren funderat över att gå ur. Missnöjet med den förda politiken är jag inte heller ensam om, vilket väljarbarometrar och interna diskussionsfora vittnar om. Visst hade jag förväntat mig mer av Mp som regeringsparti, visst har mandatperioden varit full av besvikelser, visst har jag haft synpunkter på personval till ministerposter eller ledande positioner i riksdagen, eller på ledarskapet. Men lite eftertanke krävs här. Det ingår också i det demokratiska spelet att ge och ta, att kompromissa. En politikers skicklighet bygger i mångt och mycket på förmågan att driva en tydlig linje inför väljare och sedan kompromissa sig fram till resultat som följer den linjen. Det kan göras mer eller mindre framgångsrikt. Det kan också handla om att utnyttja sin parlamentariska position, vilken SD inte varit sena att göra, och med viss framgång. Det tillhör det demokratiska samhällets spelregler och som system fungerar det till syvende och sist klart bättre än andra system. Diktaturer och auktoritära kvasidemokratier blir sällan långvariga och leder alltid till förtryck och en utvecklingshämmande rädsla och självcensur.

Med andra ord; jag betalar min medlemsavgift i år igen; jag ger mig inte med min blogg; jag tar mig ut i valstugorna än en gång i höst för att kämpa för det jag tror på. Vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Det vill säga, förändringar måste komma genom att vi väljer rätt politiker som vi tror talar för den sak vi tror på. Genom strykningar från vallistor och deltagande i interna val får vi försöka påverka vilka politiker som kommer till makten. Det är så jag vill att det ska fungera. Och det är främst det jag ser som det viktigaste med den kommande valrörelsen. Att inte bidra till ett allmänt politikerförakt och göda en populism som i längden kan leda till hela demokratins sönderfall.

lördag 14 april 2018

Slå först och fråga sen


En ström av uttalanden från olika länders ministrar ger idag sitt stöd till nattens attack mot Syrien utfört av USA, Storbritannien och Frankrike. De påstådda (är de styrkta egentligen?) kemvapenattackerna framförs som skäl för att skicka, enligt amerikansk uppgift 105 missiler mot mål i Damaskus och Homs. USA:s försvarsminister Mattis säger att de har ”vidtagit stora mått för att undvika civila offer”. Theresa May hävdade i sitt uttalande tidigare att attacken genomförs med ”ett minimum av civila offer”. Sanningen är nog snarare att de egentligen inte har någon större koll på hur många det kan handla om. Vår utrikesminister Wallströms uttalande visar inte heller på någon större koll. Varför just kemvapen är ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” och inte amerikanska missiler (eller för den delen ryska, brittiska och franska) måste hon kunna förklara? Om nu Bashar al-Assad har använt kemvapen, på vilket sätt är det syriska folket hjälpt av att få amerikanska bomber i huvudet? För vem kan tro att den här attacken inte har resulterat i civila dödsoffer?

Att attacken är ett hot mot internationell fred och säkerhet, alldeles oavsett sanningshalten i kemvapenanklagelserna, torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå. Trump twittrade som vanligt att attacken varit helt igenom lyckad medan Putin uttalat sitt fördömande av vad han ser som ”en aggressiv attack mot en suverän stat”. Trump konstaterar lakoniskt; ”Mission accomplished”. Det är en mycket allvarlig och bekymmersam utveckling när ledare för kärnvapenstater kommunicerar via sociala medier och försöker överträffa varandra i ”punchlines” istället för att träffas och prata igenom problem och konflikter.

Och varför är det så hemligt med bevisen för de syriska kemvapenattackerna? Alldeles i synnerhet med erfarenhet av hur Irak-kriget motiverades, med påstådda lager av ”massförstörelsevapen” som visade sig inte finnas. Det vore inte sensationellt om kemvapen använts av den syriska diktatorn Bashar-al-Assad men det finns all anledning att tvivla när USA och deras allierade är så hemlighetsfulla med bevis.

På CNN såg jag för en timme sedan nu (14apr 16.35 när jag skriver detta) direktsändning från en presskonferens i Pentagon, den amerikanska högborgen i Washington. En journalist frågar just var de inte delar de bevis för användande av kemvapen som de säger sig ha? Den kvinnliga talespersonen för Pentagon, Dana White, svarar lite kryptiskt att ”vi vet vi har bevis”. Och fortsätter med att hävda att hon ”gärna delar med sig av den informationen … om jag kan”. Hon flackar med blicken och tittar lite oroligt åt sidan, svävar något på målet som för att fortsätta, men avslutar snabbt med ”next question”.

Jag måste säga att jag inte är helt övertygad.

Att bevisen hemlighålls är en gåta, om de nu finns. Ett mycket enkelt sätt att legitimera nattens attack vore ju annars att offentliggöra dem. Om de inte finns är det däremot fullkomligt logiskt att ”hemligstämpla” dem.

Ungefär så bemöter naturligtvis också Ryssland de amerikanska påståendena. Ryske utrikesministern Lavrov gjorde nyss ett uttalande från Moskva på en presskonferens direktsänd av bland andra Euronews. Han säger att de nekats tillgång till de bevis som påstås ha samlats in om kemvapenattacker. Putin ska också ha ringt upp Macron för att av denne få veta vilka bevis han har för sina tvärsäkra påståenden om kemvapenattacker, men fått till svar att de är ”hemliga”. Lavrov gick sedan in på gift-dådet i Salisbury mot Sergej Skripal och hävdar att de inte heller får några svar på frågor till Storbritannien eller ta del av några bevis för rysk inblandning. Han säger att OPCW:s rapport inte nämner något om Novitjok (det sovjetiska program för gifttillverkning varifrån det sägs att giftet som använts mot Skripal kommit). Men ändå införs sanktioner mot Ryssland grundat på ”hemliga bevis”, hann Lavrov säga innan Euronews bröt in och gick över till ett annat inslag.

Det är någonting märkligt med dessa anklagelser grundade på ”hemliga bevis”. Det skulle kännas betydligt bättre för hela världen om de offentliggjordes, legitimera ryska sanktioner, och åtminstone på något vis legitimera en attack mot Bashar-al-Assad. Hemlighållandet kan bara tolkas på två sätt. Antingen är USA och deras allierade oerhört ”trigger-happy” eller också finns helt enkelt inga säkra bevis.

Jag vet inte vilket som är värst. Men för mänsklighetens och fredens skull hoppas jag annars att de plockar fram dem illa kvickt. Innan det eskalerar och motståndaren börjar svara med samma mynt.

lördag 7 april 2018

Fred på jorden?


Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.



Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 


Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.


Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.
Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.


Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?


söndag 11 mars 2018

Kristen etik och västerländsk humanism – om att fastställa ett ”etiskt modersmål”


Kristdemokraternas Ebba Busch Thor skriver i en debattartikel i gårdagens SvD att Sverige behöver ”ett gemensamt etiskt modersmål där vissa grundläggande värderingar inte är valbara”.

Det kan mycket väl tänkas utgöra ingång för ett resonemang om vad sådana bör innehålla och om påståendet över huvud taget håller i ett modernt samhälle. Men hon specificerar inte detta ”modersmål” närmare än att hänvisa till ”den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar”. En kan ju för det första undra vad de judar som drevs ut från kristna områden i Europa under hundratals år uppfattar denna gemensamma benämning? Det är inte så förfärligt länge sedan som det inom ledande kristna kretsar talades om en judisk infiltration av den kristna världen eller om ”den evige judens” avvisande av Kristus vilket översatt i en mer sekulär tappning skulle innebära detsamma som att ”egoistiskt avvisa den universella kärleken”, för att låna en formulering av Berg Eriksen/Harket/Lorenz (”Judehatets svarta bok”). Busch Thor fortsätter visserligen senare i artikeln att enbart tala om ”kristen etik”, dock utan närmare beskrivning.


Rättighetskonflikter


Däremot beskriver hon en del fall som hon menar är ”konsekvenserna av oviljan att tala om värderingar”. Myndigheter som ”accepterar att unga flickor gifts bort med äldre män” eller ”registrerar och accepterar månggifte”, badhus som ”könsseparerar” och ”därmed legitimerar en oacceptabel kvinnosyn”.

Enligt svensk lag får den som är under 18 år inte ingå äktenskap, men sträcker sig däremot inte så långt som till barn som har blivit bortgifta utomlands innan de söker asyl i Sverige. En utredning tillsattes för något år sedan och kom i slutet av 2017 fram till att det inte gick att införa totalförbud då det råkade i konflikt med Europakonventionen om rätt till liv och privatliv. Olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra.

Ungefär samma princip ligger bakom att ca 300 fall av månggifte tolereras av svenska myndigheter eftersom de ingåtts utanför Sverige. Enligt svensk lag är det olagligt. Skatteverket har dock nyligen föreslagit en utredning om möjligheten att göra det olagligt även med månggifte genom äktenskap i länder där det är tillåtet.

Att det finns fler kvinnor som kan uppskatta ett par timmar i veckan utan manligt badsällskap kan inte heller Busch Thor se som en möjlighet. Att så hårt driva tesen om att det är respektlöst mot kvinnorna torde rimligen också medföra en liknande princip när det gäller toaletter eller omklädningsrum? Om inte annat borde metoo-debatten ha tydliggjort ett ”kvinnofridsperspektiv” i frågan där frihet från tafsande och blickar lika gärna kan framhållas som relevant motiv för ett par timmars könsseparation i veckan. Alltså snarare motsatsen till en ”oacceptabel kvinnosyn”. Det är i vart fall ett möjligt sätt att se det om en diskussion tillåts. Busch Thor skriver om en ”ovilja att tala om värderingar” men det jag ser just nu är att det knappt talas om annat. Däremot en ovilja att se saker och ting ur olika perspektiv och driva en saklig debatt. En debatt som hon alltså inte vill ha. Alla bör istället godta KD:s syn på vad som är kristen etik och göra detta till sitt ”etiska modersmål”.

Hon tar också upp den berömda ”handskakningsdomen” och sprider här vidare den felsyn som envist bitit sig kvar, det vill säga att den skulle handlat om att mannen inte fick jobb för att han inte hälsat på den kvinnliga arbetsgivaren genom handskakning. Han fick inte jobbet för att han saknade tillräcklig kompetens, det han förlorade var samhällsstödet. Det vill säga en myndighet tolkade lagen på sitt sätt medan rätten tolkade den till fördel för mannen. Rätt eller fel? Ja i Busch Thors värld skulle rätten inte kommit till sitt utslag om vi bara haft ”starkare förankring i goda värderingar”. Vad som är det goda, det vill säga att skaka hand eller tillämpa rätten till arbetslöshetsunderstöd universellt står här i konflikt med varandra. Självklarheter för Busch Thor medan andra kan ha en annan uppfattning.

Det visar också att hennes beskrivning av verkligheten inte är helt igenom korrekt. När hon berör fallet med den centerpartistiska nämndemannen bör kanske diskussionen hellre handla om själva nämndemannasystemet men det är snarast en trend nu att ta upp problem ur ett etniskt/kulturellt perspektiv och att kritisera integrationspolitiken eller migrationspolitiken. Vilket har gått så långt att FI får kritik från både höger och vänster för att de dristar sig till att påstå att mäns våld mot kvinnor är ett problem oavsett i vilka hem eller sammanhang det utövas, men att det kan ta sig olika uttryck. Det är kanske detta som inte får sägas längre? Busch Thor och många andra från hela den politiska höger-vänster skalan vill inte prata om detta utan kräver att det är specifikt ”Hedersvåld” som ska diskuteras och inget annat.

Diskursen förändras gradvis hand i hand med normerna och därpå följer ibland förändrad lagstiftning. En utveckling som Busch Thor vill invända emot, men samtidigt bidrar till. Det hela är egentligen ganska märkligt. Hon vill att alla ska godta hennes kristna etik, men det blir väldigt oklart vad den innehåller?


Är etiken enbart kristen och är då Sverige sekulärt?

Här finns också en klar friktion mellan den kristna etik och den västerländska humanism Busch Thor sätter likhetstecken emellan.

Så här skrev folkpartisten Martin Andreasson i en motion 2004 som invände mot användandet av formuleringen i Läroplanen om just ”kristen etik”:

”Sekulariseringen är ett av de största civilisatoriska framstegen i vår tid. I framväxten av det pluralistiska samhället med full religionsfrihet har en nödvändig förutsättning varit att staten dragit sig tillbaka från den offentliga kontrollen av individernas åsikter i existentiella och religiösa frågor. Statens uppgift i det sekulariserade samhället är att värna en religiöst neutral offentlighet, där medborgare av olika religiösa åskådningar (inklusive ateister, agnostiker och andra utan religiös tro) kan leva och verka på jämlika villkor.”

Det är förstås en motsägelsefull inställning att det svenska samhället ska bygga på ”kristen etik” och samtidigt utge sig för att vara sekulärt. Fortfarande står dock i läroplanen för Grundskolan:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”

Det är inte heller självklart att hon bland de som kallar sig humanister har stöd för uppfattningen om den kristna etikens och humanismens intima relation. Religionsfriheten ifrågasätts av många moderna humanister som ser religion som ovetenskaplig vidskepelse som helst bör förbjudas. 

Samtidigt har vi fostrats i en månghundraårig kristen tradition och kultur som präglar vad vi gör både i vardagen och vilka helger vi firar men det är en lite annan debatt än detta. Såvida inte Busch Thor har en annan mening, det vill säga att alla måste fira jul eller liknande? Vilket ju är tradition och norm, snarare än etik och värderingar.


Den västerländska humanismen

Humanismen har också många inriktningar och kan sägas ha utvecklats i en sorts strävan efter bildning men som också haft en grundläggande syn på människans värde som allmänmänsklig och som en konsekvens också en syn på individens rättigheter och frihet vilket senare legat till grund för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, bland dem religionsfriheten. Det har varit en månghundraårig process att komma fram till de mänskliga rättigheter FN deklarerat och som ska gälla i Sverige. Bland annat har de formats av personer som ägnat sig åt normkritik eller ifrågasättande av en konservativ syn på självklarheter, som Thomas av Aquino som gick emot dåtidens kyrkliga auktoriteter.

Samtidigt har också humanismens förkämpar präglats av tidens normer och deras idéer har omtolkats genom hundratals år av kritisk diskussion. Voltaire brukar av en del räknas in som en förgrundsfigur för dagens västerländska värderingar och inte minst åsiktsfriheten. Samtidigt hyste han starkt antisemitiska åsikter och fördömde judiska blodsoffer, det vill säga judarnas påstådda vana att äta människokött (i ”Dictionnaire Philosophique”, 1764), och såg judarna som ”det mest avskyvärda folket på jorden”.

Det är alltså svårt att göra självklara kopplingar till såväl kristen etik som västerländsk humanism utan att samtidigt närmare definiera vad detta skulle handla om. Dessutom uppstår oundvikligen en del konflikter mellan olika värden då denna etik och humanistiska idéer ska tillämpas. 


Olika perspektiv på mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna kan också ses på olika vis. Exempelvis ur ett rättsligt perspektiv eller ett samhällsvetenskapligt/rättssociologiskt perspektiv, och kan därmed, enligt bland andra Håkan Hydén (”Olika perspektiv på mänskliga rättigheter” i antologin ”Mänskliga rättigheter i svensk belysning”), bli centrala i den ”konflikt mellan system och livsvärld” som bland andra Habermas menat präglar vår tid. Det är vanligt att det hänvisas till de mänskliga rättigheterna som något självklart fastslaget i FN:s förklaring av dem från 1948. Hydén pekar dock på det faktum att olika länder tillämpar dem på helt olika sätt, eller rent av väljer att bortse från dem. Han tar bland annat upp artikel 23 i FN-förklaringen som handlar om allas rätt till arbete, rätt till lika lön för lika arbete, rätt till att för ens arbete få en ”tillfredsställande” ersättning som ”tillförsäkrar honom [Sic] själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd”. Politiska krav på lägre löner och sänkta eller borttagna samhällsstöd ställer sig här i motsättning till FN:s mänskliga rättigheter. Bygger dessa på en annan värdegrund än det svenska samhället eller är det olika sätt att tolka och prioritera? Det kan förstås också diskuteras, om viljan finns. 


Normkritisk diskussion eller inte?

Enligt Busch Thors sätt att se ska inget ifrågasättande, ingen kritik eller diskussion finnas när det gäller vad hon kallar ”goda värderingar”. Det är en märklig inställning eftersom en normkritisk diskussion varit precis det som varit drivande i processen att komma fram till normer, lagar och regler vi har idag. Hur hade det sett ut med synen på kvinnans ställning, barnens uppfostran, arbetstagares rättigheter och så vidare om inte en normkritisk debatt föregått lagstiftning och regelupprättande?

Busch Thor ser detta som att ”en vänster” sett som sin uppgift att bara ”kritisera och dekonstruera normer” och att relativisera. Det är oklart om hon här blandar samman normer och värderingar vilket inte riktigt är samma sak. Hon talar dock om normer i samband med olika rättsfall och kritiserar också att normkritik lärs ut i skolor.

Det är inte fel att ha en rättsuppfattning eller styras av vissa normer. Men oviljan som Busch Thor talar om handlar snarare om en egen ovilja att ha en diskussion om normerna och rättigheterna. En sådan bör ständigt föras i ett samhälle för att inte stelna i uteslutande och obsoleta former. Vad hade kvinnors rättigheter bestått av idag om inte en normkritisk debatt hade lagt grund för reformer och lagstiftning om myndighetsförklaring, rätt till utbildning, rösträtt, med mera?

Eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det är inte många år sedan samkönade äktenskap tilläts och länge var kristenheten hård motståndare till just detta. Först 2009 öppnade Svenska Kyrkan sina portar för detta men det är fortfarande inte en okontroversiell fråga och det finns inte många länders kristna samfund som har samma tillåtande attityd. På samma sätt vad det länge hårt motstånd inom kyrkan att tillåta kvinnliga präster och först 1960 vigdes de första svenska sådana. Det skedde först efter påtryckningar från regeringen så frågan är hur länge det dröjt om inte ett politiskt tryck hade funnits?

Byggde då motståndet på dåtidens kristna etik, på västerländska värderingar eller möjligen på normer som formats under århundraden och som styrde beslutsfattare att ta beslut i viss riktning? Och var det inte först och främst en normkritisk debatt som hjälpte till att förändra nämnda regler och lagar? En normkritisk debatt som inte sällan handlade om att ifrågasätta kristna värderingar eller uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Kanske vill Busch Thor vrida tillbaka den ovan nämnda utvecklingen gällande kvinnors rättigheter eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det tror jag inte men det måste ändå förklaras hur hon menar. 



Islamister på ledande plats i Miljöpartiet?

Busch Thors artikel innehåller också en anklagelse som är rätt allvarlig. Hon hävdar att Miljöpartiet har "låtit radikala islamister få ledande positioner i partiet". 

Hur ska då begreppet ”islamister” användas? Det är en relevant fråga som bland andra Susanne Olsson, forskare i religionsvetenskap, har ställt, i en efterlysning av nyansering. Busch Thor använder dessutom en förstärkning av begreppet när hon säger "radikala islamister". 

Vanligen förknippas sådana med terrorism, med IS/Daesh, al Qaeda, eller liknande militanta och våldsamma grupperingar. Det är väl också den kopplingen som eftersträvas när exempelvis Fria Tider använder begreppet men säkerligen också när Rebecca Weidmo Uvell , Nalin Pekgül och andra gör det. Således kan fullt fridsamma och resonabla människor som hyllar demokrati och politiskt samtal buntas ihop till ”islamister” eftersom de samtidigt är troende muslimer.


Ebba Busch Thor stämmer i sin debattartikel nu in i den falskklingande kör som hävdar att Miljöpartiet har ”islamister på ledande positioner”. En uppfattning som Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan (!), spred för ett par år sedan då han också hävdade att Miljöpartiet ”kan vara extra sårbart för infiltration eftersom de är humanister”. 

Vilket i sig belyser hur bräckligt Busch Thors påstående är om den kristna etikens och den västerländska humanismens intima samhörighet.

Det vore emellertid på just den här punkten önskvärt om Busch Thor definierade vad hon menar med islamister och vilka personer på ledande miljöpartistiska poster hon i så fall avser. Det är en anklagelse och bör i ärlighetens namn preciseras för att kunna bemötas.


Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati

Rubriken på detta avslutande avsnitt av mitt inlägg var också titeln på Integrationsverkets rapportserie 2004:06. De frågor Busch Thor tar upp är alltså en fortsättning på en ständigt pågående diskussion. Ämnet kan givetvis problematiseras. De flesta, närapå alla, är överens med henne om att det i alla samhällen måste finnas något som håller det samman. Ett samhällets kitt eller ”moralisk social ordning”, enligt Hobbes. John Stuart Mill talade mer om nationalkänsla, medan Durkheim kopplade sitt kitt till arbetsfördelning och av varandra ömsesidigt beroende inom samhället. Busch Thor kanske är närmare Webers teorier om en koppling till protestantism som framgångsfaktor för ett samhälle? Det finns flera grundläggande teorier som färgar hur vi tänker men också en kritik mot rådande normer och tänkesätt som löper längs tidslinjen fram till idag. Ska grupper ges särskilda rättigheter i mångkulturalismens namn eller ska det endast ske, som enligt Kymlica, om gruppen bekänner sig till vissa grundläggande värden? Bland annat detta togs upp i Integrationsverkets rapport som också refererar till den amerikanska forskaren Susan Moller Okin som pekar på hur förespråkare för särskilda rättigheter för grupper stirrar sig blinda på skillnaderna mellan majoritetssamhälle kontra minoriteter men glömmer relationer inom grupperna. Moller Okin riktar då särskilt in sig på patriarkala strukturer. Etikforskaren Elisabeth Gerle bidrar i rapporten med sin uppfattning om att alltid ha ett maktperspektiv i studier av värdegemenskaper och värdekonflikter. Det vill säga att etnicitet, ras, klass och kön ”inte är ting i sig” utan handlar om olika maktrelationer. Såväl majoritetssamhälle som olika grupper av invandrare kan ha intresse av att utmåla motsättningar som ”etnokulturella” och som stående mellan svenskar och invandrare. Gerle menar att samhällsproblem som arbetslöshet och nedmontering av välfärden har stor betydelse för uppkomsten av värdekonflikter och att det kan vara så att ”såväl en invandrarelit som delar av det svenska etablissemanget liksom representanter för populistiska strömningar kan ha intresse av att tala om hot eller utmaningarna mot respektive kulturarv och religion för att dölja andra konflikter”. 

Det är givetvis en diskussion som är nyttig och den bör enligt min mening fortgå. Det finns inte mycket som så alldeles självklart att diskussionen kan stängas. Det är inte självklart vad den gemensamma värdegrunden ska innefatta och det är inte heller är möjligt eller önskvärt att för evig tid fastställa detta. Däremot går det att peka ut en riktning.

Det bör, precis som 2004, handla om ifall det räcker med den grundläggande värderingen om allas lika värde och rättigheter inför lagen och fungerande och oberoende rättsliga institutioner och rättssystem eller om det behövs vissa grupprättigheter för att justera ojämnheter eller skydda minoriteter? Därifrån bör de flesta kunna enas om att diskussionen bör utgå. Länge har det dock funnits en kamp mellan, å ena sidan, de som ställt sig kritiska till att det i de flesta samhällsfrågor vita, heterosexuella och egendomsägande män som bildar norm och vars behov tillgodoses; och, å andra sidan, de som vill bevara den rådande normen och spjärnar emot alla förändringar eller kritiska perspektiv. Just nu tycker jag att det sliras och halkas i spåret och tätklungan är på väg i en avvikande riktning. En som leder tillbaka till tider då den senare gruppen ägde tolkningsföreträde. Är det detta som är KD:s uppfattning om ”kristen etik”?

Det bör hur som helst kunna diskuteras, eller kommer det i KD:s Sverige vara otillåtet att företräda ”en vänster” som tar sig friheten att närma sig samhällsproblem från antikoloniala och diskurskritiska perspektiv? Det låter som en återgång till ett konservativt förflutet eller i värsta fall till diktaturers fastställande av värden och gränser för den politiska diskussionen. KD sällar sig här, menar jag, till det forskningsförakt som Sverigedemokraterna odlat i många år och som framställer vetenskapliga problematiseringar av samhällsfenomen som uttryck för ett elitistiskt fjärmande från uppfattningar hos ”vanliga människor”. Med SD:s eget språkbruk innebärande att det finns saker som ”man inte får säga i det här jävla landet”.

Redan förre KD-ledaren Göran Hägglund talade förvisso om ”verklighetens folk” och en växande ”vänsterinriktad kulturelit” och Busch Thor har uppenbarligen fattat stafettpinnen. Men innebär detta att diskussionen om värderingar ska föras uteslutande vetenskap och forskning? Eller ska enbart vissa delar av forskarsamhället uteslutas? På vilket sätt ska detta ske och är det verkligen önskvärt ur ett bredare samhällsperspektiv?

Slutligen är frågan om vi exempelvis ska ha rätt att klä oss och hälsa på det sätt vi önskar eller bör det fastställas politiskt att det ska få konsekvenser för möjligheten att tillgodo se oss andra rättigheter som brukar beskrivas som gällande för alla? Får frågan ens fortfarande ställas? Eller är SD-politikern Tommy Hanssons lista (länkad ovan) på väg att bli norm för vad som bör sägas? Är en nybakad högerinriktad politikerelit på väg att vrida debatten i motsatt riktning?

Det kommande valet kan bli en fingervisning eller rent av en avgörande brytpunkt och jag är klart oroad av vart det leder i förlängningen. Får man vara det?





söndag 25 februari 2018

Apartheid helt OK?


Skrev igår om klimatförändringar. Idag också, men en helt annan typ. Förändringen i debattklimatet angående integrations- och migrationspolitiken. Integration och migration förresten? Det blir mer och mer en fråga om gränsvakts- och segregationspolitik. Åtminstone i Danmark. Läser just om de danska socialdemokraternas förslag att endast tillåta 30 % ”icke-västliga” i varje bostadsområde. Inte för att jag hade särskilt höga tankar om Danmarks politik på det här området men trodde knappt mina ögon. Det tog många decennier att avskaffa apartheidpolitiken i Sydafrika och USA, ett världskrig för att få slut på Nazitysklands, men nu är den alltså på väg tillbaka. I Danmark. Åtminstone om de danska socialdemokraterna får som de vill. Var du ska få bo eller gå i skola ska bestämmas av vilken etnicitet du har. De vill också införa en gräns för hur många "icke-västliga" invandrare som ska släppas in i Danmark. Det är inget annat än Apartheidpolitik.



Förslaget är helt sjukt och räknar också in andra generationens invandrare från dessa ”icke-västliga” länder (oklart vilka som ska räknas till dessa) så det handlar alltså inte om annat än rasåtskillnad eller om man ska kalla det nationsåtskillnad i detta fall. Dansk Folkeparti har lyckats styra debatten i Danmark åt ett håll där de danske nu tycks ha tappat allt vett och sans. Dessa DF:are driver just nu också en facebook-enkät där de frågar om danskarna tycker att somaliska kvinnor är ”en börda eller tillgång för danska samhället”. Vad kommer härnäst? ”Är judar parasiter eller entreprenörer”? Eller vilka frågor ska få ställas egentligen? Det handlar inte om yttrandefrihet nu utan om en kamp för rättigheter och mänskliga relationer som har förts i årtionden med viss framgång ändå, men som nu börjar rullas tillbaka av mörka krafter. Det sker i Danmark men också över hela Europa. Även här har tongångarna helt klart förändrats efter många års trummande från Sverigedemokratiskt håll, men utan att ha tippat över helt åt fanders. Ännu! Sagt dagarna efter att finansminister Andersson talat om "svängdörrar in i Sverige", på sin fb-sida.

- I valkampanjen måste svenska socialdemokrater också ha ett svar, säger socialdemokratiska folketingsledamoten Peter Hummelgaard till SvD. Ja, jag hoppas att det svaret blir lika kraftfullt från Löfven som när han förklarade hur vi ska hälsa här i landet. Det vill säga ungefär så här:

”Här i Sverige tillämpar vi inte apartheid”!

Det får räcka nu! Ska vi som sprattlar emot behöva höja tonläget? Vässa retoriken? Eller hur ska detta bemötas? Jag hoppas att partikanslierna inför valet här hemma funderar över detta istället för att ge det ”svar” som danska socialdemokrater tycker vi ska ge. Svar på vad förresten? Sociala problem eller rasistisk lobbying från högerextrema?

Wikipedia beskriver apartheidpolitik inledningsvis på detta sätt:

”Apartheid (av engelskans apart (åtskilda, separerade) och afrikaans-suffixet -heid (uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"), alltså "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994”

Ska det behöva kompletteras med: … och i Danmark 2018- …?

Det är kallt ute idag. På mer än ett sätt. Är det inte dags att skruva upp värmen?!


lördag 24 februari 2018

Kognitiv dissonans – högtflygande planer


Kognitiv dissonans är ett begrepp myntat av socialpsykologen och forskaren Leon Festinger på 1950-talet. Han funderade över vad som händer när en persons genuina övertygelse visar sig gå på tvärs mot vetenskapliga fakta eller den observerbara verkligheten. Han menade att det skapade en känsla av obehag hos den övertygade som måste motverkas på olika sätt. Den ”troende” kan antingen gömma huvudet i sanden och ignorera alla fakta; inhämta alternativa fakta som stämmer bättre överens med övertygelsen; eller behålla sin tro men justera den så den stämmer bättre överens med fakta.

Det här är en av beståndsdelarna i det teoretiska ramverket för Mattias Göranssons utmärkta bok ”Björnen kommer” som handlar om ryssrädsla och det mönsterseende och den masshysteri som den framkallat genom åren. Jag läser om detta med ”kognitiv dissonans” ungefär samtidigt som Annie Lööf går ut med sitt budskap att vi kan fortsätta flyga så mycket vi vill. Det här säger hon i en SvD-intervju den 29 januari, med tillägget att vi ”bara” behöver utveckla biobränsle som skulle ge mindre utsläpp av växthusgaser.

Lööf inleder resonemanget med en allvarlig insikt: ”Hejdar vi inte temperaturökningen så har vi ingen planet framåt”. Hon säger sig vara övertygad om att klimatfrågan är ”den överordnade frågan för samhällets fortlevnad”. Så långt stämmer det hela med den stora majoriteten av forskarsamhällets uppfattning. Det är en jobbig insikt. Hur vinna röster på uppmaningar till väljarkåren att sluta flyga eller i vart fall dra ned på flygandet? En mer positiv och tilltalande approach är det förstås att uppmana till status quo eller ökat flygande. Allt kan fortgå som vanligt och ingen behöver förändra sitt beteende. Det är ju trevligt att resa. Flyget tar oss till främmande platser eller till nära och kära, städer och stränder. Det binder oss samman med övriga världen och vi får möjligheter som utan flyget skulle vara så gott som obefintliga för den vanlige svensken i utkanten av övriga världen. Vi vill nog därför gärna tro att Annie Lööf har rätt. Det ger henne en förutsättning som Festinger pekat på som nödvändig för att kunna hävda sin tro, nämligen socialt stöd. Eller med Mattias Göranssons ord, en ”sympatiserande omgivning”.


En sympatiserande omgivning har hon också i riksdagen. Där anser ungefär 6 av 10 ledamöter att vi kan öka flygandet. Antingen anser de, som Annie Lööf, att vi kan öka flygandet om biobränslen utvecklas, eller också går de ett steg längre. Ungefär som kommunalrådet Sara Skyttedal, KD, som tycker att alla som förordar minskat flygande är ”dumpuckon”. Hennes twittrande är ungefär i klass med Donald Trumps ”bästa”:

”Jag tänker så här - flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation” (Sara Skyttedal, twitter 30jan18)

Det är hur som helst en uppfattning som enligt en samlad vetenskapskår stämmer dåligt överens med utfästelserna om att nå ”klimatmål” vare sig dessa gäller EU, hela världen eller Sverige. Miljöprofessorn Johan Rockström säger till SvD istället att vi måste flyga mindre. KTH-forskaren Jonas Åkerman menar att om flygandet fortsätter att öka i samma takt som nu skulle det innebära en fördubbling av flygtrafiken inom 20 års tid. Sannolikt skulle all vinst med biobränslens minskade utsläpp gå förlorad i så fall. Om de ens kan utvecklas så snabbt som Lööf och andra önskar. För noll utsläpp innebär de ju inte, som forskningen visar. Dessutom skulle en väsentligt ökad produktion innebära avverkning av enorma arealer skog, vilket i sig kan ge temperaturhöjande effekter, för att inte tala om andra negativa konsekvenser, som en regnskogsdöd. Det lär också dröja innan den utveckling som en majoritet av riksdagsledamöterna drömmer om kan bli verklighet. Enligt Johan Åkerman är ”mängden bioenergi begränsad både i Sverige och globalt” och han menar att det kan ta tio år att åstadkomma en storskalig produktion. Tio år vi inte har, vilket samma riksdagsledamöter borde vara väl medvetna om eftersom de själva tagit beslut om ett första etappmål till 2030 på en minskning av utsläppen med 63 % jmf med 1990 för att år 2045 vara nere i netto noll-utsläpp. Mål som Naturvårdsverket menar inte kommer att nås med nuvarande takt.

Måluppsättningarna är många och ibland kan det förefalla som att de tillfredsställer samveten och lugnar allmänheten men inte mycket mer.

EU satte för flera år sedan upp sina mål för arbetet med att reducera klimatpåverkande utsläpp, som satts till en minskning med 20 % i förhållande till utsläppen 1990.

I oktober 2016 enades 190 länder om målet att minska flygandet inom I.C.A.O., International Civil Aviation Organization. En överenskommelse som ska träda ikraft 2021 och som bygger på den tidigare Paris-överenskommelsen, som innebar att 200 länder förbundit sig att genomföra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser före 2020. På ICAO:s hemsida finns en lista över 106 stater som offentliggjort aktionsplaner för att reducera utsläppen från flygtrafiken.

Under FN-mötet i Marocko i november 2016 stärktes också, enligt de officiella uttalandena, arbetet mot klimatförändringarna och steg sägs ha tagits mot mer konkreta åtgärder. Många forskare däremot menar att Paris-avtalet och det som beslutats i Marocko bara har dukat bordet, men att det nu måste bli fråga om åtgärder, inte fler uppgörelser om mål.

De frivilliga åtgärder som offentliggjorts skulle ändå innebära en temperaturhöjning på 3 grader fram till år 2100 enligt färska beräkningar inom FN:s klimatpanel, ICC. Ett katastrofscenario ritas upp som en konsekvensbeskrivning av detta. Det här har tagit årtionden för klimatforskare att ta fram och studera men det är numera en i stort sett enig forskarkår som ställer sig bakom dessa farhågor. Det är inte några vidare positiva prognoser som ställs heller. En studie från University of Washington visar att det bara finns 5 procents chans att klara målet med endast en 2-gradig uppvärmning av jorden till år 2100.

Det finns förstås alltid en osäkerhet i procentuella beräkningar av det här slaget. Sanningen är kanske att det inte finns några helt säkra bedömningar av hur det kommer att se ut för dagens yngre generation men det vore onekligen oerhört oansvarigt att chansa och köra på som vanligt. Ungefär så som Annie Lööf och en majoritet av våra riksdagsledamöter vill och därmed tillför ytterligare empiriskt material som åskådliggör Festingers teorier.

Hur gör jag då själv? Senast jag flög var i november och nästa gång blir om en månad. Jag måste verkligen ta mig en funderare över framtida resor. Frågan är bara hur långt tågen bär?






söndag 18 februari 2018

Saakasjvilis politiska saga slut?


Jag har gjort till en vana att följa den före detta georgiske presidenten Mikhail Saakasjvilis fortsatta öde och äventyr. Främst eftersom svenska media knappt skriver en rad om honom men också för att jag tidigt anat hans maktambitioner i Ukraina. Nu tycks dessa vara krossade eftersom han för några dagar sedan deporterades till Polen från Ukraina efter att på allvar ha utmanat president Porosjenko om makten i landet.

På en restaurang i Kiev brottades han ned av beväpnade och maskerade män tillhörande (högst sannolikt) ukrainska säkerhetstjänsten SBU och kördes i ilfart till flygplatsen för att sättas på ett plan till Polen snarast möjligt (ett viedo-klipp som sägs vara från gripandet finns fångat på film och publicerat på fb och i the Independent här). Den ukrainska regeringen var förmodligen nervösa för att Saakasjvilis politisk anhängare och följeslagare skulle ställa sig emellan. Saakasjvili blev fritagen vid ett tidigare tillfälle i vinter då ett gripande gjordes i hans bostad i Kiev. Enligt uppgift behövde de ukrainska gränsvakterna också denna gång använda våld vid flygplatsen för att hindra Saakasjvilis supportrar att återigen frita sin politiska ledare.

Än så länge lär allt dock vara lugnt på Kievs gator och torg så det finns inga tecken på ett nytt ”Euromajdan” vilket annars varit en farhåga eller förhoppning bland ukrainare, beroende på vart sympatierna ligger.


Svenska medier har inte varit särskilt intresserade av Saakasjvili så det mesta av information om händelser kring hans namn står att finna i utländska publikationer. Det kan vara på sin plats alltså med en liten sammanfattande redogörelse.

Saakasjvilis vägar har varit krokiga efter att presidentskapet i Georgien tog slut och han flydde landet efter anklagelser om maktmissbruk och korruption. Efterlyst i Georgien togs han emot med öppna armar av Ukraina. Georgien och Saakasjvili stöttade upproret vid Majdan 2014 och sägs ha haft minst ett finger med i spelet kring det kuppartade maktskiftet när presidenten Janukovytj jagades på flykt från Ukraina och hans regering tvingades avgå i februari/mars 2014. Det har också förekommit uppgifter, framför allt i ett italienskt tv-reportage, om att det skulle varit georgiska skyttar knutna till georgisk säkerhetstjänst som låg bakom skottlossningen vid Majdan den 20-22 februari då ett hundratal ukrainska demonstranter och ett tiotal poliser sköts ihjäl av okända prickskyttar.

Hur mycket sanning det ligger i det kanske vi aldrig får klarhet i men Saakasjvili ”belönades” i vart fall med en fristad i Ukraina, försågs med ukrainskt medborgarskap, och utsågs mycket snart till guvernör för Odessa av sin gamle universitetskamrat president Porosjenko (det är ukrainska presidenten personligen som utser guvernörer). Porosjenko utsåg honom också snabbt, tillsammans med bland andra Carl Bildt, till medlem av en grupp internationella rådgivare åt Ukraina. Den lades ned ett år senare vilket fick Saakasjvili att ta saken i egna händer, i december 2015, och bilda en egen sådan, med sig själv oblygt som ordförande.

Det tog dock inte många månader förrän den nyblivne ukrainske medborgaren hade råkat i luven med den ukrainska regeringen då han börjat ösa korruptionsanklagelser över den. Inrikesminister Avakov blev en alldeles särskilt bitter fiende och deras ordväxlingar gick nästan över i handgemäng vid åtminstone ett tillfälle och Saakasjvili avgick själv efter 18 månader då han sagt sig ha varit motarbetad av den sittande regeringen i sitt anti-korruptionsarbete. Han tog då istället sikte på presidentposten och bildade ett nytt politiskt parti, Förenade Nationella Rörelsen, som han påstod skulle ändra hela den politiska kartan.

Till slut blev det för mycket för presidenten och regeringen som passade på när Saakasjvili var på utlandsresa att ta ifrån honom det ukrainska medborgarskapet lika snabbt som han fick det. Från polskt territorium samlade Saakasjvili dock ihop en politisk anhängarskara, med hjälp av Julia Tymosjenko, och forcerade i september förra året tillsammans med sina anhängare gränsen under milt kaotiska scener. Han har sedan drivit sin sak i domstol för att få tillbaka det ukrainska medborgarskapet men utan större framgång.

När jag var i Kiev i början av november 2017 fick jag en skymt av honom i ett stort demonstrationståg vars deltagare ropade på krav på president Porosjenkos avgång och mer specifikt en ändring av lagen som skulle göra detta möjligt.

Detta var tydligen droppen för Porosjenko och Saakasjvili greps i början av december under smått tragikomiska och kaotiska former då han försökte fly upp på taket till sin bostad i Kiev och hotat att hoppa för att undkomma de maskerade män tillhörande ukrainska säkerhetstjänsten SBU som kommit för att gripa honom. På gatan utanför fanns dock Saakasjvilis anhängare som efter stort tumult med handgemäng och tårgas lyckades slita sin ledare fri, vilket skildras i nedanstående Youtube-klipp.


I samband med detta anklagades han för att ha konspirerat med ryska intressen och den förre presidenten Janukovytj för att kuppa bort Porosjenko vilket låter som en typiskt ukrainsk anklagelse. Att hävda rysk inblandning skulle smutsa ned Saakasjvilis namn var förstås tanken. Det låter dock osannolikt med tanke på Saakasjvilis tidigare historia med Ryssland och han avfärdade också anklagelserna som ”löjliga”. Han belades hur som helst med förbud att lämna Kiev.
I januari sa han till Deutsche Welle att ”Ukraina måste räddas”, och var uppenbarligen av uppfattningen att han skulle vara räddningen, trots att en färsk undersökning visat att 70 % av den ukrainska befolkningen hade mer eller mindre negativa uppfattningar om honom.  Med andra ord blev det kanske mindre riskabelt för den ukrainska regeringen att utfärda det nattliga utegångsförbud han belades med i slutet av januari. Snaran drogs åt än hårdare.  

Den 5 februari avslogs hans överklagan av ett tidigare domstolsbeslut att inte ge honom skydd mot utlämning och därmed öppnades den ukrainska dörren på vid gavel och Saakasjvili kunde inget annat göra än att vänta på sparken ut genom den. I uttalanden om domstolsutslaget säger han att det är ”politiskt”. På sin Facebook-sida ska han ha skrivit att detta var ”ännu ett beslut av president Petro Porosjenko och inte av domstolen”.

Han hävdade till och med, i the Guardian den 8 februari, att han utsatts för en ”internationell komplott för att drivas ut ur Ukraina”. I ett annat uttalande till ukrainsk media säger han att han är utsatt för en komplott iscensatt av president Porosjenko i maskopi med Vladimir Putin och den före detta georgiske premiärministern och politiske rivalen Bidzina Ivanisjvili. Naturligtvis mer ett uttryck för den växande desperationen hos den förre guvernören och presidenten som nu blivit en jagad brottsling i båda de länder där han haft sina politiska ämbeten.

Annat lät det internationellt under ”glansdagarna” i Georgien då han (faktiskt med viss framgång) bekämpade korruptionen där och i västvärldens ögon stod emot ryska intressen i utbrytarrepubliken Sydossetien. Det framkom förvisso i EU:s utredning efteråt att det faktiskt varit Georgien som var angriparen och att Saakasjvili drev på för att använda våld, men i många EU-ledares ögon var han åtminstone innan EU-rapporten en hjälte. Bland andra Carl Bildt som umgicks både affärsmässigt och privat med den dåvarande presidenten, trampade vindruvor på hans gård, och senare försökte insinuera att kompisens valförlust i Georgien skulle varit resultat av valfusk.

Betydligt mer klarsynt var då Per Gahrton som skrev en svidande kritisk debattartikel i Aftonbladet den 1/10 2012 om Bildts kopplingar och agerande i förhållande till Saakasjvili.

Nu närmar sig dock slutet för Saakasjvilis politiska saga. Han säger sig dock vilja återvända till Ukraina och vädjar nu om internationell hjälp med detta. Till tyska tidningen Bild säger han den 12 februari att ”om EU, och i synnerhet Angela Merkel, inte vidtar åtgärder kommer Ukraina att kollapsa”. 

Stödet både inom och utanför Ukraina har dock stadigt sjunkit och börjar nu närma sig nollpunkten. Det är väl snart bara Carl Bildt som skrider till hans försvar, så som han gjorde i somras på twitter och igen alldeles nyligen.

Han får förmodligen vara nöjd dock med att inte ha blivit utlämnad till Georgien där han är efterlyst utan istället tas emot av EU. Efter att ha flugits till Polen ser han nu ut att fortsätta till Nederländerna som tar emot honom eftersom han är gift med en holländsk medborgare. Det verkar sannolikt bli ändhållplats för Saakasjvilis politiska resa. Fast man vet aldrig med denne makthungrige och oberäknelige man. Kanske inleder han en ny karriär där?

Enligt egen utsago filar han i alla fall just nu på en lista över personer i Ukraina som han menar gjort sig skyldiga till korruption och brott mot mänskliga rättigheter i förhoppningen att USA ska införa sanktioner mot dessa. Jo, kanske en fortsättning följer ändå?