söndag 21 maj 2017

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”


Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.


Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.


Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.
Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.



lördag 13 maj 2017

Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.


En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?



Vill ju bara hålla på med sin nazism…???

Den som följde den geniala tv-serien Percy Tårar på nittiotalet minns kanske ”Nazistgrannen”? Dvs. Robert Gustafssons beskedliga figur som grillar på tomten i radhusområdet och konverserar med grannen och försöker lugna denne med att bedyra att ”Vi vill bara vara ifred här – och hålla på med vår nazism – det är det vi vill”.


Jag kommer ofta på mig själv att tänka på den här sketchen när Nordiska Motståndsrörelsen förs på tal. Håller vi på att normalisera nazismen och göra den ”radhus-ren”? Kanske är det inte så illa men det vore definitivt inte lika roligt som Robert Gustafssons nazi-granne. Men det finns något naivt i försvaret av yttrandefriheten som en del debattörer framfört på sistone. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som jag skrev om nyligen på denna blogg (ser för övrigt att jag gjort samma reflektioner som Hynek Pallas), har rätt att framföra sina politiska åsikter som alla andra och därmed rätt att vara i Almedalen med sitt tält och sina flygblad tycker en del. Mina egna invändningar är i första hand det säkerhetsmässiga. Hur lämpligt är det att låta ett parti som förordar nazistisk diktatur och vill införa den med vapen i hand, ett parti vars aktivister är kända för sina vapenbrott och för våldsamma aktioner - varav en del är under utredning just nu för bombattentat eller innehav av sprängmedel – spänna upp ett tält, granne med Amnesty International, i Visby under den vecka på året då nästan alla svenska politiker befinner sig på samma lilla fläck, det vill säga alldeles intill?

Det finns dessutom skäl att motsätta sig det här yttrandefrihetsargumentet. Det är dock en svårare fråga som tål att diskuteras närmare. Gränsdragningen är på inget sätt självklar. Men är det verkligen så enkelt att bara ”låta dem hålla på med sin nazism”? 

Vad inte många vet är att när NMR invaderade Falun den 1:a maj med flera hundra skjortbeklädda unga män för att marschera på dess gator med sina fanor så fick flyktingarna flytta på sig. En flyktingförläggning evakuerades och dess invånare flyttades till annan plats under denna dag. Femtio ensamkommande flyktingbarn fick flytta på sig för att ge plats för nazisterna. Ungefär enligt samma logik som används i skolor som flyttar på den mobbade och inte den som mobbar. NMR kan alltså inte kontrollera sina våldsverkare och därmed inte vistas i närheten av flyktingförläggningar, och det måste vi ta hänsyn till (?). Bereda plats för dem och röja undan sådant som stör dem (?). Allt för att nazisterna ska få vara ”ifred och hålla på med sin nazism”.

Har vi i Sverige glömt vad nazism är för något och vad den står för? Detta är ett parti som vill bränna böcker och sedan människor. En titt på deras hemsida Nordfront visar att det inte är fråga om några oskyldiga grillpartyn de vill ställa till med.

De resonerar där om ”judefrågan”. Senast ett parti gjorde detta ledde det till folkmord. Ska vi verkligen hjälpa till att normalisera åsikten att Förintelsen aldrig ägt rum? En uppfattning som NMR hyser. Ja, vad det är som rör sig i huvudet på partiets aktivister och sympatisörer kan vi som sagt ta del av på hemsidan Nordfront. Ett litet axplock från kommentarsfälten till deras artiklar:

”De bajsfärgade troglodyterna ska inte ens befinna sig på nordmannajord. Vilka fina prydnader lyktstolparna kommer att få när ZOG-eliten störtas”

”JUDEN styr och utrotar oss från VÅRT EGET territorium!”

”All heder till dessa kämpar som gav sitt liv till ett fritt Europa tyvärr gick det inte vägen utan USA styrt av judar segrade” [om en frivillig norsk SS-soldat]

”Vi har alla tvingats bli Untermenschen under en mediastyrd mångkulturell, dvs kulturellt destruktiv diktatur via konceptet ”media – en (diktatur)stat i staten”, men nu kommer den naturliga, dvs ohejdbara motreaktionen, Übermenschen. Enkel logik. Logikens lagar gäller i verkligheten. Åter till verkligheten. Dags att säga godnatt till byfånarna som styrt det här riket allt för länge utan folkligt mandat. Och räta på de krökta ryggarna”

”Folkets Hus har alltså inte bara kopplingar till en terrororganisation, de till och med samarbetar med dem. Svenskar! Det är vi mot regimen!”

”Kan vi inte mötas på MC-donalds i Alvik och därefter bege oss de 500 meter till EXPOS ”hemliga” redaktion? Ta med brandbomber och gasmask och alla ”smällare” du förfogar över. Expos tid är kommen!”

Ja, så där fortsätter det. Uppmaning till våld och revolution sida upp och sida ned. Någon som fortfarande är av uppfattningen att det här är på lek? Att de ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”?

Några som ändå tar detta på allvar är Civil Rights Defenders som nu kräver att polisen river upp sitt beslut att bereda plats åt NMR i Almedalen. En överklagan är inlämnad till Polismyndigheten där CRD kräver att beslutet om tillstånd ändras eller, i andra hand, ”förenas med villkor” som innebär att de skulle förbjudas att dela ut sitt material, eftersom det skulle innebära ”hets mot folkgrupp”. Det är precis just detta en del inte har förstått. NMR är dels en säkerhetsrisk, en terrororganisation, och har ett politiskt program som i sig bryter mot lagen, det vill säga lagen om ”hets mot folkgrupp”. 

”Vi tycker att det är ytterst olämpligt att NMR anordnar sammankomst i Almedalsveckan. Under politikerveckan samlas kärnan av de samhällsaktörer som NMR öppet har klassificerat som förrädare. Risken att NMR återigen ska söka konfrontation och våldsam konflikt är uppenbar”, säger Robert Hårdh till DN igår.

För den som fortfarande tvivlar på NMR:s idégrund finns i denna överklagan en informativ genomgång av den. Där finns också en sammanställning av våldshandlingar som NMR och dess medlemmar varit inblandade i på senare år. Den är på tre och en halv sida och innehåller 28 punkter. Då är detta inte ens en fullkomligt komplett genomgång.

CRD påpekar också i sin överklagan att Sverige i internationella sammanhang gärna hävdar att vi har en lagstiftning som gör det ”omöjligt för grupper som förespråkar rasdiskriminering att verka utan att deras medlemmar begår brott”.

Upp till bevis, med andra ord.

Yttrandefriheten gäller för alla, säger en del debattörer. Några ser inte heller NMR som något hot mot demokratin. Naivt, i tron att detta är en oskyldig sekt som ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”???


torsdag 11 maj 2017

Miljöpartiet och de finska Gröna - vad har de inte gemensamt?

"Nya katastrofsiffror för Miljöpartiet" är rubriken som nu vevas ut i media. Det är Novus senaste mätning som släppts och egentligen har inte mycket hänt, till och med ett blygsamt +0,1 % i väljarstöd enligt mätningen. Det ger förvisso ett lika blygsamt 4,3 % totalt. En siffra som vittnar om ett missnöje med politiken som förts. Framför allt tappas stöd hos de unga. Uppenbarligen hade dessa förtroende för att politiker i miljöpartistiskt dräkt skulle vara mer ståndaktiga för sin politik än andra partiers politiker. Men kompromissandet i regeringsställning har tydligen inte imponerat på ungdomarna. När partiets hjärtefrågor ges bort och partiledningen gjort den Socialdemokratiska tillväxt- och jobbpolitiken till sin frågar sig förstås kärnväljarna vad det nu är som är så speciellt med Miljöpartiet längre?!

I Finland däremot är tongångarna de motsatta. Där ökar Miljöpartiet markant. "Den gröna ligan" skulle i val idag få 14,6 % av rösterna (jämfört med 8,5 % i senaste valet 2015). Siffror som säkerligen får de svenska miljöpartitopparna att bli gröna av avund (förlåt). Men vad har då de gröna finnarna gjort som de svenska inte har?

Jo, de hoppade av regeringsställningen... i protest mot regeringens förslag att bygga ut kärnkraften. Sedan dess, hösten 2014, har finska Miljöpartiet gått från klarhet till klarhet och tillhört de starkaste regeringskritikerna. Sånt har vunnit respekt.

Ville bara påminna om detta inför det svenska Miljöpartiets kongress, det som hålls under parollen "Ledarskap för klimatet". Blicka gärna österut...

lördag 29 april 2017

Nordiska Motståndsrörelsen, yttrandefriheten och demokratin

Jan Björklund vill satsa 6,7 miljarder på polis och försvar, säger han. ”Vår samhällsmodell är hotad”, påstår han också, och nämner specifikt Vladimir Putin (!?), men också extremism samt, lite mer svävande, ”inre och yttre hot” som skäl till uppmärksamhet. Under Almedalsveckan i sommar kommer han att frekventera samma kullerstenar som ett av dessa extrema inre hot. Jag funderar varför vi inte hör mer politiska reaktioner mot detta, exempelvis från Björklund? Ett hot betydligt mer konkret och överhängande än det som kommer från Putin.


Jag avser förstås Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som bildat parti och fått tillstånd att delta med tältmöten och andra aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. Av den polis som Björklund vill utrusta med ytterligare 2,7 miljarder för att möta hotet från extremister. Det hade varit en helt kostnadsfri åtgärd att möta denna extremism och inre hot genom att inte ge dem tillstånd att bedriva aktivitet och sprida sitt budskap i Visby samtidigt som hela svenska politiska etablissemanget är där. Vår regering och stor del av våra folkvalda parlamentariker! I dessa tider med terrordåd både här och i vår europeiska närhet är det helt obegripligt hur polisen fått ihop ekvationen. För det är ju ingen hemlighet vad den här rörelsen, NMR, står för. Det är bara att studera deras hemsida (har ingen lust att länka den här men ni vet hur man googlar gissar jag) eller titta på medlemmarnas brottsregister.

Det här är ett parti som vill rasbedöma alla som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande och lagföra dem som "aktivt verkar för rasblandning". I Sverige ska endast den ”nordiska rastypen” bo, enligt NMR:s program. De betraktar västerländsk demokrati som sionistkontrollerad och dekadent och anser att den ”står för allt det vi vill bekämpa”. En kamp de tänker driva ”med alla medel”, sägs de också. För att göra det lättare driver NMR också att de som genomfört sin värnplikt även ska få ”förvara och vårda sitt vapen i det civila livet”. En märklig formulering men syftet verkar ganska klart, nämligen kopplat till det här uttalandet:

” Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. NMR vill också alliera sig med ”andra aktörer som kan vara behjälpliga i att störta denna globala världsordning”.

Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Vad det nu kan innebär i NMR:s Sverige? Men det kommer i alla fall att drabba ”journalistiska medlöpare som deltagit i den folkfientliga propagandan”, får vi veta om vi läser på deras hemsida.

Det här känns ju igen från en svunnen tid som väl alla hoppades på aldrig skulle komma tillbaka. Skulle man kunna tro. Men inte NMR som istället drömmer sig tillbaka till den tyska nationalsocialistiska staten och sörjer dess fall. På hemsidan står att läsa:

” I våra ögon är nationalsocialismen, under den kortare period den innehade makten i Tyskland, den enda kraft som på allvar hotat de destruktiva krafter som idag styr världen och sedan 1945 drivit på folkmordspolitiken gentemot de nordiska och etniskt europeiska folken.”

Det här kommer NMR också, om de fick makten, åtgärda genom att omskola våra barn och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund […]”.

De säger sig ha ett ”revolutionärt” program och menar att de genom sin partibildning ”tagit några av de första spadtagen för en ny geopolitik för hela Norden och presenterat en modern och anpassad form av nationalsocialismen, vilken vi skulle kunna benämna som nordisk nationalsocialism”.

Nåja, det här är väl inget annat än några ofarliga stollar, tänker nog en del. Inget kan vara mer felaktigt. Många minns kanske Kärrtorp i december 2013 då en fredlig demonstration angreps av ett femtiotal aktivister från NMR som med raketer, knivar och andra tillhyggen gick till attack mot demonstranter. En stor del av de mest aktiva i partiet har varit dömda för någon form av vapen- eller våldsbrott. Politiker och politiska manifestationer angrips, liksom journalister, vilket är i linje med partiprogrammet. En av attackerna var ett sprängattentat mot Syndikalisterna i Göteborg. En av de ledande för NMR, Viktor Melin, häktades i januari för detta brott och har bevisligen varit inblandad i flera andra. 

Det är alltså detta gäng som kommer till Visby och gör sällskap med statsministern och övriga i regeringen såväl som Jan Björklund och alla andra riksdagspartiledare samt en stor samling journalister. Alla dessa bör vara måltavlor för NMR: vapenföra aktivister som helt öppet vill störta demokratin ”med alla medel” och införa en ny nationalsocialism. Säpo gjorde också i en rapport från 2009 bedömningen att NMR har ”som målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution” och är den nazistiska grupp som utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.

Räck upp handen, den som inte tycker att de här figurerna i NMR är ett hot mot demokratin!

Räck upp handen, den som inte tycker att just personer och rörelser som dessa ska hållas så långt ifrån Visby som möjligt under Almedalsveckan!

Det vore mer relevant, istället för att ge dem tältplats i Visby, att samla ihop de här typerna i ett tält i så gles bygd som möjligt - inhägnade och välbevakade - just under Almedalsveckan.

Det är därför mycket uppseendeväckande och märkligt att polisen nu gett NMR tillstånd att hålla aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. De skulle mycket väl, av rena säkerhetsskäl, kunna neka tillstånd. Men detta har de alltså inte gjort och motiverar detta med att vi har ”yttrandefrihet” och att de är ett parti som ska bedömas som vilket annat parti som helst. Fritt fram för IS-partiet också då således?

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, stämmer in i polisens åsikt och säger att:
”Vi har yttrandefrihet i Sverige och de är ett registrerat parti, så vi på Almedalsveckan har inget mandat för att säga nej”.

Intressant att notera är att den finländska polisen gör en helt annan bedömning av sin motsvarighet till NMR, Finska motståndsrörelsen. Där försöker polisen förbjuda partiet helt. 

Nå, nu kom igår beskedet att NMR, som det heter i rubrikerna, ”stoppas från almedalsprogram”. Detta är dock ingen nyhet då de aldrig givits tillstånd att delta under det officiella programmet. Fortfarande får de hyra mark och utföra aktiviteter. Så den som trodde att detta var stoppat har låtit sig luras av rubriken. "Vår yttrandefrihet skyddar även obehagliga åsikter", säger ordföranden för Almedalsveckans politiska huvudarrangörsgrupp Leif Dahlby och Mia Stuhre tillsammans i en debattartikel. Samtidigt säger de att de att de nu ” skärper nu kriterierna för det officiella programmet för att ytterligare försäkra oss om att våldsbejakande, antidemokratiska organisationer inte har möjlighet att bli en del av den officiella Almedalsveckan". De tidigare kriterierna hindrade dem dock inte att säga nej till NMR:s deltagande i det officiella programmet tidigare heller, så det ser mer ut som en markering för att dämpa den kritik de översköljts av. 

Men som sagt, det är egentligen polisen man måste ifrågasätta här. Hur kan de ta så lätt på hotet från höger och ett parti som helt öppet i sitt program säger sig vara ett revolutionärt parti, som vill att alla som gjort värnplikt ska få ha vapen hemma, som vill störta demokratin ”med alla medel” och har som mål för Sverige en ny nationalsocialistisk diktatur?

Vad händer om IS bildar ett parti här i Sverige och begär att få plats i Visby under Almedalsveckan för att sprida ett budskap om att göra Sverige till ett muslimskt kalifat med sharialagar och att de med ”alla medel” tänker försöka förverkliga detta mål? Jag skulle vilja se den polis som vågar ge tillstånd till det.

Men NMR går bra. Varför? Är vi så blinda för blonda? Har polisen redan glömt Behring Breivik som begått det mest förödande och dödliga terrorattentatet som begåtts i Norden? Det finns ju de som drömmer om att överträffa honom och vilket mål kunde vara bättre än Almedalsveckans Visby?



onsdag 26 april 2017

Allt ont har en koppling till Ryssland (?)

Jag var på ett bokrelease-seminarium i Filmhuset häromdagen och lyssnade till Guy Mettan när han presenterade sin bok ”Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den Store till Barack Obama” (Karneval Förlag). Det gick väl sisådär för honom då både moderatorn och den ditbjudne före detta diplomaten Örjan Berner hade en del kritik mot boken som det blev ganska ont om tid att bemöta. Håller nu på att läsa den och bara hunnit halvvägs men det första nittio sidorna är ett bombardemang av frågor som Mettan släpper lös mot läsaren. Det är mer kulspruta än prickskytte. Det vill säga att träffsäkerheten inte är den allra bästa och det blir lite störande eftersom man är mer intresserad av att veta varför han tycker så som man antar att han vill att läsaren ska göra. Men det kanske kommer senare i boken. Hans huvudpoäng är ändå fullt glasklar; att västliga medier har gripits av ”antirysk hysteri” efter Ukrainakrisen.


Han får mig ännu mer uppmärksam på hur Ryssland presenteras i svenska media. Det ser onekligen ut som att Mettan har en poäng bara genom att observera den senaste veckans nyheter. I söndags drabbade centerns Annie Lööf ihop med SD:s Jimmie Åkesson och det värsta Lööf kunde komma på att säga om SD var att de hade kontakter med Ryssland. Hon bortser då alltså ifrån att det handlar om ett parti med rötter i nazismen och som tidigare haft en antisemitisk hållning som på senare år förbytts till en mer ”gångbar” antimuslimsk sådan. Men värre är alltså kontakter med Ryssland? För det andra undrar man om hon då möjligen avser ”Egor Putilov” den före detta SD-medarbetaren som egentligen heter Alexander Fridback, och som på senare tid använts som källa av forskare på Utrikespolitiska Institutet och Expressen för att identifiera ”Putinanhängare” i Sverige, eller om hon avser något annat. Hur som helst verkar kopplingen till den ryska staten/regeringen obefintlig. Men förmodligen räcker det att ha kontakt med en ryss så blir det en koppling till Ryssland. Det värsta man kan ha…? På liknande sätt har jag noterat hur Marine Le Pens påstådda sympati för Ryssland är det som oftast anförs som det värsta med henne och hennes Nationella Fronten.

Det franska valet är för övrigt just en annan sak där Ryssland misstänkliggörs. Nu tycks de flesta ha tröttnat på att anklaga dem för att ha manipulerat det amerikanska presidentvalet och riktar blickarna mot Frankrike istället. I SvD tisdagen 25/4 skriver Maria Georgieva om detta och inleder med att påstå att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa genom att satsa på Marine Le Pen och Frankrikes extremhöger…”. Ett tämligen kraftfullt utspel och en anklagelse som man då förväntar sig bli väl underbyggd i artikel som också bär rubriken ”Ryssland sätter sitt hopp till Marine Le Pen”. I brödtexten däremot får vi veta att den officiella ryska hållningen tidigare har varit ett visst stöd för den konservative Fillon. Vi får också läsa citat av Putin som säger att Ryssland ”inte på något sätt ville påverka utgången av det franska valet”. Men Georgieva kan ändå inte låta bli. Nyhetsbyrån Ria Novosti ”hyllade” Le Pens valresultat som ”historiska”, påpekar hon, vilket enligt min mening är en fullt adekvat beskrivning, like it or not??? Georgieva spär på med att nämna att Dumans vice talman, Pjotr Tolstoj, sagt att valresultatet är ett ”nederlag för de etablerade politiska krafterna” samt att väljarna är ”missnöjda” med dessa. Vilket också, enligt min mening, är en tämligen korrekt analys av den politiska verkligheten i Frankrike. De flesta journalister talar ju om det historiska i att varken vänstern eller de konservativa i Frankrike har en kandidat med i slutrundan av presidentvalet. Chefen för utrikesutskottet i Ryssland ska också ha menat att Le Pens framgångar är ”ett resultat av migrationskrisen”, vilket inte heller är något särskilt sensationellt uttalande utan något som flitigt debatteras ur alla möjliga perspektiv i de flesta europeiska länder idag. Nå, så vad bygger Georgieva på när hon slungar ut anklagelsen att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa”? Jo, ett holdingbolag på Cypern ”som uppgavs tillhöra en tidigare KGB-agent” har gett Nationella Fronten ett lån på 2,5 miljoner dollar. Det är faktiskt allt. Jo, att Marine Le Pen själv har uttryckt sin beundran för Putin och besökt Moskva. Samt ytterligare ett påstående om att ”ryska myndigheter” försökt få stöd för rysk utrikespolitik i Frankrike genom att satsa på det franska civilsamhället. Ortodoxa kulturella centran uppges ”ha inrättats på uppdrag av Ryssland”. Hon påstår också att ”det finns rapporter om” övervakning och eventuellt kontraspionage. Det sägs och det rapporteras och det finns eventuellt lite här och kanske lite där osv, osv. Jo, nog har Mettan en poäng alltid.

Man undrar ju var fantasin försvann någonstans när Victoria Nuland - då amerikanska utrikesdepartementets Östansvariga - över telefon med amerikanska ambassadören i Kiev Pyatt gick igenom vilka de ville se i den kommande ukrainska regeringen. Mitt under protesterna på Majdan i början av februari 2014. En regering som en månad senare kom att få precis det utseende som diskuterades i samtalet, där Nuland för övrigt yttrade orden ”Fuck the EU” när Pyatt oroade sig för vad de europeiska kollegorna skulle tycka om deras planer. Dessutom, apropå finansiering, samme Nulands tillkännagivelse, under ett tal den 13 december 2013 (strax efter att ockupationen av Majdan i Kiev inleddes och efter att Nuland gjort tre besök dit på en månad), att USA satsat 5 miljarder dollar på att ”få Ukraina i rätt riktning”. Pengar som till stora delar slussats in i det ukrainska civilsamhället, för övrigt. 

En helt öppen inblandning av stora proportioner i ett tredje lands interna politiska utveckling. Man måste undra vad som hänt om vi hört motsvarande konversationer och uttalanden av ryska diplomater angående franska valet…??

Jo, det finns mycket att kritisera Ryssland för men det går alltsom oftast över i slapp journalistik och slentrianmässiga föreställningar istället för saklig kritik. Mettan har som sagt en poäng. Men den främsta är dock den han tar upp under slutet av releaseseminariet, nämligen liknelsen med läget i Europa före första världskriget. När fienden utmålas som hin håle själv och hetsen börjar svälla utom alla proportioner följer också ett farligt läge där krigshandlingar ligger nära till hands. Något som kan få katastrofala följder. Det kan väl ändå ingen önska? Inte ens Putin!

söndag 23 april 2017

Kärnkraften – enbart en fråga om marknad?

Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt” och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.

Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.

Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu (återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval). Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”. Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”. 

Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:

”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga kärnkraften så får du gärna berätta”.

Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:

”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”

Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från 1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”, säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.

Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck 2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att byggas på.

År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att riksdagsplatserna försvinner till nästa val. 

Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…