onsdag 15 februari 2017

Jan Björklund – självutnämnd klädpolis

Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds nya utspel om bruket att bära slöja. Hans favoritämne verkar det. Det är märkligt att en ledare för ett parti som kallar sig Liberalerna är så ivrig att bestämma vad kvinnor ska bära för kläder. Och motsägelsefullt. Det finns förvisso en hel del motsägelsefullt i hans resonemang.

För det första är det en kvinnlig handelsminister han attackerar för att hon möjliggör utförandet av sitt uppdrag. Uppenbarligen anser Björklund att det vore bättre om Sverige skickade en delegation av enbart män (?). Eller att de kvinnliga deltagarna i delegationen skulle ha stängt in sig på svenska ambassaden och hoppats att deras motparter skulle kommit och knackat på. En kvinnlig minister ska enligt Björklund tvingas till kraftiga avvikelser i sin tjänsteutövning i jämförelse med manliga kollegor. Vilka signaler sänder det?

Motsägelsefullt är det också att, när det gäller bruket att bära slöja eller skaka hand, ha en närmast militant uppfattning att de som kommer till Sverige måste ta seden dit de kommer, medan Björklund uppenbarligen är av rakt motsatt uppfattning när det är åt andra hållet. Det är också rubriken till hans artikel i AB. Han tänker inte ta seden dit han kommer, hävdar han. Nå, då kan vi kanske förvänta oss att han inte kräver det av andra?

Nu var det förvisso en lag som handelsministern tyckte sig tvungen att respektera i främmande land. Men Björklund är ju inte särskilt noga med lagar heller. Minns för ett antal år sedan då han drev på för att få till en lag som skulle förbjuda kvinnor som studerar att bära huvudtäckelse. Det stred mot förarbetena till den diskrimineringslag hans eget parti var med om att driva igenom ett par år innan dess. Jag skrev om det då för den som missade det. Jag hävdar fortfarande att jag vill slippa se scener som de vi fick bevittna från Frankrike i somras då fransk polis patrullerade stränderna och tvingade kvinnor som bar s.k. ”burkini” att klä av sig. En offentlig förnedring för kvinnan och ett förfarande som inte anstår en stat med ambition att bygga på de mänskliga rättigheter som Jan Björklund säger sig vilja värna. Påbud och tvång riktat mot kvinnor är något som ska motarbetas, oavsett om den tvingande parten heter Mohammed, Sven, Francois eller… Jan Björklund.

Björklund fördömer, förvisso med rätta, de självutnämnda moralpoliser som kontrollerar unga flickor och kvinnor i förorter. Men själv är han alltså mycket bestämd att markera vad han anser att kvinnor bör ha på sig eller inte ha på sig.

Den sista motsägelsen är minst lika allvarlig. Björklund säger till SvT och i AB att handelsministern måste tänka på vilka signaler hon sänder till landets muslimer. Bilden av henne bärande slöja ”sprids nu i våra förorter och försvårar kampen mot hedersförtryck”, hävdar han. Jag tror det har oerhört marginell betydelse om någon alls för denna kamp. Däremot är hans resonemang troligen mer relevant om vi vänder på det. Jan Björklund borde tänka på vilka signaler han själv sänder ut i landet. Ett av de vanligaste hatbrotten är att rycka av muslimska kvinnors huvudbonader eller rikta hatiska uppmaningar till dem att ta dem av sig. Hatbrotten ökade, enligt Brå:s statistik från i höstas, med 11 % under 2015 jmf med året innan och de allra vanligaste motiven var ”främlingsfientliga/rasistiska”. Allra vanligast riktat mot muslimer. Anmälningar om islamofobiska hatbrott ökade med 69 % mellan 2011-2015. Särskilt utsatta var (och är) muslimska kvinnor. I stort sett i samtliga fall just för att de bär slöja (hijab/niqab osv). 

Ju mer normaliserad Björklunds typ av intolerans blir desto svårare lär det bli för dessa kvinnor att över huvud taget vistas i offentliga miljöer i Sverige. Björklunds signaler, vill jag hävda, är betydligt ”olyckligare” än Ann Lindes.

En ”olycklig” signal skickar det också till Sverigedemokraterna som nu gnuggar händerna åt att äntligen vara pk. Men vi kanske snart får se Björklund sälla sig till Moderaterna och bilda nya allianser?

onsdag 8 februari 2017

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!



torsdag 26 januari 2017

Kinberg-Batras "klara" besked

I gårdagens Aktuellt debatterade moderatledaren Anna Kinberg-Batra mot statsminister Löfven. Den sistnämnde var mycket konkret åtminstone när det gällde jobbfrågor medan Kinberg-Batra... ja, vad sa hon egentligen? Mest av allt upprepade hon ett mantra som gick ut på att Löfven inte tog problemen på allvar (oklart om hon avsåg alla problem eller några specifika) eller att regeringen inte gjorde tillräcklig mycket åt de ospecificerade problemen. Utan att själv ha några som helst idéer att framföra. I alla fall inga som inte kan avfärdas som fluffiga ordsuffléer. Eller missade jag något?

Just nu kliar allianskollegorna sina huvuden av samma skäl. Vad menar hon egentligen? Då med den uppmärksammade förklaringen om samarbete med SD i tankarna. Hur har hon tänkt sig detta? I Aktuellt kom hon inte närmare en förklaring än att hon (M) nu kan "fråga vad SD tycker". Det är oklart vad som hindrat henne tidigare. Men det är förstås inte det hon avser. Det låter bara lite oskyldigare än att ha regelrätta förhandlingar med dem. Det är ju skillnad på att lägga fram alliansförslag som råkar gillas av SD och att i förhandlingar komma överens om förslag som kan tänkas tillfredsställa SD. En STOR skillnad!

Kinberg-Batra hävdar dock, å ena sidan, att hon inte vill förhandla med SD och inte heller regera med stöd av dem. Däremot kan hon tänka sig att lägga fram en alliansbudget med stöd av SD. Och därmed fälla regeringen. Frågan är då om hon själv är beredd att bilda regering och i så fall vilket parlamentariskt stöd hon tänkt sig när nu inte SD duger (till det). Ska hon vända sig till vänstern? Nej, skulle inte tro det. Eller något av partierna i den regering som hon i så fall varit drivande att fälla? Hur väl genomtänkt verkar det? Vad SD vill är känt sedan länge, få inträde till regeringen tillsammans med M och Kd.

De enda som inte är förvirrade är väl SD. På deras kansli jobbas det nu för högtryck med att snickra ihop kravlistor. Migrations- och integrationspolitiken är områden som SD kan tänka sig att komma överens med M om, säger Mattias Karlsson till SvD. Det var ju oväntat. Enligt vad SvD erfar inbillar sig Kinberg-Batra att de skulle vara mer intresserade av "bullerregler och trafikfrågor" (!). Joråsåatte...

Moderaterna tycks alltså, oavsett vad de säger rent ut, vara på väg tillbaka till en gammal högerpolitik vad gäller migrationsfrågor som jag antydde i mitt förra inlägg på den här bloggen. Högerpolitiker och Bondeförbundare och högerpressen drev en mycket tyskvänlig linje under 1930-talet och början av 1940-talet och en flyktingfientlig linje. De ville varken ha judar eller politiska flyktingar till Sverige och uttryckte gärna främlingsfientliga, rasistiska och antisemitiska åsikter.

Nu tror jag säkert att i stort sett alla Moderater skulle protestera mot den här beskrivningen. Men ett återfall till den typen av politik är i praktiken vad de i så fall tvingas till om de menar allvar med sitt närmande till SD. För inte tänker de väl sig att dessa nöjer sig med att få inflytande genom sina "starka åsikter" i bullerfrågor?

Fast det är förstås inte lätt att veta vad de tänker.

lördag 21 januari 2017

Moderaterna tillbaka i gammalt högerspår (?)

År 1930 uttalade Högerledaren Arvid Lindman sin syn på svensken:

"Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod".

Högern stod för ett starkt stöd för rasbiologisk forskning och hade en starkt tyskvänlig grundhållning som bestod fram till och under andra världskriget. Detta är väl omvittnat och dokumenterat. Under 2vk var det exempelvis viktigare för dåvarande partiledaren för Högerpartiet (föregångare till Moderaterna), Gösta Bagge, med stöd till Finlands kamp mot Sovjet än kamp mot nazismen och för demokratins överlevnad. Ur unghögern sprang också 1934 Sveriges Nationella Förbund, klart inspirerat av nazityska idéer. Ett antal unga konservativa ledde också kraftiga protester mot flyktingpolitiken i Uppsala vintern 1939 och gav inför valet 1940 ut broschyren "Den svenska linjen" där en "sund raspolitik" och "mycket restriktiv invandringspolitik" efterfrågades.

Jag håller just nu på att plöja igenom Klas Åmarks utmärkta bok "Att bo granne med ondskan" som handlar om det svenska förhållandet till Nazismen och Förintelsen och i den finns många intressanta detaljer om högerns inställning till demokrati, nazismen och flyktingar.

Vi som är lite äldre minns också Moderaternas motstånd mot sanktioner mot apartheid-regimen i Sydafrika under 1960-80-talen (utom Moderaterna själva som försökte sig på historieförfalskning i sitt idéprogram 2011).Några moderater stod inte heller att finna bland gästerna på Nelson Mandelas begravning.

Sedan dess (andra världskriget) har det förstås flutit mycket vatten under broarna men nog var det något av ett brott mot traditionen när Fredrik Reinfeldt talade om "öppna hjärtan" för flyktingar som sökt eller söker sig hit undan krig och umbäranden.

Nu förefaller dock Kinberg-Batra vara på väg att vrida tillbaka klockan. Frågan är hur långt hon är beredd att gå? Hon säger att hon kan tänka sig att fälla regeringens budget med stöd av SD men det kan vara ett tämligen ofarligt hot med vetskap om att detta inte kommer att ske eftersom Liberalerna och Centern inte ställer sig bakom detta.

Sverigedemokraterna däremot säger sig se Moderaternas utspel som ett "genombrott" och att de nu accepteras i demokratins finrum på allvar. Anna Kinberg-Batra kan bli känd som den som öppnade dörren för dem och tvättade SD vita. Det är däremot en klar politisk risk Moderaterna tar.  Personligen tror jag att Centerpartiet blir den största vinnaren på det här utspelet.

Annie Lööf var också blixtsnabbt ute (SvD idag) och markerade Centerpartiet som "Sverigedemokraternas främsta motpol" och hur Centern aldrig kommer att ställa upp på att "peka ut människor från andra länder som problem". Hon markerar dock samtidigt distans till Socialdemokraterna vilket också reser frågan med vilket parlamentariskt stöd hon tänker sig ta makten efter nästa val? För inte räknar hon med att Alliansen ska segra tack vare egen majoritet?

Alliansen förresten... vilken Allians? Den mellan M och SD eller mellan C-Fp-KD ?

Eller är jag nu överdrivet övertygad om att allt handlar om taktiskt rävspel?

På ett sätt vore det ju välgörande om vi för en gångs skull kunde ta politiker och deras utspel på fullt allvar. Det vill säga att de verkligen tycker och tänker så som de säger offentligt. I så fall kan vi nu lita på att Moderaterna valt ett gammalt högerspår som innebär en svajig inställning till demokrati, flirt med högerextrema och en avvisande hållning gentemot flyktingar.

Då får vi väl i så fall också tacka Anna Kinberg-Batra för klara besked.


måndag 16 januari 2017

Vad Putin egentligen vill?

Joseph S. Nye är en av de stora forskarkanonerna inom fältet internationella relationer. Han bekänner sig till den liberala teoribildningen inom ämnet och om jag inte missminner mig var det han som lanserade begreppet ”interdependens”. Vilket teoretiskt innebär att fri och ymnig handel stater emellan är en garant mot krig. Stater som handlar med varandra blir beroende ekonomiskt av varandra och blir också därför mindre benägna att kriga mot varandra, enkelt beskrivet.

För ett par år sedan gav han ut boken ”Is the American century over?”. Jag har inte läst boken själv men ser den anmälas i en understreckare i SvD, ”Slutet för det amerikanska århundradet?” av Peter Landelius. En av de mest intressanta huvudpoängerna i Nye:s bok som Landelius lyfter fram är ett resonemang av mer realpolitisk natur och handlar om Ryssland och Putin. Den är värd att återge i sin helhet (så som den beskrivs i SvD av Landelius):

”Vad Ryssland beträffar konstaterar Nye något som många vet men som sällan påpekas av Nato och dess svenska tillskyndare: Ryssland är ekonomiskt så svagt att det inte utgör något trovärdigt hot i annan mening än att landet sitter på kärnvapen (som dock är betydligt mindre effektiva än USA:s). Jag frestas tillägga att USA efter murens fall inte gjorde mycket för att underlätta Sovjetunionens svåra och med tiden misslyckade övergång till en demokratiskt förankrad marknads­ekonomi – snarare tvärtom. Putins revanschism finner här sin näring, men den syftar till medlemskap i stormaktsklubben och inflytande i närområdet, inte till världsherravälde”

Den sista meningen tror jag är nyckel till förståelse av Putin och Ryssland. Det ger också en vink om USA:s mål med sin säkerhetspolitik. De är naturligtvis medvetna om sin särställning militäriskt och överlägsenhet ekonomiskt i jämförelse med Ryssland. Och naturligtvis måna om att se till att det förblir på det viset. 


Den svenska debatten är på väg att gå helt överstyr och jag tror att det har att göra med att en stor del av mediejättarna och de svenska politikerna har haussat varandra till en överskattning av Rysslands militära styrka och ambitioner. Det skulle vara välgörande om fler svenska bedömare av läget studerar Nye:s analys. Det är en mer sansad bedömning och ingen bör väl komma på tanken att kalla Joseph S. Nye för Putin-troll. Eller vad säger Martin Kragh? Själv tar jag en tur till biblioteket. Nyfiken på resten av innehållet i ”Is the American century over?”


lördag 14 januari 2017

Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:


”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?


Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?




lördag 7 januari 2017

Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?